Barn till homosexuella - en liberal angelägenhet?
Av ekon dr Niclas Berggren
Publicerad i Fria Moderata Studentförbundets tidskrift Svensk Linje, nr 5-6 1999

Skall homosexuella par få möjlighet att bli prövade som adoptivföräldrar? Skall en homosexuell man eller kvinna få adoptera sin partners biologiska barn, om den andre biologiske föräldern är ute ur bilden? Skall lesbiska få inseminera? Är dessa frågor en liberal angelägenhet? Jag har här för avsikt att klargöra varför samtliga dessa frågor bör besvaras med ett "ja". Låt oss dock först ta ett steg tillbaka.

Moderaterna och homosexualitet

Bland de politiska partierna har frågor som rör homosexuellas situation länge varit kontroversiella. Inte minst gäller detta moderaterna, som är det riksdagsparti som längst och starkast motsatt sig att ämnet ens tagits upp. Till skillnad från kristdemokrater, som under årens lopp fällt ett stort antal homofientliga yttranden (exempel återfinns här), har moderater i allmänhet snarast ansett frågan pinsam och opassande för ett offentligt samtal. När denna typ av frågor trots allt har dykt upp på Riksdagens bord, har moderater tämligen konsekvent motsatt sig mer av likabehandling av homo- och heterosexuella, t ex i omröstningen om samma myndighetsålder för sexuella förbindelser 1978 och senast i partnerskapsomröstningen 1994 (då endast två moderata riksdagsledamöter röstade för).

Detta är en mindre smickrande historia för moderaterna. Men tiderna förändras, och det är ofta bättre att blicka framåt än bakåt. Det är tydligt att det har vuxit fram en stark minoritet som, med grund i ett liberalt patos för alla människors likabehandling i lagstiftning oavsett grupptillhörighet, anser det självklart att homo- och heterosexuella skall ha exakt samma rättig- och skyldigheter. Starkast återfinns det här synsättet inom MUF och FMSF, vilket bådar gott för framtiden, men också bland en hel del mer seniora partiföreträdare. Detta kom t ex till uttryck på den senaste partistämman, då MUF:s motion om rätten till fria livsval dels fick en oväntat positiv bedömning i det stämmoutskott som behandlade den och dels faktiskt inte kategoriskt avslogs av stämman som helhet. Partiet klargjorde bl a att det inte har för avsikt att försöka få bort partnerskapslagen och att det håller frågan om homosexuella adoptioner öppen tills Utredningen om barn i homosexuella familjer har arbetat klart. För några år sedan hade det blivit ett klart nej.

Men ligger det inte lite i den traditionellt moderata hållningen? Vad har homosexualitet med politik att göra? Är inte det en sak för privatlivet, vilka folk älskar och har sex med? Jo, på ett sätt är det givetvis så, men så fort staten lagstiftar med, inte alltid medveten, utgångspunkt i sexuell läggning, blir det också till viss del en politisk fråga. Om homosexuella handlingar är kriminella (vilket var fallet fram till 1944 i Sverige - bestraffade med upp till två års straffarbete); om homosexuella inte får ha sex från samma ålder som heterosexuella (vilket var fallet fram till 1978); och om homosexuella inte får del av äktenskapsinstitutionens alla rättig- och skyldigheter, då diskrimineras medborgare i lag, och detta är en för liberaler motbjudande ordning, som oundvikligen gör homosexualitet också till en politisk fråga. Om svensk lagstiftning till fullo erbjöd homo- och heterosexuella samma skrivningar, eller om den inte alls tog upp frågor på samlivets område, utan lämnade dessa till frivilliga, civilrättsliga kontrakt, då skulle homosexualitet inte längre behöva vara en politisk fråga. Där är vi dock inte ännu, även om vi kommit en bra bit på vägen.

Homosexuella och barn

En av de frågor som kvarstår rör homosexuella och barn. Den kanske viktigaste anledningen till att homosexuella par inte fick möjlighet att ingå äktenskap och att partnerskapslagen tillkom istället, var att just förhindra möjligheter för homosexuella par att skaffa barn genom adoption eller insemination. Idag är det alltså så att svensk familjerätt a priori särbehandlar alla homosexuella par negativt, i det att de inte ens ges möjlighet till individuell prövning.

Vänta lite! Tidigare frågor som haft med homosexualitet att göra har rört enskilda homosexuellas liv, och det må så vara. Men det måste väl vara fel att se på frågan om barns uppväxtvillkor som en fråga om homosexuellas rättigheter? Skall inte barnets intressen vara det enda vi bör beakta? Just så. När vi beaktar adoptions- och inseminationslagstiftningen måste vi alltid och enbart utgå från barnets bästa. Notera emellertid att om en bedömning grundad i en sådan utgångspunkt ger vid handen att det t ex kan vara i ett barns intresse att adopteras av sin mammas partner, då implicerar det att dagens lagstiftning utesluter homosexuella från föräldraskap utifrån andra bedömningsgrunder än vad som är i barnets intresse. I så fall skulle en lagändring ytterst vara grundad i en omsorg om barnen men också, just därför, en rättighet som homosexuella inte bör förnekas.

För många är detta med homosexuellt föräldraskap något kanske både exotiskt och skrämmande. Men faktum är att det redan finns ett stort antal personer i vårt land med minst en homosexuell förälder - uppskattningsvis ca 40 000. Den exakta siffran är osäker, men denna uppskattning har sin grund i en stor, nyligen genomförd undersökning i Norge (NOVA-rapporten). Den visade att 8 % av de homosexuella männen och 13 % av de lesbiska hade barn.

Hur har då dessa barn tillkommit? De flesta har fötts i heterosexuella relationer; andra har tillkommit genom heminsemination, där ofta lesbiska och homosexuella män går samman; och en del har tillkommit via insemination på utländska kliniker. Några barn har också adopterats, då av ensamstående homosexuella (vilket intressant nog är tillåtet enligt svensk lag). Det är härvidlag viktigt att inse att homosexuella familjer faktiskt redan finns och att de kan se ut på flera olika sätt. Det senare är inte minst väsentligt när man funderar på hur lagstiftningen behöver ändras.

Hur ser lagstiftningen ut?

Innan man kan klargöra hur lagstiftningen bör ändras måste man känna till hur den ser ut. Låt mig kort redogöra för situationen i Sverige och i tre andra länder (för en fördjupning, se här).

För det första: Om modern är ogift blir hon ensam vårdnadshavare, men det går att ansöka om gemensam vårdnad. Om modern och fadern är gifta får de automatiskt gemensam vårdnad, vilket också gäller vid skilsmässa. Allt detta oavsett sexuell läggning på föräldrarna. Registrerade partner betraktas som ogifta. En nybliven mor som lever lesbiskt kan inte dela vårdnaden med en kvinna, dock alltså med barnets far (som t ex kan vara en homosexuell man).

För det andra: Vad gäller insemination fastslår lagen att sådan endast får utföras på sjukhus om kvinnan är gift eller bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden. Lesbiska har alltså inte tillgång till denna möjlighet idag. Heminsemination är tillåten om det inte sker vanemässigt eller på kommersiella grunder.

För det tredje: Det som kanske har diskuterats mest hittills är adoptionslagstiftningen. Man måste här skilja på åtminstone tre saker: enskild adoption, reguljär adoption av par och styvbarns- eller närståendeadoption. Vad gäller enskild adoption kan sådan godkännas för person som har fyllt 25 år. Föräldrabalken förbjuder inte homosexuella att enskilt adoptera barn. Däremot innehåller partnerskapslagen ett förbud mot att en registrerad partner blir ensam adoptivförälder. Medan heterosexuella makar i vissa särskilda fall kan bli ensamma adoptivföräldrar är denna möjlighet alltså helt stängd för registrerade partner. Vad gäller reguljär adoption av par är makar de enda som får adoptera gemensamt; registrerade partner är förbjudna att göra detta. Slutligen, vad gäller närståendeadoption, d v s adoption av makes eller partners biologiska barn som kommit till utanför relationen, är registrerad partner, till skillnad från maka, förbjuden att genomföra en sådan när den andre biologiske föräldern är borta ur bilden.

Tre länder har genomfört reformer på senare år, som kan tjäna som inspiration för Sverige. På Island innehåller partnerskapslagen inget undantag om gemensam vårdnad, vilket alltså innebär att det är tillåtet för registrerade partner att ha gemensam vårdnad om den ena partnerns biologiska barn. Island har därmed blivit det första landet i världen som infört nationell lagstiftning om närståendeadoption för homosexuella par. Från den 1 juli i år gäller samma lag i Danmark. I Nederländerna har regeringen har föreslagit parlamentet en lag som gör det möjligt för homosexuella par att adoptera barn. Lagen beräknas träda i kraft någon gång under 2001. Lagen innebär att ett par som levt tillsammans i tre år, oavsett om de ingått partnerskap eller bott ihop, kan adoptera ett av parternas barn som man gemensamt tagit hand om i minst ett år. Lagen gör det också möjligt för ett homosexuellt par att adoptera barn gemensamt om de ingår registrerat partnerskap. Detta gäller dock inte barn från andra länder än Nederländerna.

Argument för ändrad lagstiftning

Låt oss så gå över till frågan om hur, och på vilka grunder, svensk lagstiftning bör ändras när det gäller just homosexuella och barn.

En bedömning av barnens bästa är det enda som skall finnas i grunden för hur lagstiftningen ser ut på detta område. Den principen menar jag inte uppfylls med dagens svenska lagstiftning på följande punkter:

  • möjlighet till närståendeadoption saknas för en homosexuell partner
  • möjlighet till reguljär adoption saknas för registrerade partner
  • möjlighet till på sjukhus utförd insemination saknas för registrerade partner.
Varför skulle en reform som ändrar en eller flera av dessa ting vara i barnens intresse? När det gäller närståendeadoption är det rättframt att förstå varför: oavsett vad man tycker lever redan de barn som berörs i homosexuella familjer. Givet att så är fallet blir frågan hur man skapar en så trygg situation för de barnen som möjligt. Idag har barn i motsvarande heterosexuella familjer möjlighet att t ex adopteras av pappans nya maka, om mamman inte längre finns som vårdnadshavare, vilket ger emotionell stabilitet, automatisk arvsrätt m m - men dessa ting är barn i homosexuella familjer alltså förnekade. I dessa barns intresse? Näppeligen.

När det sedan gäller reguljär adoption och insemination på sjukhus, där man på ett annat sätt kan styra om de barnen hamnar i homosexuella familjer, blir huvudfrågan: Hur utvecklas och mår barn som växer upp med två homosexuella föräldrar? Forskningens slutsats är entydig: "Sammanfattningsvis finns det inga bevis för att lesbiska och homosexuella män är olämpliga som föräldrar eller att barn till homosexuella män och lesbiska på något sätt har en sämre psykosocial utveckling än barn till heterosexuella föräldrar. Inte en enda studie har funnit att barn med homosexuella föräldrar har någon nackdel av det jämfört med barn till heterosexuella. Fram till idag visar istället bevisen att homosexuella hemmiljöer är lika sannolika som heterosexuella, att ge stöd till och att möjliggöra barns psykosociala tillväxt." (Lesbian and Gay Parenting, American Psychological Association).

Vad är det för forskningsresultat som ligger till grund för denna slutsats? Bland dessa kan nämnas att barn som växer upp med homosexuella föräldrar inte blir homosexuella i större utsträckning än andra barn (om nu någon skulle se detta som något negativt), barn till homosexuella visar inte större osäkerhet i utvecklingen av sin könsidentitet, det finns inga skillnader i könsrollsbeteende mellan barn som växt upp hos homo- och heterosexuella föräldrar, barn som växt upp med homosexuella föräldrar är lika accepterade av sina kamrater, barnens problem till följd av föräldrarnas homosexualitet är oftast små, barn till homosexuella har inte mer psykiska eller sociala problem, de utsätta inte i större utsträckning för sexuella övergrepp än barn till heterosexuella, homo- och heterosexuella föräldrar uppfostrar barnen på likartat sätt, kvaliteten på föräldrarnas relationer skiljer sig inte mellan homo- och heterosexuella föräldrar, ett stort antal studier visar ingen skillnad i psykisk stabilitet mellan homo- och heterosexuella och uppväxtvillkoren för barnen är väldigt lika oavsett föräldrarnas sexuella läggning.

Dessa resultat gör det tydligt att det inte kan vara i barns intresse att ett antal potentiella inseminations- och adoptivföräldrar, som råkar vara homosexuella, inte ens får prövas för föräldraskap. Att avvisa alla homosexuella par rakt av förefaller grundat, inte på en noggrann kartläggning av hur barn utvecklas och mår i homosexuella familjer, utan på något annat än det som ligger i barnens intresse. Dessutom är det märkligt att lagen idag tillåter ensamstående heterosexuella och homosexuella att adoptera barn fastän homosexuella par inte får det. Hur kan det vara sämre med två adoptivföräldrar än en?

Argument emot ändrad lagstiftning

Nu skall det erkännas att detta är en komplicerad fråga, och det finns följaktligen argument mot att svensk lagstiftning bör ändras i enlighet med mina rekommendationer ovan. Om man inte håller med mig i dessa är det antingen så att man anser sig ha bättre insikter än forskningen när det gäller hur barn utvecklas i homosexuella familjer eller så att man har en annan utgångspunkt än att lagstiftningen skall utgå från barnens bästa. Detta bör klargöras av dem som värnar om status quo. Jag tänkte här hursomhelst granska de sex vanligaste motargumenten och försöka visa deras brister.

  1. "Barn har rätt till mamma och pappa": Om utgångspunkten är att lagen skall möjliggöra arrangemang som ligger i barnens intresse, går det knappast att fastslå att barn har "rätt" till si och så om inte den rätten kan visas vara väsentlig för barnets utveckling. Men varför då gå omvägen att tala om vad barnet har "rätt" till? Om utgångspunkten är att barnets bästa står i centrum, visar forskningen att detta mycket väl kan uppfyllas av två homosexuella föräldrar, varför det rimligen inte finns någon "rätt" till föräldrar av olika kön. Man kan dock med detta argument mena att barnet har rätt att, såvitt möjligt och lämpligt, få kunskap om båda sina biologiska föräldrar och/eller umgänge med dem båda. En sådan rätt kan aldrig garanteras. Närståendeadoption sker i regel när den andre biologiske föräldern är ute ur bilden, och då går det inte att upprätthålla kontakt med denne. Adoption innebär skiljande från de biologiska föräldrarna. Insemination kan ske med eller utan kunskap om och gemenskap med fadern, men poängen är att alternativet att hålla fadern utanför barnets liv väljs oberoende av lagstiftning. Givet att det väljs, är det i barnets intresse att barnet kan närståendeadopteras av den biologiske förälderns partner. Laglig insemination skulle dessutom stärka garantin för kunskap om fadern.

  2. "Barn behöver en manlig och en kvinnlig förebild, för könen kompletterar varandra": Om detta kan flera saker sägas. (i) Forskningen visar entydigt att barn i homosexuella familjer utvecklas lika väl som barn i heterosexuella familjer (t ex i termer av könsidentitet och könsrollsbeteende). Om barn behöver både manliga och kvinnliga förebilder, tycks de kunna få sådana vid sidan om den närmaste föräldrarelationen, t ex av mor- och farföräldrar. (ii) Även om det skulle vara en nackdel för barnet att växa upp med två föräldrar av samma kön just p g a enkönigheten (vilket alltså inte tycks vara fallet), är det bara en faktor bland många, och det kan knappast vara i barnens intresse, att en prövning inte får ske, där alla relevanta aspekter vägs samman i en bedömning. (iii) Det kan också finnas fördelar, t ex att barn som växer upp med två lesbiska får en mer jämställd syn och en mindre traditionsbunden syn på könsroller. (iv) Argumentet gäller framför allt inte mot närståendeadoption, eftersom de barnen redan finns i homosexuella familjer och eftersom närståendeadoption handlar om att ge dem ökad trygghet.

  3. "Forskningen går inte lita på": Detta är ett märkligt och svepande påstående mot ett stort antal vetenskapliga studier under nära tre decennier. Även om enskilda studier alltid har sina brister, har det växt fram en rad olika angreppssätt och metoder, som sammantaget ger en klar slutsats. Dessutom framtas mer kunskap i den nu sittande svenska utredningen. Man kan dessutom fråga sig vilken alternativ kunskapskälla som föreslås, om den samlade forskningen är diskvalificerad. Finns bättre alternativ?

  4. "Samhället är inte redo: homosexuella har det svårt, barnen kommer att mobbas": Detta argument visar på problemet att se människor som del av stora, homogena kollektiv. Adoptionsprövning bör t ex vara individualiserad och bedöma varje ansökande utifrån dennes livssituation och egenskaper. Vissa homosexuella är utsatta på olika sätt, men de utgör en minoritet och skulle med stor sannolikhet inte bli godkända i en adoptionsprövning. Men varför dra alla över en kam? Vidare har mobbningsargumentet har väldigt litet empiriskt stöd. Anser den som anför det att det skall användas i andra fall också? Skall feta personer inte få adoptera eller skaffa barn för att deras barn löper ökad risk att mobbas? Rödhåriga? Svarta? Slutligen: skall vi böja oss för homofobi, eller skall vi ta itu med det problemet på ett systematiskt sätt i skolan och familjen istället?

  5. "Barn som adopteras har det stressigt redan i utgångsläget, och då är det inte rätt att utsätta dem för den extra press som en homosexuell familj innebär": För det första kan det ifrågasättas att en homosexuell familj innebär speciellt mycket "extra press" på barnen: forskningen visar att barnen inte har svårt att acceptera och komma tillrätta med sina föräldrars homosexualitet, om dessa är öppna om den. Mobbning är sällan förekommande. För det andra kan man likaväl tänka sig att det utanförskap som homosexualiteten innebär kan ge homosexuella adoptivföräldrar större förståelse och beredskap för att hantera andra sorters utanförskap och ge ett bättre stöd.

  6. "Adoptioner till Sverige upphör helt": Svensk lagstiftning skall spegla svenskarnas värderingar. Om vi anser att homosexuella skall kunna adoptera, skall det prägla vår lagstiftning. Om sedan utländska organisationer och inhemska personer inte vill adoptera just till homosexuella par, kan inte vi göra speciellt mycket åt det. Men om några vill det, skall svensk lagstiftning inte lägga hinder i vägen. För övrigt sker adoption genom personliga kontakter. Det är inte så att barn adopteras till landet Sverige, som sedan fördelar dessa, utan adoption sker till specifika par. Adoption till heterosexuella går givetvis bra att fortsätta med.

Slutsats

En genomgång av svensk lagstiftning och dess effekter på barns i homosexuella familjer situation visar att det finns utrymme för förbättringar. Huvudargumentet för att låta homosexuella par närståendeadoptera, adoptera reguljärt och inseminera är att barn utvecklas lika väl i sådana familjekonstellationer som i mer traditionella alternativ. Inget av de vanligaste motargumenten lyckas underminera den empiriskt tämligen välunderbyggda slutsatsen. Ergo bör svensk lagstiftning ändras på dessa områden. Istället för den kollektivistiskt avvisande syn som idag präglar densamma, måste också homosexuella par kunna få prövas som adoptivföräldrar på sina egna, individuella meriter. I sanning en liberal angelägenhet, så god som någon.

Gå tillbaka eller till spegelversionen av artikeln hos Svensk Linje