Varför har fälttävlanshästen den mundering den har...
och vad bör man tänka på.

 

En fälttävlanshäst går tre moment och har därför mycket utrustning som ska med på tävlingar men det varierar en del från häst till häst. Jag ska här försöka föklara varför man använder de olika gjordarna, skydden mm.

Om man börjar från grunden - eller marken är kanske ett bättre uttryck.

Skor - finns det ju många typer av, många ryttare väljer att rida med greppskor 
som gör att hästen får bättre fäste i terrängen, dock ger dessa oftast ett kortare
steg i dressyrmomentet. Så därför väljer vissa att lägga på "vanliga" skor och 
sedan komplettera med broddar som sätts i vid behov - Dvs vid dressyren om 
denna går på gräs, vid uthållighetsprovet om det inte ingår distanser eller om distanserna går på mjukt underlag. Om man Inte kan brodda direkt till Fas A
broddar man i tiominutersboxen ( se tidigare artikel om FT´s hästskötarens 
uppgifter). Vilken typ av broddar som används beror på vilken typ av häst man 
har och givetvis även på underlaget. 

Risken för brodd skador och då främst under uthållighetsprovet gör att man ofta använder boots . De vanligast bootsen är av gummi alt i läder/tjocktfleece. 
Fördelen med de första är att dessa skyddar även kronranden som kan få 
stickskador vid hopp över häckar med mkt ris. Den andra modellen är snyggare 
och ger mindre risk för skav. Vanligtvis lägger man ngn form av puder i karleden 
för att minimera denna risken.

En annan känsligdel på hästens ben är senan och skyddas i banhoppningen 
med vanliga hoppskydd som finns i oänligt antal material och modeller - valet 
för vad man väljer att använda är vanligtvis grundast på det estetiska. Under
terrängen vill man skydda senan men även stödja hästens kota vilket man kan 
göra med att linda hästens kotor med "wettrap" under terrängskydden. Det är 
viktigt att inte linda för hårt -> då stasar men benet och senan kan ta skada...men 
lindar man för löst kasar lindan ner och gör ingen nytta. 

Vilken modell av 
terrängskydd man använder är väldigt varierande och även här finns de i massor 
av modeller men genomgående ser man att de vanligaste är de som är "lagom"
hårda då de som är för kraftiga oftas ger skav och de förmjuka inte ger det skydd
för senan som man önskar. Vissa ryttare väljer att använda en speciell pad som 
sedan man lindar fast på benet med vettrap alt med elastiska lindor som sys för
att sitta ordentligt.

Skydd med "ludd"i terrängen är inte så vanliga på större tävlingar då dessa blir
blöta och tunga efter vatten hinder.

Alla skydd fästs med extra tape för att inte kasa och orsaka skador eller irritationer
för hästen. För att minimera risken för att ekipaget hakar i hindren (med otäcka skrapsår som resultat) använder man vasselin eller hindercreme på hästens ben.

I dressyr och hoppning använder man sadel efter moment och det gör man givetvis även i terrängen men man använder vanligtvis en lättare typ av sadel i terrängen jämnfört med i vanligt banhoppning - en vanlig modell är flatbacken - som gör ryttaren mer rörlig i sadlen (balansen) men även underlättar för den lättare sitsen man 
använder under galoppsträckorna. 

Stigbyglarna i terrängen kan vara av metall men även av plast för att minska på 
vikten. Stigläderna kan vara förstärkta för att inte gå av. Ev teddydyna under sadel
byts under terrängen ut mot en lättare terrängdyna. Under dressyrmomentet 
används ett dressyrschabrak , ett lite mindre till banhoppningen och ytterligare lite mindre till terrängen för att under lätta för huden att andas. Ibland ser man att 
ryttaren väljer att rida med vanligt vojlock men över denna har man ett litet och
lakans tunt vitt schabrak med landsflaggan på. Detta är vanligast vid mästerskap.
Under vid dressyr och hoppmomentet kan man använda en fast sadelgjord men 
under terrängen bör man använda en med resår i ena änden för att underlätta för
hästen att andas med hela buken. I terrängen använder man även en sk övergjord
för att hålla sadlen på plats.

Brösta eller förbygel är vanligt i terrängen inte bara för att fästa ev martingal i utan denna håller även sadlen på plats. Martingal är vanligst i banhoppningen och då på hästar som slår mkt med sitt huvud.

Huvudlaget i sig skiljer sig inte mkt åt mellan momenten men man se skilland på vilka nosgrimmor som används - den breda med achennosgrimma är vanligast i dressyren där man vill att bettet ska ligga stilla i munnen, även remontgrimmor används. I banhoppningenoch terrängen är den sk pullarnosgrimman vanligast - och oftas 
med en liten "kanin" (...ni vet det vita luddet...det ser ut som om hästen har 
krockat med en kanin därav namnet ;).

I dressyren är det vanligast med tunna släta eller flätade lädertyglar , i banhoppningen och terrängen har man oftast gummityglar för att få ett bättre grepp.
Vilket bett man väljer beror givetvis på hästen men överlag kan man säga att man
rider med ett lite skarpare bett i terrängen och parerstänger alt bettplattor är inte ovanliga då man vill ha lite bättre styr på (den uppspelta och ev pullande )hästen.



Som ni sett blir det mkt "vanligst"oftast" mm men det blir så med två individer per ekipage man måste ju ta hänsyn både till hästen och ryttarens egenskaper. Men för alla gäller det att utrustningen är hel och ren och att den är välanpassad till hästen.

/ Lyn anDersson