Den indonesiske arbetaren börjar sitt arbete vid 4 - 5 tiden på morgonen. Då är det troligt att han äter ris, kokt i buljong, blandat med kycklingkött, ett rått ägg och lite riven purjolök. Nasi Goreng bjuds det också ofta på frukost. Är man mindre hungrig kan man istället få kaffe och Pisang Goreng, stekt banan eller ett slags riskakor beströdda med riven cocos. Klockan två på dagen äter man risbord. Därefter tar man, fullt förståeligt för alla som ätit risbord, siesta till klockan fyra. Skulle man mot förmodan blir hungrig mellan 4 och 7, serveras små kötträtter, frukter med sockersås, mango, grönsaker med sötsur sås och nötter av alla slag. Vid åtta tiden på kvällen är det dags för mat igen och då brukar man ägna sig åt resterna av dagens risbord.

Riset är den absolut viktigaste födan i Indonesien. Den troende indonesiern anser riset heligt och skulle aldrig kasta bort ens en gnutta ris som blivit över vid måltiden. När man talar om ris förs tankarna automatiskt över på sambal. Ris utan sambal är för indonesiern som potatis utan salt för oss. Sambal i olika former är också det främsta tillbehöret till risbordet. Hur mycket eller vilken sort man föredrar är en smaksak.

Krupuk är en sorts chips som äts till risbordet och till Nasi Goreng. De kommer usprungligen från östra Java, där miljoner räckor fångas dagligen. Räkorna är ofta 1 dm långa. De kokas, skalas, saltas och mosas fint. Sedan blandas de med tapiocamjöl till en degmassa, och i form av stora bröd ångas de, torkas och skivas maskinellt i lövtunna skivor. Skivorna torkas igen och packas noggrant för att inte gå sönder. Krupuk skall vara brytbara som tunt glas. Är de böjliga har de blivit fuktiga och bör torkas noga, annars blir de sega vid friteringen. De skall friteras en och en och sjunker först till botten i oljan för att sedan flyta upp igen. Efter friteringen kan krupuk inte förvaras länge, då blir de sega.