MIN FAMILJ

I min familj är vi fem stycken. Min mamma som heter Linda, pappa Mattias och så vi barn, Jonathan, Jennifer och så jag, Melvin. Vi bor tillsammans i en villa i Krokek. Där har vi bott sedan september 2000. Jag var förstås inte född när mamma och pappa köpte huset. Då låg syrran i mammas mage. Jennifer fyller 5 år i mars och Jonathan fyller 10 år nu i december. Mamma är 28 år och pappa har nyss fyllt 30 år. Vi har en mysig liten trädgård där vi tillbringar många soliga och härliga dagar! Mamma har planterat många fina blommor som jag tycker om att lukta och att titta på. Men nu på hösten finns det inte så mycket att titta på i trädgården. Alla löv har fallit och blommorna har vissnat. Jag längtar redan nu till våren och sommaren. Jag gillar inte alls kylan, och eftersom jag tycker allra mest om att vara ute och gå och titta på träden när de rör sig så är det ju inte så underligt att jag längtar dit…

MAMMA OCH PAPPA BERÄTTAR

Jag hade tänkt att berätta lite om Melvin’s första månader tillsammans med oss.

Melvin föddes på Vrinnevisjukhuset i Norrköping den 29 november 2004.

Melvin förlöstes med akut kejsarsnitt, eftersom inte förlossningsarbetet fungerade som det skulle.

Ju längre tiden gick och ju starkare värkarna var, så åkte han bara längre och längre upp i stället för nedåt. När barnmorskan sa åt mig att krysta, sa jag direkt att det inte kunde stämma. Så (enkelt) kunde det bara inte gå!

Jag hade haft två tidigare förlossningar som varit väldigt jobbiga, så inte trodde jag att den här skulle vara normal. Det visade sig att jag hade rätt. Barnmorskan kunde inte känna Melvins huvud längre. Läkare tillkallades, elektroner skulle fästas på hans huvud, narkosläkaren kom och gav mig ryggbedövning. De skulle försöka sätta fart på värkarna…men de insåg snart att det inte funkade, utan blev rädda att han skulle få navelsträngen runt halsen. Då hände allt plötsligt väldigt snabbt, jag fattade knappast vad, men jag var ledsen och kände mig misslyckad av att inte kunna föda normalt…Så många timmar som jag redan hade kämpat….

Kejsarsnittet gick bra och så fort jag fick upp min lille son på bröstet försvann alla andra tankar. Jag var så lycklig! Melvin var ett så otroligt vackert barn. Han hade kolsvart långt hår, långa ögonfransar och stora blå ögon…Ja några kompisar till oss undrade till och med om ”sotar’n” varit framme, med tanke på håret…hehhe

.Melvin vägde 4030gram och var 52cm lång. Han var underbar på alla sätt och vis! Men ändå, ända från början hade jag en känsla över att något var fel. Trots att han till synes var en helt vanlig och frisk liten pojke.

Nu blev ändå inte första tiden riktigt så som vi tänkt oss. Melvin skrek väldigt mycket, hela tiden. Han ville äta ofta, klunkade i sig och hade jättemycket med gaser. Han vägrade ligga på mage som annars är ganska så skönt om man har ont i den. Vi var såklart väldigt oroliga och pratade mycket med dem på BVC om det. Men vi fick alltid höra samma sak. Spädbarnskolik, det är jobbigt med små barn och de skriker mycket, men det går över. Veckorna gick men det blev inte bättre .Vi försökte med det mesta. Vi skulle prova med Minifom droppar. Gaserna blev kanske lite bättre, men han hade ändå lika ont i magen. Jag slutade dricka mjölk helt, minskade på kaffet, slutade äta frukt och grönsaker. Choklad var det heller inte tal om att ens smaka på, men ingenting hjälpte. Vi bar omkring på honom natt och dag, körde omkring och gungade honom i vagnen ,masserade magen, men han bara fortsatte att skrika…men på BVC höll de fast vid att han var en frisk liten pojke och så länge han ökade så fint i vikt var det ju inget att oroa sig för. Vi försökte så småningom att ge honom modersmjölksersättning som tillägg, men han vägrade äta ur flaskan. Vi provade olika sorters välling och alla olika slags nappar man kunde tänka sig. Men det hjälpte inte, när vi försökte ge honom flaskan skrek han bara mer och mer. Vi provade allt, och ju mer tips och ideer vi fick, som inte funkade, desto oroligare blev vi. Melvin märkte förstås av vår oro, så det ledde till att han också blev mer orolig och ledsen. Till slut orkade vi inte gå till BVC. Vi var inte där på tre månader men pratads vid i telefonen ofta. Nu i efterhand ångrar vi att vi inte gick dit, om vi hade gjort det kanske vi hade börjat förstå att något var riktigt galet. Men eftersom vi gick nästintill sömnlösa natt efter natt och bara hoppades på att nästa dag blir bättre, (och vissa dagar var ändå riktigt bra )så är man inte riktigt som en människa. Jag var nog mer som en maskin som bara gick och gick utan att ens märka att dagar och veckor blev till månader utan att Melvin växte som han borde ha gjort. Det var först på 6 månader skontrollen, då det även var ett läkarbesök som vi upptäckte att han stod still växten. Men läkaren sa att det inte var så ovanligt, men att vi skulle kolla vikten igen om ett par månader. Hade han inte gått upp i vikt då, så behövde han nog ha mera mat! Vi förklarade att vi kämpade på med maten men att han vägrade, smakportionerna gick ju inte alls de heller. Så fart han fick skeden i munnen började han skrika, så var det nästan varje gång. Men vi skulle bara fortsätta som vanligt och prova oss fram. Inte ens när jag sa att han saxade med benen och hade ryckningar i ena benet reagerade de. När de frågade om hans utveckling så försökte vi inte dölja något. Vi sa att det har hänt att han rullat runt från mage till rygg, men det är ingenting han brukar göra. Vi sa också att han inte aktivt lekte eller grep efter saker och att han kastade huvudet bakåt och hade svårt att hålla nacken stadigt. Nu var väl även vi väldigt naiva, eftersom vi hela tiden också skyllde på hans mage och att han hade ont, det gav oss en anledning för honom att inte vara som andra barn. Så klart han inte vill leka när han har så ont i magen…..Vad skulle vi egentligen ha trott? Vi fick ju höra hela tiden att han var frisk! Som jag skrev tidigare var man så slutkörd så man trodde på det, även om jag innerst inne visste att det var något mer. När jag ser tillbaka i dag på alla varningssignaler skulle jag ha reagerat helt annorlunda och inte förlitat mig på de som jag trodde var ”experter”… Tre veckor gick , men till slut var det ohållbart, Melvin skrek och skrek och slutade inte. Jag ringde barnkliniken och fick komma med honom på en jourtid. Doktorerna där undersökte honom noga och frågade massor med frågor som jag inte alls förstod varför. Men av någon anledning skulle vi så småningom få träffa en barnneurolog. Jag fattade ingenting, neurolog? Han har ju bara kolik! Vi åkte hem och jag grubblade och grubblade, letade efter alla slags neurologiska sjukdomar på nätet. Utan resultat förståss, neurologi är ju så ofantligt stort, och när man inte har en aning om vad man söker efter kan man ju heller inte få några svar! Den 22 juli var det dags igen. Jag ringde barnmottagningen, Melvin hade skrikit otröstligt i flera timmar och självklart höll jag fast vid att det var magen, för den lät som en gammal kaffebryggare ungefär. Vi väntade på att doktorn skulle ringa upp, men eftersom det tog för lång tid så åkte vi in till sjukhuset i stället.

När vi kom sa jag bara : Vi har väntat på att doktorn ska ringa ,men det har han inte gjort. Men nu är vi här och vi går inte förrän någon gör en ordentlig undersökning på Melvin. Då dröjde det inte så länge innan doktorn kom. Vi blev inlagda och Melvin skulle genomgå en lång rad med provtagningar. Melvin observerades när han skulle äta , sova ja allting. Den enda medicin han fick var då Panodil. Visst hjälpte det lite men det var ett evigt bråkande om hur ofta han skulle ha sina Panodil. Vad gjorde det om han fick den 20 min tidigare istället för att vänta tills han började skrika? Men en dag förstod jag att läkarna på något sätt pratat med sköterskorna ordentligt, de ändrade inställning till det mesta gällande oss. Först efteråt när vi hade provsvaren i vår hand förstod jag varför. Det var en jobbig tid, att var ifrån familjen, sjukhusmiljön, oron, och för att inte tala om provtagningarna. Melvin var tvungen att sövas två gånger när de skulle ta prover. Första gången var det bara ett vanligt blodprov. Men eftersom det var mycket blod, och hans kärl gick sönder, fanns det ingen annan möjlighet att genomföra det utan att han sov. Provet togs i ett kärl i ljumsken. Det provet var tydligen väldigt viktigt för det skulle iväg med specialtransport till Stockholm. Vi låg inlagda på sjukhuset fram till den 3 augusti, vi var bara hemma på korta permissioner. Den 3 augusti skulle vi få träffa barnneurologen. Jag var på sjukhuset ensam med Melvin då. Mattias var hemma med Jennifer som var magsjuk. Jag satt och väntade på neurologen och jag hoppades förstås på glada besked om provresultaten. Men i stället fick jag ett besked som jag i min livligaste fantasi inte hade kunnat inbilla mig. De misstänkte att mitt barn hade en mycket allvarlig sjukdom. Provsvaren var inte klara, men de var mycket som talade för det. Oavsett om det var just den sjukdomen eller inte så såg det mycket dystert ut för honom. Jag minns att jag frågade henne vad hon pratade om, kommer inte Melvin att kunna sitta , gå, eller prata? Eller är det en fara för hans liv? Hon svarade att det var allting. De orden krossade mig totalt, min själ var splittrad. Hur , Varför…det kan inte stämma…han har ju bara kolik! Jag ringde Mattias, och sen min mamma. Mattias skulle lämna Jennifer hos mormor och komma in till oss .Jag satte fart med att packa för jag klarade inte av att vara kvar på sjukhuset längre så vi beslöt oss för att åka med Mattias hem. När han kom hade neurologen gått, men jag larmade och bad sköterskorna ringa efter henne, för hon hade lovat att komma tillbaka och förklara för Mattias. Det dröjde ganska länge innan hon kom, så jag hade hunnit berätta det mesta för honom innan dess. Trots det svåra beskedet ville hon inte berätta vad sjukdomen hette, det var först dagen efter när jag ringde barnläkaren som han berättade det. Jag var tvungen att få veta,,få veta hur länge,,,vanligtvis lever barn med krabbes i 2 – 3 år svarade han. 2-3 år herregud!!!Det är inte sant tänkte jag, återigen satte jag mig framför datorn och letade efter sjukdomen, nu hade jag ju i alla fall ett namn på den.Jag fick upp socialstyrelsens hemsida, men den var nog inte lämpad för en förälder att läsa, något annat kunde jag då inte hitta. Jag vet att jag tänkte att det här stämmer inte, så här är det inte alls, han kan inte ha denna fruktansvärda sjukdom som står här! Fredagen den 5 augusti skulle vi tillbaka på en rutinkontroll på sjukhuset. Melvin skulle vägas och mätas, men då hade även provsvaren kommit. De bekräftade sjukdomen, Innnan de sa det hade jag babblat på om laktos intolerans eller glutenallergi, för fortfarande så kände vi att magen var den största boven och att det var där felen satt. Men efter det beskedet sa jag inte mycket, vi fick recept på stesolid och och tid för ny provtagning. Efter det åkte vi hem igen. Hem för att berätta för barnen och våra närmaste om det fruktansvärda beskedet .De hade tidigare lovat att vi skulle få all hjälp vi skulle komma att behöva, men var fanns den hjälpen då? Hur kan man skicka hem två förtvivlade föräldrar, med ett sjukt barn bara så där?

Det kändes som om jag höll på att ätas upp inifrån, som om jag samtidigt höll på att kvävas. Jag klarade inte av att vara inomhus. På lördagen åkte vi till tropikariet och på söndagen till folkparken. Men när man såg alla friska små barn som lekte eller stolta havande mammor så vällde känslorna över mig. Jag försökte desperat att få tag i vår präst, men hon var bortrest. Jag kände att jag behövde prata med någon. På sjukhuset sa de att det dröjer för de hade ingen kurator i tjänst. Efter en vecka ungefär fick jag tag i vår präst, efter några dagar kom hon hit på ett besök. Hon tyckte det var fruktansvärt och lovade att utnyttja sin prästtitel och göra allt vad hon kunde för oss. Hon fick till slut prata med klinikchefen på barn och redan dagen efter kom det hem en kurator. Men vid den här tidpunkten hade det gått nästan tre veckor. Remissen till habiliteringen hade också kommit bort så det dröjde också väldigt lång tid innan den kontakten var knuten. Jonathan och Jennifer mådde också väldigt dåligt, jag ringde runt och försökte få lite hjälp med dem. Jag ringde barn och ungdomspsyk, men de svarade att de inte arbetade så utan att det var habiliteringen som vi skulle vända oss till. Jag vet inte hur många timmar och dagar jag satt i telefonen, Jag ringde överallt för att på något sätt få svar av någon som visste något. Till slut fick jag prata med en sköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus. De hade barn med krabbes där och hade även följt andra barn med den sjukdomen. Självklart ville jag få träffa den läkaren som hade mest erfarenhet så efter vårat samtal ringde jag Dr Åke som lovade att försöka ordna så att vi fik komma dit.Tiden hemma efter beskedet känns annars väldigt luddig, jag, eller vi alla var i ett sådant chocktillstånd att man knappast fattade vad som hände runt omkring en. Jag minns att jag i början tände barnens dopljus varje kväll och att jag alltid lade min tröja bredvid Melvin när han sov .Men så småningom så började jag inse att det var ett ohållbart beteende, och försökte då börja leva lite mer normalt, även om det var svårt. Svårt är det fortfarande förresten, men på något vis kommer man till slut till den fas då man måste börja återgå till den så kallade vardagen. Fortfarande kan vissa dagar kännas helt underbara, som när vi är tillsammans i familjen och har roligt ihop, när vi får se Melvin skratta och vara ganska glad är också stunder man vill och kommer att minnas som glada dagar. Men ibland känns allt så meningslöst så att man bara vill krypa under täcket, sluta sig från omvärlden och bara gråta och aldrig mera gå upp ur sängen. Jag antar att det är så det kommer att vara framöver, men jag hoppas att de glada dagarna till slut övervinner de dåliga!

Linda 6/12-2005

TANKAR OCH KÄNSLOR FRÅN MIN MOR

I DAG ÄR DET DEN 6 DECEMBER. INTE LÅNGT KVAR TILL JUL. JUL TÄNKER MÅNGA, PÅ JULEN SKA MAN VARA GLAD OCH LYCKLIG! MAN SER STOLT PÅ SINA BARN OCH TÄNKER ATT” VAD STORA DE HAR BLIVIT”. ETT HELT ÅR SEDAN TOMTEN VAR HÄR OCH LÄMNADE PAKET TILL DEM SIST. FÖRRA JULEN VAR JUST EN SÅDAN JUL, VI VAR OMGIVNA AV VÅRA NÄRA OCH KÄRA. BARNENS GLADA SKRATT NÄR DE LYCKLIGT ÖPPNADE SINA PAKET…MEN I ÅR VET JAG INTE RIKTIGT HUR DET KOMMER ATT BLI. MEN JAG VET ATT DET INTE KOMMER ATT BLI SOM FÖRUT…DET KOMMER DET NOG ALDRIG MER ATT VARA. VI KOMMER ÄNDÅ ATT FÖRSÖKA GÖRA SOM VI ALLTID HAR GJORT. JUL MED VÅRA NÄRA OCH KÄRA HEMMA HOS OSS. MEN ÄNDÅ SÅ KÄNNS DET SÅ TOMT, VI VET JU INTE ENS OM MELVIN KOMMER ATT VARA MED OSS DENNA JUL…JUST NU KÄNNER JAG ATT KÄNSLORNA BARA VÄLLER ÖVER MIG OCH JAG VET INTE RIKTIGT HUR ELLER VART JAG SKA BÖRJA…

JAG TÄNKER TILLBAKA PÅ DEN DAGEN VI FICK VETA ATT VÅR LILLE POJKE VAR SÅ SJUK. BARNNEUROLOGEN RABBLADE UPP ALLT VAD SJUKDOMEN INNEBAR…JAG FÖRSTOD NOG MEN JAG VILLE INTE TA TILL MIG DET HON SA. MELVIN KOMMER INTE ATT LEVA SÅ LÄNGE TILL, HAN KOMMER ATT BLI BLIND, HAN KOMMER FÖRMODLIGEN ATT FÖRLORA HÖRSELN, HAN KOMMER ALDRIG ATT KUNNA PRATA, SITTA, KRYPA ELLER GÅ….HAN GILLAR INTE ATT MAN TAR I HONOM OCH HAN HAR SVÅRT ATT SÅLLA BORT LJUD, ALLT HAN SER, HÖR OCH KÄNNER ÄR BARA OBEHAG. HAN KOMMER OCKSÅ SNART ATT SLUTA KUNNA ÄTA OCH SVÄLJA SJÄLV, VISST FINNS DET MEDICINER,,,MEN DET KAN BARA LINDRA MEN INTE BOTA HONOM, HELLER INTE FÖRDRÖJA PROCESSEN. DET ÄR DE ORDEN SOM FORTFARANDE SITTER I HUVUDET PÅ MIG, DET ÄR SOM EN KARUSELL, DET GÅR BARA RUNT,RUNT,RUNT….

JAG VET ATT JAG TÄNKTE DÅ OCH FORTFARANDE TÄNKER, LÅT HONOM INTE LEVA I ETT MÖRKER. ETT MÖRKER DÄR HAN INTE KAN SE, HÖRA, KÄNNA ELLER FÖRSTÅ HUR MYCKET VI ÄLSKAR HONOM!

NÄR MAN LÄSER MELVINS DAGBOK STÅR DET OFTA ATT HAN HAR HAFT EN BRA DAG. OCH VISST HAR HAN DET IBLAND, MEN BARA OM MAN JÄMFÖR MED ANDRA BARN SOM HAR KRABBE’S. FÖR INTE SÅ LÄNGE SEDAN FANNS JU INTE DESSA MEDICINER SOM FINNS I DAG, SÅ DET VAR NOG ÄNNU SVÅRARE FÖR DEM. DET ÄR DE BARNEN JAG JÄMFÖR MED. INTE EN FRISK ETT-ÅRING SOM ÄR PÅ VÄG ATT UPPTÄCKA LIVET! JÄMFÖR MAN MELVINS LIV MED ETT FRISKT BARN, JA DÅ ÄR NOG VARJE LITEN DAG ETT RENT HELVETE. MEN DET GÅR JU INTE ATT JÄMFÖRA, INTE MED NÅGOT ANNAT BARN…

JAG HOPPAS ATT MELVIN PÅ NÅGOT SÄTT KÄNNER HUR ÄLSKAD HAN ÄR OCH ATT VI GÖR PRECIS ALLT VI KAN FÖR HONOM. I DAG VAR VI PÅ SJUKHUSET OCH BYTTE UT SLANGEN MOT EN KNAPP.

HAN FICK FÖRVISSO LITE LOKALBEDÖVNING INNAN DE SLET UT SLANGEN, MEN DET SKAR I BRÖSTET PÅ MIG FÖR NOG GJORDE DET ONT ÄNDÅ. DET ÄR SÅ MYCKET MAN MÅSTE GÅ IGENOM SOM MAMMA. ÄVEN NÄR DET GÄLLER FRISKA BARN. MEN NU NÄR MELVIN ÄR SÅ SJUK OCH HAN MÅSTE GÖRA SAKER BARA FÖR ATT HAN MÅSTE UNDRAR JAG IBLAND VARFÖR! INTE ENS ETT DJUR SKULLE MAN LÅTA LIDA SÅ MYCKET SOM MELVIN FÅTT UTSTÅ. JAG TÄNKER PÅ ALLA MEDICINER SOM HAN MÅSTE FÅ, ATT HAN ÄNDÅ ÄR LEDSEN OCH HAR ONT NÄSTAN HELA TIDEN. HANS FRUSTRATION ÖVER ATT INTE KUNNA TA OCH LEKA MED SAKER. FÖR ATT INTE TALA OM ALLA PROVTAGNINGAR ,SÖVNINGAR OCH OPERATIONEN. JAG MINNS ATT JAG GRÄT OCH GRÄT NÄR JAG VAR TVUNGEN ATT LÄMNA HONOM DÄR PÅ OPERATIONSBORDET. EN SKÖTERSKA FÖLJDE MED MIG UT TILL MATTIAS. HON FÖRSÖKTE TRÖSTA MIG OCH SA ATT DET SKULLE GÅ BRA, ATT ALDRIG NÅGOT BARN AVLIDIT UNDER EN NARKOS HOS DEM … MEN DET VAR INTE DÄR MINA TANKAR FANNS. DET VÄRSTA VAR ATT LÄMNA HONOM. ATT HAN SKULLE KLARA OPERATIONEN VAR JAG ÖVERTYGAD OM. MEN EN DAG MÅSTE JAG LÄMNA HONOM FÖR ATT ALDRIG ÅTERSE HONOM IGEN…NÄR MELVIN LÅG I MIN FAMN OCH SOV SÅ SKÖNT SÅG HAN SÅ FRIDFULL UT. SÖVNINGEN GICK SÅ LUGNT TILL HAN BARA SLÖT ÖGONEN OCH SOMNADE IN. SJÄLVKLART VANDRADE DÅ MINA TANKAR IVÄG TILL DEN DAGEN MELVIN TAR SITT SISTA ANDETAG. KOMMER HAN ATT FÅ SOMNA IN LUGNT OCH FRIDFULLT DÅ OCKSÅ? DET ÄR NU DET ENDA JAG ÖNSKAR, ATT JAG FÅR HÅLLA HONOM I MIN FAMN, SJUNGA FÖR HONOM OCH ATT HAN BARA FÅR SOMNA IN….

JAG HAR JUST LEGAT BREDVID MELVIN I SIN MYSHÖRNA. HAN VAR LEDSEN OCH TÅRARNA RANN NERFÖR KINDERNA PÅ HONOM. JAG FÖRSÖKTE ATT TRÖSTA HONOM ,MEN DET TOG LÅNG TID INNAN HAN TILL SLUT LUGNADE NER SIG OCH SOMNADE. KÄNSLAN AV ATT VARA OTILLRÄCKLIG SOM MOR OCH ATT INTE KUNNA TRÖSTA ELLER HJÄLPA SITT BARN ÄR NOG BLAND DE VÄRSTA KÄNSLOR JAG NÅGONSIN UPPLEVT. IBLAND ÖNSKAR JAG NÄSTAN ATT MELVIN FICK FORTSÄTTA SIN RESA, TILL EN BÄTTRE PLATS SÅ ATT HAN INTE BEHÖVDE LIDA MER. DET LIV SOM MELVIN LEVER ÄR INTE ETT VÄRDIGT LIV, ÄVEN OM VI GÖR ALLT FÖR HONOM. DET ENDA JAG INTE KAN GÖRA ÄR ATT FÅ HONOM FRISK. JAG KAN HELLER INTE FÖLJA MED HONOM PÅ DEN RESA HAN SKA GÖRA, MEN VORE DET INTE FÖR MINA ÄLSKADE BARN JONATHAN OCH JENNIFER OCH MIN ÄLSKADE MAN, MATTIAS, HADE JAG FÖLJD MELVIN VART HAN ÄN SKA. SAMTIDIGT SOM JAG ÖNSKAR HONOM FORTSATT RESA, SÅ ÄLSKAR JAG HONOM SÅ OERHÖRT MYCKET OCH JAG KAN INTE ENS TÄNKA MIG ETT LIV UTAN HONOM. JAG SKULLE BARA VILJA STANNA TIDEN OCH FÅ KRAMA OCH HÅLLA HONOM OCH ALDRIG BEHÖVA TÄNKA PÅ, ATT EN DAG MÅSTE JAG LÄMNA HONOM. OFTA NÄR VI HAR BESÖK FÅR VI OFTA FRÅGAN HUR VI KLARAR AV DET HÄR , OCH ATT VI ÄR SÅ STARKA,,JA,,DET ÄR INGA ENKLA FRÅGOR ATT SVARA PÅ. MEN SOM TUR ÄR SÅ ÄR MÄNNISKAN VÄLDIGT ANPASSNINGSBAR. MEN INGEN SOM INTE HAR GÅTT IGENOM, DET VI GÅR IGENOM, KAN FÖRSTÅ... OCH SOM JAG BRUKAR SVARA, DET ÄR INGENTING VI SJÄLVA VALT, . MEN VI MÅSTE ÄNDÅ IGENOM DET OCH GÖRA ALLT VI KAN. . FÖR VÅR EGEN SKULL, MEN MEST AV ALLT, FÖR VÅRA TVÅ ANDRA BARN, JONATHAN OCH JENNIFER