Innan tänt blev människotankens ljus
och människofot satt spår
föll historiens gryende morgonljus
i ditt redan grånade hår
Sedan förhistoriens mörkaste natt
du stått här på vilande fot
och hälsat för varje afton godnatt
den sjunkande solens klot
Medan okänt var blixtkrig och luftanfall
och taggtrådens blodröda rost
innan någon av oss kände väktarens kall
stod du trogen och trygg på din post
När nu ödets tvingande vind och våg
har fört mig hit till din kust
förtälj mig något av det som du såg
- eller kanske du inte har lust
"Den väg som för till livet är smal
och livets port är trång
ty kampen var hård när jag bröt mitt skal
och sprängde blocklivets tvång
Genom bränningars dånande hammarslag
stod jag upp ur det mörka hav
Den striden har format mitt anletes drag
och rivit pansaret av
Jag minns när den första vikingen kom
förresten det var väl i går
Han föll ner vid min fot och vände om
med en kalkvit lock av mitt hår"
Det är föga jag lyckas förstå av ditt tal
din röst är så gåtfullt stum
men jag tycker mig höra stormars koral
och bränningars brusande skum
Jag är måhända den vikingens son
detta senfödda släktes barn
som gör sina första lärospån
i kampen mot tidens orkan
Du står där så trygg i din sovande frid
och ser på livet så kallt
Dock säger du mig att det kostar strid
att skapa en högrest gestalt