Prästerskapets skrudar och ämbetsdräkter i bland annat den Liberala Katolska Kyrkan

Prästen bär ämbetsdräkt av två orsaker, nämligen

1)för att avskilja honom från hans personliga själv, och

2)för att förbereda honom för att bli en effektiv kanal för det kraftflöde som genereras under gudstjänsten.

Den första orsaken är av allmän karaktär. När domaren, sjuksköterskan och läkaren tar på sig dräkten eller uniformen lägger han/hon åt sidan sina personliga känslor, fördomar och ogillanden

och utövar plikterna i sitt ämbete i enlig- het med de regler som uppsatts. Detta avskiljande är detsamma för prästerskapet när det kläder sig i kassock och prästkrage.

KASSOCKEN är inte en strikt skrud, utan ett klädesplagg för allmänt bruk när man utför de kyrkliga

plikterna. Den har formen av lång klädnad som kan bäras med en CINCTURE. Färgen är djupt pur-

pur för det vuxna prästerskapet, utom att biskopens kassock är i rosa-purpur. Unga altartjänare bär scharlakansröda kassockar och körmedlemmar har blå.

Den andra orsaken är lika viktig, eftersom prästerskapet måste handskas med de andliga krafter som flödar genom dem på det mest effektiva sättet. Personligheten hos en medlem av prästerskapet

må ha brister och svagheter, men genom att sätta på sig skruden är han en Kristi tjänare, redo att utföra det arbete som utmätts åt honom. Skruden, i passande stil, material och färg finns där för att effektivt isolera hans personlighet från det andliga tjänande som skall utföras. Under påklädningen skall prästen vara medveten om att han har lagt åt sidan sin personlighet och rena sig från tankar och känslor som har samband med hans världsliga liv. När han tvättat händerna och tagit på skruden skall prästen inte inlåta sig på struntprat eller skaka hand med andra.

Skrudarnas betydelse under de olika kyrkliga gudstjänsterna

SURPLICEN är en vit linneklädnad, som bärs över kassocken av de vuxna tjänarna. Den är deras skydd och fungerar som en sköld mot störande inflytanden, och underlättar på samma gång flödet av

andliga krafter som samlas under guds- tjänsten. KOTTAN är en kortare variant för unga tjänare, den är kantad med spets. Biskopens surplice kallas ROCHET och är nedtill kantad med en mycket bred spets och dess ärmar är nedtill försedda med eldsröd kantning täckta med spets. Röklin är den svenska benämningen på surplice.

ALBAN (latin alba = vit) är en vit linneklädnad som går från halsen till fotlederna med tätt åtsittande ärmar och åthållen i midjan med en snodd (girdle) och som bärs av prästen när han firar den Heliga Eukaristin. Den bärs även av diakonen och subdiakonen vid högmässan. Den härleder sig från den under- tunika som var vanlig i grekisk och tid och betecknar renhet. Lite ovanför neder-

kanten finns det öppningar bak och fram, som är täckta med spetsbroderier, och som tillåter krafterna att flöda horisontellt genom dem och inte avledas uppåt.

GIRDLE är den snodd som bärs runt midjan, den hindrar krafterna som flödar uppåt från brödet och vinet genom armarna och nerför det broderade bandet på mässhaken från att välja en väg nedåt genom kroppen.

AMICTUS är galea salutis, "frälsningens hjälm", som är ett stycke linnetyg med en krage av guld eller metallspets som vilar på axlarna, omedelbart under alban. Den betecknar behärskandet av tungan. Den hjälper till att fylla upp halsringningen på alban för att bättre leda de krafter som beskrivs ovan från armarna mot Y- banden på mässhaken.

STOLAN, en lång och smal remsa av ev. broderat tyg, är tecken på prästerliga ordnarnas auktoritet, och betecknar att "mitt ok är ljuvt och min börda lätt". Den ligger över amictus runt halsen.

MANIPELN är en remsa av ev. broderat tyg som bärs över den vänstra armen. Ursprungligen hade den ett rent praktiskt syfte: att torka ansiktet eller händerna, och leder tanken till det kläde som användes av Herren Kristus när han tvättade sina lärjungars fötter. Det betecknar frukten av gott arbete.

MÄSSHAKEN är den yttersta klädnaden som bärs av prästen eller biskopen som firar den Heliga eukaristin. Den är av den gotiska formen och har Y- formade band av guld eller med metall- kanter som leder de krafter som flödar genom celebranten. Under hela den tid det konsekrerade brödet och vinet finns på altaret utstrålar de kraft på olika medvetandenivåer med en intensitet som är omöjlig att föreställa sig.

TUNIKAN, utvecklad ur den romerska överrocken, tunikan, bärs av subdiakonen över alban under diakon- eller högmässan. Det är glättighetens klädnad och glädjens kostym.

DALMATIKAN, ursprungligen en övertunika, är som eukaristisk skrud identisk med tuniklen, utom att den bärs av diakonen under diakon- eller högmässan. Dalmatiken har två clavi eller färgade horisontella remsor av tyg, fram och bak, och tuniklen bara en. Den kallas rättvisans dalmatik.

Det står klart att varje skrud utgör en del av en helhet, som isolerar och skyddar celebranten och tjänaren, och på samma gång använder kroppen för att fördela de otroligt starka krafter, som genereras av Kristi närvaro i brödet och vinet. Varje skrud fullföljer således ett syfte och är del av kyrkans arbete. Mässhaken, stolan och manipeln, och när diakon- eller högmässa firas även dalmatiken och tunikeln, har dagens liturgiska färg.

Hämtat ur den Liberala Katolska Kyrkans svenska tidskrift Communio, nr 3 1998

Index Tillbaka