STAFFORDSHIRE BULLTERRIER

Med denna lilla historik om Staffordshire bulterrier´n skall jag försöka visa att den här rasen är mer än bara en "mördarhund", och på så sätt låta den få lite upprättelse.

En blodig begynnelse

Den inofficiella historien går tillbaka långt bortom 1935, men det är svårt att få fram exakta dokumenterade uppgifter. Vad man vet är att omkring 1800 fanns en hund med klara likheter med fagens Stafford, vilket man kan se på målningar och bilder.

För att komma till rötterna får man gå ännu längre tillbaka i tiden. När Romarna invaderade de Brittiska öarna, möttes de av stridslystna innevånare som med hjälp av enorma hundar utan framgång försökte försvara stränderna.

Romarna imponerades av dessa storkäftade engelska hundar och tog hemexemplar till Rom där de uppträde vid olika gladiatorspel. De blev även populära inom Romerska krigsmakten och spreds med trupperna över de ockuperade delarna av Europa. Dessa hundar blev upphovet till många olika, lokala raser, som tjänade som vakthundar och kreaturs vallare.

I England blev resultatet bl a den Engelska Mastiffen, som är dokumenterad som ras redan på 1100-talet. På den tiden var tjur- och björnhetsningar ett populärt nöje,framför allt inom den rika adeln. 1835 förbjöds tjurhetsningar och istället växte intresset för hundkamper. Redan tidigare hade man prövat att "pigga upp" kamphunden med ettrigt terrierblod och nu gick man in på allvar. Terriern som valdes var Old English Terrier,en hund-nu utdöd-som mycket liknade ManchesterTerrriern.

The Bull and Terrier

Benämningen på dessa kamphundar varierade, men men Bull and Terrier var bland det vanligaste och det blev så småningom Bullterrier. Dessa var i stort sett lika vår moderna Stafford,men mycket varierande i storlek och vikt-från under 10 till över 25 kilo. Gemensamt var att de var effektiva slagskämpar och avelsmetoderna var enkla och raka. Bara de segrande användes i avel, och det resulterade i en hund med okuvigt mod och framåtanda och nästan okänslig för smärta.

Staffordshire Bull Terriern blir sin egen

Som framgår av ingressen fanns det engagerade personer i Staffordshire-The Black Country-som tyckte det var dags för deras hundar att bli etablerade som ras och 1935 skedde det.

De flesta av dessa personer var smeder och gruvarbetare, som på sin fritid ägnat sig åt hundkamper tills de blev olagliga. Deras intresse gick nu ut på att bevara vad de ansåg vara en ras med oslagbara kvaliteter. Bland det viktigaste ansågs vara, att med det marerial man hade,arbeta fram en rasstandard.

Med hjälp av två "historiska" Staffords,Jim the Dandy och Fearless Joe,enades man om en standard,som godkändes samma år och som gäller än idag, med vissa justeringar.

-Ett vänligt muskelpaket.

Utöver en del jakt- och bruksraser lär det vara få raser som kan visa upp en så välgrundad och välmotiverad standard, som Staffordshiren. Varje muskel, vinkel, anatomisk detalj är resultatet från 150 år av hårda, obarmhärtiga kamper i "the pit". Här kan man med Darwin verkligen tala om "survival of the fittest". Ingen hund med någon brist kunde i längden klara sig levande ur ringen.

Alla detaljer har sin förklaring.

Standarden föreskriver "rosenöron" därför att erfarenheten från kamperna visade att de rörliga, halvstyva rosenöronen kunde läggas bakåt, platt mot huvudet och på så sätt klara dem från skador.

Till skillnad från kusinen Bullterriern, har Stafforden maxangivelser för vikt och höjd i standarden. De mått som gäller i dag är något mindre än vad den första standarden angav.

Nu är vikten 13-17 kg för en hane och 11-15,5 kg för en tik, höjden för båda är 35-41 cm. Tidigare var dessa siffror definitiva, men mätning och vägning förekom inte.Resultatet blev att många individer överskred gränserna och därför har den nya standarden med det viktiga tillägget "önskvärd" före höjden.

Man kan säga att dagens Stafford är en kompaktversion av den gamla kamphunden, muskelmassan har man strävat att bibehålla, men i ett krympt fodral.

STAFFORDENS HISTORIA I SVERIGE

Det ligger nära till hands att tro att en hund med Staffordens bakgrund skulle vara tuff och hård, knappast någon familjehund. Så är emmellertid inte fallet,tvärtom. Redan kamphundarna på sin tid var kända för sitt lugna och fina humör. Man kan säga att de sparade humöret och stridslusten till kamperna. Utanför ringen tog de utmaningar med upphöjt lugn och lät sig sällan provoceras.

Dagens Stafford håller stilen. Den älskar folk och speciellt då smått folk och den trivs med många människor omkkring sig. Har den fått "rätt" social träning som valp och unghund, är den dessutom säker i umgänget med andra hundar. En Stafford är sällan den som startar ett slagsmål, blir den utmanad kan den svara- och då går det snabbt. Så man bör ha koll på sin Staff när andra hundar är i närheten.

Ett arv, som gör Stafforden unik, är förmågan att tåla smärta. Generationer av hårda kamphundar har resulterat i en höjd smärttröskel, som knappast någon annan ras kan matcha. Det är därför meningslöst att använda våld i uppfostran. Hunden känner inte slaget, men kan reagera negativt på gesten. om den är känslolös när det gäller fysisk smärta, så är den i gengäld ofta en känslig hund. Den tar lätt åt sig när en älskad matte eller husse skärper tonen eller blir arg. Detta är viktigt att se upp med valpens uppfostran, som skall ske med vänlighet, konsekvens och utan stora åthävor.

Staffordshire BullTerriern är en relativt ny ras i Sverige, och en av de numerärt små. Exakt när de första Stafforden kom till Sverige är osäkert, men det var i början av 1960-talet. Starten var blygsam medenstaka importer och några kullar från dessa. Våra östra grannar kom igång något tidigare och med större bredd, mycket tack vare en Amerikansk eldsjäl i Helsingrfors, Steve Stone, som startade en uppfödning baserad på importer. Från en av dessa tidiga Finska kullar köpte Sigvard Olsson,Gävle, 1968 en tik Aurastaff Lady Amanita-som blev en start till Sigvards kennel sunstaff. Under de dryga 20 år som gått, har den etablerat sig som ledande inom rasen. Lyckade importer från England och Finland har gett gott avelsunderlag, vilket till dags dato resulterat i 30 champions.

Nyregistrering av valpar har sedan starten varit låg med ett snitt på ca.10 per år, men har de sista åren satt fart. 1990 blev rekordår med35 registreringar och detta år har börjat bra med ett par fina kullar, bl a fick Sunstaffs int,s,Nuch Jaramillo`s Blommingdales inte mindre än 9 valpar med lovande Sunstaffs Eddie the Eagle som stolt far. Ett antal duktiga och rasmedvetna uppfödare ser till att rasen fortsätter att utvecklas. Kända namn bland dessa är Lexweiler- Bertil Ottebratt, Ljung i Västergötland och Tunstaff- Ingegerd Ekander, Lidindö.