Terrängbanan är den del av fälttävlan som ställer hästen på störst prov.
Det man vill se hos ett bra fälttävlans ekipage – just det – det är hela ekipaget 
som måste vara bra för att nå ändra fram till medaljerna, det räcker inte med 
en god ryttare på en sämre häst, inte heller en sämre ryttare på en god häst.
Det man vill se hos ekipaget är att de kan rida an hindret i rätt tempo – detta 
dels för att språnget över hindret ska bli bra och säkert men även för att hästen
ska hoppa ”ekonomiskt” och därigenom spara krafterna. Det ligger på ryttaren
att disponera hästens ork genom terrängbanan. Man vill även se att ekipaget 
är i balans , att hästen hoppar i god form . Ekipaget ska även kunna växla
mellan olika tempon, öka och länga galoppsprången, och hästen måste
givetvis tänka och bjuda framåt men ändå lyssna på ryttaren och
förhållande hjälper. Genom att bygga sk hinderkomplex kan man på olika
sätt kombinera svårigheterna på terrängbanan . 

En terrängbana byggs vanligtvis efter samma grundtanke i fyra delar: första 
hindret ska få hästen att ta ut sitt språng och är därför ofta ett lägre men
ett längdhinder. Det är inte ovanligt att det är någon form av ”blomlåda”. 

Nästa del av terrängbanan förbereder hästen för svårigheter (hinderkomplex) längre fram, det kan vara häckar över diken som provar hästens hoppförmåga ,
det kan vara smala hinder som testar ekipagets rakriktning och att hästen är
styrbar , lättare kombinationer som kräver att hästen kan öka och länga sina
språng . Men denna delen av banan bygger även upp hästens självförtroende. 
De hästar som har problem redan här brukar stoppa ut sig på nästa del av terrängbanan, men om man ser att många hästar klarar denna delen men 
sedan stannar på nästa del – då har banbyggaren förmodligen byggd den andra 
delen för enkel och inte förberett hästen på de svårigheter som kommer. 

Nästa och tredje delen av terrängbanan brukar bestå av hinderkomplex som
är kombinationer av svårigheter i samma hinder (se exempel med bilder längre
ner), varvat med enklare återhämtningshinder som stärker hästens 
självförtroende. 

Fjärde och sista delen av terrängbanan är vanligtvis lite enklare hinder igen,
då hästen brukar vara trött. 

En annan svårighet på de större terrängbanorna är tiden, men egentligen är
det inte klockan som ställer till problem . På de svårare hinderkomplexen finns
det ofta alternativhinder, det kan vara flera olika alternativa vägar men den
snabbaste vägen är också den svåraste. För att klara tiden krävs det att man 
rider den sk ”snabbavägen” men den kräver i sin tur att ryttaren har en häst
som hoppar i godform, i rätt tempo, bjuder framåt men lyssnar på 
förhållande hjälper, ökar och minska längden på galoppsprången 
efter ryttarens signaler. Så den snabba vägen premierar de bästa ekipaget 
genom att inte ge tidsfel medan de enklare vägen tar längre tid och då ger 
tidsfel. Men i slutet av terrängbanan kan det vara bra att rida en alternativ väg 
om hästen skulle vara trött. Därför går ryttaren terrängbanan och har plan A, 
plan B och plan C helt beroende på hur hästen känns när den väl är dags 
för terrängprovet. 

Hur får man då hoppa ett terränghinder - jo mellan inflaggningarna och 
den röda flaggan till höger och den vita till vänster. 

Är Du redo att följa med ut på terrängbanan nu ? Hoppas det för nu går 
vi ! Svårigheterna har jag i vissa texter lagt in medan de i andra texter står
inom parantes…. 

Här ser man ett typiskt första hinder ! 

Det ser alltid värre ut med ett djupt dike vid en häck men hindret blir ju inte 
högre för att graven är djup, nej detta hinder testar ekipagets förmåga att 
fokusera på häcken och inte titta ner i graven. Inget ekipage hade fel på detta 
hinder under tävlingen. 

Här har vi ett komplexhinder , nästa bild visar samma hinder men ur annan
vinkel…. 

Svårigheterna i detta hinder består av att hästen förs hoppar in i skuggan från
solljuset ( hästen står emot lite men man vill ändå få ett runt språng), ut i ljuset 
igen på lite långt avstånd (öka galopplängden samtidigt som hästen förmodligen 
står emot lite då den nu ser hela hindret…. över räcket och sedan studs över 
muren (jämnför att rida en kombination med räcke in och oxer ut…) sedan ska 
ekipaget fortsätta bort mot bordet på böjt spår och där efter är det…… 

… djuplandning som testar på ekipagets balans. 
 

Här ser man en annan djuplandning . För er som kommer ihåg OS 1992 
var det just här Anna Hillman (då Herrman) föll av sin Malaky, även Erik Duvander 
hade problem här. Djuplandningen var en del av ett vattenhinder. 

Här kom ekipaget hoppande uppför till höger på bilden och mitt uppe på banken
får hästen syn på vattnet samtidigt som djuplandningen ska ske (balans
och framåtbjudning). De hästar som inte är i balans och bjuder framåt tappar
lätt balansen när de sedan ska hoppa ner i vattnet. 

Här ser man nästan ett helt vatten hinder - och på denna typ av hinder ökar 
svårigheten genom att förutom att det är kombinationer även är vatten som
har ett annat motstånd vid landning samtidigt som hästen får mycket att 
titta på. 

Här ska hästen komma galopperande från ett öppet fält efter en längre
galoppsträcka upp för en slänt på vilkens topp det står ett räcke (hästen
måste bromsas upp och få tillbaka formen), samtidigt som hästen kommer 
upp och ska ta av över räcket ser den vattnet… djuplandning (balansen) då 
slänten nu går nedåt …över stocken som hänger en bit ut från kanten ( jmf med 
ett dike)…. landa i vatten ( motståndet)… galoppera i vattnet på böjt spår ….
(samlas upp)… upp på banken och ut över räcket ! 

En viktig sak som påverkar hur ett vattenhinder ska ridas är vattnets djup
och bottnens struktur… dock är vattnet inte så djupt att hästen funderar på
om den ska behöva simma ..vad Svanlund än sitter i TV och säger ;) 

Här är det Janne Jönsson som kollar botten och djupet. Man måste tänka på 
att ev ojämnheter i botten måste undvikas när man väljer väg genom vattnet 
men man måste även betänka att även om bottnen är fin men mjuk vid 
bangången ser den annorlunda ut efter att 20 – 30 ekipage har passerat före 
en själv. En fast och hållbar men inte hal botten är alltid att föredra. 

Kombinationer kan även bestå av sk styrhinder som detta. Här ser man
även den alternativa vägen. Den snabba vägen är rakt fram över de tre 
”arrowheaden” meddans den enklare och längre vägen kan ridas så här… 

Ut till höger om hindret...sväng vänster över räcket….upp på banken till vänster
…sedan sväng igen till höger…runt staketet och ut till höger. Denna 
Chickenway som alternativvägen brukar kallas kräver mycket svängar 
och får lätt hästen ur balans och den tappar rytm och tempo. Det är 
även en ganska energikrävande väg att svänga hoppa bromsa…svänga hoppa…osv. 

Man kan även alternera mellan dessa två alternativ…tex ta den alternativa 
vägen fram till sista sprången där man hoppar direkt ut över arrowheaden. 

Här är ett enklare hinder i slutet av banan men med alternativ… 

Här kommer man galopperande utifrån ett öppet fält med en häst i lite
längre och lägre form. Man måste då bromsa upp och samla ihop 
hästen samt rama in den så att man undviker en utbrytning då hästen
förmodligen är trött. 

Svåraste och snabbaste vägen är till vänster om trädet men lägg här märke 
till att trädets gren ”trycker” hästen till vänster...lätt att få en utbrytning på denna 
stenhög som är lite smalare (styrning och inramning) och lite högre
( trött häst ?). 

Den enklare vägen kräver en lite sväng från den raka vägen. 

Ugglehål som detta hinder kallas orsakade en hel del problem då de
dök upp de första gångerna men nu har både hästar och ryttare lärt sig…. I
Barcelona hade man två ugglehål efter varandra på böjt spår emellan 
(Hästen ser inte de andra utan bjuder framåt och vill fortsätta rakt fram).

Varje land vill göra reklam för sig…. Här ett vackert ost och toffelhinder
från Holland. Svårigheter här ligger i att hästen får mycket att titta på. 
 

Detta är ett hinder där många ryttare hade alternativa vägar beroende på
hur hästen hade hoppat hindren innan på banan samt hur trött den var. 
Detta hinder föreställer OS ringarna och låg i slutet av banan. När ryttaren
väl bestämt sig för vilken väg man skulle rida var det viktigt att hålla
hästen rak och rida just den vägen man valt då hindren var runda 
och drog hästen lite åt ena hållet stämde inte avstånden. De fel som
blev på hindret var att några hästar stannade redan vid inhoppat, detta dela 
för att de kanske var trötta men även för att ryttaren tappat koncentrationen
och inte tydligt guidade hästen så att den förstod hur den skulle hoppa. 

MÅL ! 

Alla med ? ..ingen som stannade ut sig eller föll av på vägen ?! 
Vad bra ! 

På åter seende ! 

/ Lyn anDersson 

Artiklen har även publicerats på