Sedan jag blev muslim för 20 år sen har jag haft två deviser som vägledning. Den första är enkel – ”vill man så kan man” och den andra kommer från Koranen – ”tawwakul alAllah”, som betyder ”förlita dig på Gud”. Viljan är en stark drivkraft som för mig bland annat har inneburit att jag vågat gå min egen väg utan att bry mig om vad som anses passande – för att jag vill det! Det stod om mig i DN när jag konverterade och rubriken var ”hon bytte bikinin mot slöja” och folk stirrade när jag gick ut. Det var bara min starka vilja som räddade mig – jag ville vara muslim! Viljan har också hjälpt mig att våga stå på mig. När jag arbetade på ett av de större företagen inom telekomsektorn och blev mobbad av min kvinnliga chef, var det min vilja att bli respekterad som drev mig att först konfrontera henne och sedan söka mig ett nytt arbete där min erfarenhet och mina kvalifikationer uppskattades bättre.
Viljan att göra det rätta och undvika det skadliga har haft stor betydelse i mitt liv. Jag vill vara en god människa och då kan jag också det, men inte alltid utan vägledning. Som muslim söker jag svaren i Koranen och hos profeten Mohammed. Han säger bland annat precis som Jesus att jag ska behandla min medmänniska så som jag själv vill bli behandlad.
Den här devisen innebär också att jag på fullt allvar tror att jag faktiskt kan förändra världen! Jag vill, jag vill, alltså kan jag! Frågan är alltid bara hur, och det är då den andra devisen behövs.

Den säger mig bland annat att om jag gör så gott jag kan, så tar Gud hand om resten. Jag har bara en begränsad kunskap och förmåga som människa och jag har ingen som helst möjlighet att överblicka hela världens utveckling, dess orsaker och vad olika handlingar får för resultat. Därför får jag nöja mig med att köpa Situation Stockholm för att stödja de hemlösa, eller arbeta för en ekonomi utan ränta, och förlita mig på att dessa små bidrag ska innebära en förändring till det bättre.
För mig innebär det också en stor trygghet att oavsett hur det går för mig i livet, så är det enligt Guds plan. Om det inte blir som jag vill, när jag vill, så beror det inte på att jag är dum och kass och en född loser, utan det beror på att det helt enkelt inte var läge just då. Så har jag till exempel försökt i flera år att flytta ut på landet för att få ro i själen och odla mina egna tomater, men inte förrän i våras blev det verklighet. Det var helt enkelt inte dags förrän då!

Koranen är på många sätt en märklig bok. Alltid hittar jag någon liten vers som säger precis vad jag behöver höra. Med allt som islam idag påstås stå för – terrordåd, barnamord, kvinnoförtryck och krigshets, känns det väldigt angeläget att söka vägledning i Koranen. Vad är det egentligen som utmärker en sann muslim? I Koranens andra kapitel står det så här:

”Fromheten består inte i att ni vänder ansiktet mot öster eller väster. Sann fromhet äger den som tror på Gud och den Yttersta dagen och änglarna och uppenbarelsen och profeterna och som ger av det han äger – vilket pris han än sätter på detta – till de anhöriga, de faderlösa och de behövande, till vandringsmannen och tiggarna och för att friköpa människor ur fångenskap och slaveri och som förrättar bönen och erlägger allmoseskatten och som håller sina löften och som bär lidande och oförrätt med tålamod och håller stånd i farans stund. De har visat att deras tro är sann.”

När jag konverterade för snart 20 år sen, var det verser som den här som fick mig att vekna. De vädjar till något ädelt inom människan, att vara både modig och ödmjuk, att våga stå för sin tro och samtidigt respektera andra, det är kanske det svåraste, men samtidigt det största vi människor kan uppnå.

Fler angelägna ord hittar jag i lite längre fram i Koranen:
”Och till Hans under hör att Han har skapat makar åt er av er egen art, så att ni kan finna ro hos dem, och Han har låtit kärlek och ömhet uppstå mellan er. I detta ligger helt visst budskap till människor som tänker.”

Jag hoppas att jag kommer räknas in bland människorna som tänker, för det är så här jag ser samvaron mellan makar – någon att finna ro hos, och inte bara ro och vila i fysisk bemärkelse, utan framförallt ro i själen. När två människor står varann så nära att de kan finna själslig vila i varann, då kommer de också att tillsammans möta livets prövningar, ge varann styrka och hjälpa varann att växa till modiga, ödmjuka människor.

Är det inte märkligt att det, i vårt jämlika, frigjorda och öppna samhälle finns ett sånt problem? Vi, som brukar uppröra oss över hur kvinnor behandlas i övriga världen? Jag har själv läst många artiklar och böcker där turkiska och arabiska kvinnors liv beskrivs som ett enda långt lidande. Säkert är att det även bland dessa kvinnor finns ett förtryck, men för mig känns det mycket mer angeläget att få bukt med problemet framför min egen näsa – alla de kvinnor som far illa här i Sverige.
Därför började jag för ett par år sedan på en kvinnojourskurs, och upptäckte att många kvinnor med muslimskt ursprung visserligen ringde till Kvinnojouren, men att många tvekade att komma och bo. Tillsammans med några andra muslimska kvinnor som också var engagerade, startades därför Systerjouren Somaya, en kvinnojour som har ambitionen att stötta muslimska kvinnor som blir utsatta för hot och misshandel.
Historien upprepar sig, brukar man säga, för precis som de svenska kvinnojourerna blev misstänkliggjorda när de startade, har systerjouren Somaya blivit anklagad för att splittra muslimska familjer och för att uppmana till skilsmässa.

Jag tycker, både som muslim och samhällsmedborgare, att det vore betydligt mer hälsosamt att öppna ögonen och försöka förstå varför såna här saker kan ske och hur vi kan förändra situationen. För även om Kvinnojourerna fyller en viktig funktion, så är de ju inte lösningen på problemet, utan bara ett plåster som täcker över de värsta såren i samhällskroppen.
Den stora frågan är ju varför män slår och hotar. Det är en universell fråga, som inte har sin hemvist vare sig i religion eller kultur. Det handlar om ett missbruk. Ett missbruk av makt och om fysisk styrka, och enligt min uppfattning har lösningen på problemet med moral och självbehärskning att göra, och respekt och hänsyn. Profeten Mohammad tjänar som ett gott exempel för muslimska män och han gjorde sig känd för att aldrig visa aggressivitet mot sina hustrur. Han sa också; den bästa av er är den som behandlar sin hustru på bästa sätt!

Först chock, sedan hat och fördömanden. En syndabock ska utses och till sist hämnden, den ljuva hämnden. Skjut, döda, ge igen. Blir det bättre då? Eller kommer det kanske en hämnd på hämnden, och ytterligare en hämnd, och sedan världskrig? Vem är egentligen världens farligaste man? Någon sade, men tänk om det här var en hämndaktion på USA? Det är så otroligt mycket som snurrar runt i huvudet just nu. Det som har hänt är egentligen helt ofattbart. Jag tror att ingen som inte själv upplevt det förstår att det faktiskt har hänt, att det inte bara var en film, utan på riktigt! Att en sådan terroraktion äger rum, med sån precision och med tusentals döda, det är ogripbart.

Därför börjar mina tankar segla iväg uppåt, till de större sammanhangen. Vad ligger bakom detta ogripbara, varför hände det? Jag tycker inte att det är särskilt underligt att USA till sist blir attackerat. Det finns så många länder och grupperingar som har anledning att avsky USA, för dess intriger, bojkotter och regelrätta attacker. USAs aktioner runtom i världen har förmodligen dödat mångdubbelt fler än offren i New York och Washington, oskyldiga offer för politiska intriger. När människor blir utsatta för terror och orättvisor under lång tid, händer det underliga saker. Till och med en sån fruktansvärd händelse som denna kan verka rimlig, ja till och med rättvis. Det palestinska folket har lidit i många år av Israels behandling. Israels främsta stöd och starkaste supporter är USA. Därför kan vi se det till synes vidriga och barbariska att palestinier skrattar och applåderar på gatorna när New York blöder. De som hurrade igår, gråter nog ändå idag, för någonstans vet de, att terror alltid drabbar de oskyldiga.

Jag är muslim, och det som gör mest ont är den snabbhet med vilken muslimer och islam genast pekas ut. Det är muslimerna som är de onda, det är islam som bär skulden. Ja, visst finns det terrorgrupper som består av muslimer, liksom av kristna, hinduer och kommunister. Men ingen religion sanktionerar terror. Islam i synnerhet, har helt fördömt dödandet av civila i krig. Det viktiga är, att även om en muslim, ett muslimskt land eller en muslimsk grupp pekas ut eller tar på sig ansvaret, så kan inte islam eller jordens alla muslimer betraktas som medskyldiga. Flera muslimer har också uttryckt sin avsky och sorg över vad som hänt. Muslimer i USA har uppmanats att stödja offren på alla sätt, och ställa sig till förfogande, och de svenska muslimska organisationerna har i ett pressmeddelande fördömt attacken.

Vi är många som undrar vad som ska hända härnäst. Jag tror, att det värsta som kan hända är att USA slår till, blint och skoningslöst för att visa sin potens. Inga oskyldiga offer kan bringas tillbaka genom att andra oskyldiga dödas. Det näst värsta som kan hända är att ingen tar på sig ansvaret men att USA och världsopinionen i förtäckta ordalag misstänkliggör någon muslimsk grupp eller land, och att ett dolt hat riktas mot världens muslimer. Vad ska då ske med mig och mina barn, med fredliga, troende muslimer världen över? Blir vi levande måltavlor för den hämnd som till varje pris måste utkrävas? Gud bevare oss i så fall, för då har ondskan segrat, och den så kallade demokratiska världen förlorat all värdighet och respekt. Då har terrorn segrat.

Nu är det nästan slut på det här årtusendet, och det är väl tur att vi blivit så beroende av elektroniken? Nu kan hela världen enas kring milleniet, även de som inte ens firar nyår den 31 december! I hela världen har man förberett sig för, hur livet ska gestalta sig efter milleniet. Om den fruktade milleniebuggen slår till, så ska livet ändå kunna gå vidare. Alla företag med självaktning har ett Y2K-projekt och de riktigt hängivna har bunkrat upp med konserver, fotogenkaminer och stearinljus. Tacka datorerna för, att vi får lite ordentlig domedagsstämning när den västerländska tideräkningen går in i ett nytt millenium.

Själv är jag mitt uppe i Ramadan, och gläds åt att känna andlig gemenskap med mina bröder och systrar i Islam. Men även för oss blir det nytt år. Vi lever med två kalendrar och i vardagslivet är det den västerländska som gäller. Så på nyårsafton ska jag syndfullt avnjuta fyrverkerierna, som förorenar naturen och dessutom kostar enorma summor att elda upp, men som onekligen är vackra att se på! Och på nyårsdagen fortsätter jag fastan, som om inget hade hänt!

Men när det smäller som värst på nyårsafton, ska jag be en bön om att det nya årtusendet ska inledas med att vi byter prästerskap i Sverige. Ekonomer och börsanalytiker får stiga ner från predikstolen, och ta med sig sina teorier om att det är maximal vinst på kortast möjliga tid och med minimal insats som är människans enda lycka. Istället får vi ett prästerskap som predikar om betydelsen av att ha ett långsiktigt perspektiv på livet, till glädje för dem som kommer efter oss. De predikar också om glädjen i att hjälpa varandra, och att alla människors välbefinnande inte är någon naiv dröm, utan en självklarhet som vi alla har ansvar för.

Det blir min bön när vi nu går in i ett nytt, orört årtusende.

Julefrid, juleljus, julemat, julegris. Ja, nu är det jul igen, och spekulationerna går huruvida handeln ska slå nya rekord, vilken som blir årets julklapp och vilken typ av skinka som blir populärast. Alla stressar livet ur sig för att hinna laga all mat och köpa alla klappar.
Samtidigt som det här pågår, firar vi muslimer Ramadan, och bekymrar oss över hur vi ska få tid att laga soppan till kvällens fastebrytning, och vilka kakor vi ska baka till Eid-festen efter Ramadan. Samt gläds åt att vi nu kan köpa extra billiga Eid-presenter under mellandagsrean.
Våra bekymmer är gemensamma och vi delar det faktum att våra högtider i ökande takt förvandlas till matorgier och ångestfylld presentjakt i stället för dagar fyllda av Guds ljus och andlig frid.

För det finns en andlig dimension i våra högtider – för de troende kristna, är det Jesu födelse som firas under julen, och för oss troende muslimer är Ramadan en andlig styrkeresa, där själen genom fastan närmar sig Gud och där vi ber gemensamma böner för att stärka den andliga samhörigheten.

Själen – vår innersta essens, verkar väga lätt i förhållande till matbestyr och presentinköp. Men hur kan vi glömma själen? Är det inte genom själen vi inhämtar andlig styrka och höjer oss mot Guds ljus? Är det inte själen som innehåller allt det goda som vi vill vara och som ger oss insikt om skönheten i de goda gärningarna?
Själen har vi också gemensamt, och vi väljer alla om vi vill låta den ta plats i våra liv eller inte. Våra högtider är utmärkta tillfällen att reflektera över själen och dess betydelse för hur vi lever våra liv och, för den delen, vilka värderingar som styr våra vardagsliv. Så ägna några ögonblick åt att reflektera. Det är aldrig fel!

”Varje människa skall smaka döden; och Vi prövar er genom de frestelser (som följer) med såväl motgång som medgång.” Guds ord ur Koranen känns otäckt nära. Det är en mörk tid, och varje prövning blir extra tung när ljuset uteblir. Ibland känns det som om jag nästan är där och smakar på döden – allt är som en enda stor och tung prövning, krafterna sinar och hoppet om bättre tider verkar hopplöst orealistiskt. Jag vänder mig till Gud och min bön är: Ge mig ljus! Ta mig bort från mörkret! Och när jag sedan ser mig omkring, upptäcker jag dem: små ljusglimtar i vardagen – en kär vän som ringer, ett email som värmer, ett problem som någon löst åt mig. Visst finns det ljus!

I vårt land lyser också en annan typ av ljus så här års. I alla fönster står adventsljusstakarna och lyser ikapp med adventsstjärnor och julgranar för att mota bort en liten gnutta mörker. Jag tänder ett par stearinljus och ser in i lågorna. Visst finns ljuset. Jag söker efter mitt andliga ljus. Det finns också där – fast ibland nästan kvävs det av alla vardagsbestyr och världsliga bekymmer. Det behöver vårdas, och varje dag får det näring genom de fem bönerna, som jag som muslim ber varje dag.

Just nu lyser det lite starkare än vanligt, för nu är det fastemånad. Ramadan, den välsignade Ramadan. När den infaller såhär på vintern, kan den tyckas nästan onödig. Att fasta från halv sju på morgonen till tre på eftermiddagen är ju knappt att fasta alls! Men just på vintern fungerar den som en själens adventsljusstake! Sinnet skärps och fokuseras på Gud. Ramadan lyser upp själens rum och ger mig den styrka jag behöver för att klara de prövningar som följer med såväl motgång som medgång.

Väldigt ofta när jag läser tidningen, ser på TV eller ser mig omkring i vardagen, går mina tankar till Koranen. Koranen lever med mig varje dag, varje stund och den är en ständig källa till eftertanke och inspiration.
I dessa tider är den extra viktig, för det händer så mycket och vi får ta del av så mycket. Vi har hela världens problem i våra huvuden samtidigt som vi ska hålla koll på vardagslivets trivialiteter – vad ska vi ha till middag? Oj, diskmedlet är slut! Va, var nånstans var det krig nudå? Undras just om det är barnarbetare i Indien som har tillverkat den här?
Vi behöver få smula ordning på det kaos som råder omkring oss, för även om vi ordnar vår lilla del av universum, vår lilla täppa eller lägenhet, så är det idag omöjligt att utestänga resten av världen.
Jag tänkte börja med det stora perspektivet, och läser ur Koranen, ur Mohamed Knut Bernstöms utmärkta nyöversättning, kap 27:

Vem är den som har skapat himlarna och jorden…
Vem har gjort jorden till en boplats för alla former av liv och låtit den genomkorsas av floder och rest över den fast förankrade berg, och satt ett hinder mellan de två stora vattenmassorna som de inte överskrider? …
Vem är den som bönhör den betryckte som ropar till Honom i nöd och befriar denne från det onda som plågade honom, och vem är den som låtit er ta jorden i besittning? Kan det finnas en gud vid sidan av Gud? Nej, men det är inte ofta ni ägnar någon eftertanke åt detta!
Vem vägleder er genom mörkren över land och hav och sänder ut vindarna som ett varsel om Sin nåd?… Vem är Den som skapar allt ur intet och därefter skapar allt på nytt och som förser er med det i himlen och på jorden som ni har behov av för er försörjning? …
Säg: Ingen i himlarna eller på jorden har kunskap om det som är dolt för människor – ingen har kunskap om detta utom Gud. Inte heller vet de när de ska uppväckas till nytt liv. Kan de kanske omfatta vad det eviga livet innebär med sitt vetande? …

Det finns många såna här verser i Koranen, som talar om Guds makt, Hans tecken i det Han skapat och hur skapelsen finns till för oss. Att läsa om att det finns en tanke med både universum och min egen lilla värld, och att de båda är delar av en helhet, ger mig kraft att gripa mig an åtminstone något av allt som snurrar runt i huvudet. För inte slutar det snurra bara för att man har semester!

Tag ett djupt andetag… andas in… och andas ut…
Ja, det borde vi göra lite oftare – stressa av, andas djupt och bara glömma allting för några minuter. Vi lever i stressens tid – alla människor stressar omkring och tvingas alltmer att prioritera. Visst är det skönt då att vi har email, mobilsvar och planeringskalendern och tänk, snart slipper vi att åka till mormor - vi kan träffas på Internet! Visst är det bra? Eller???

Tänk en stund på allt som surrar omkring i hjärnan – alla man borde ringa, hälsa på, kurser man skulle vilja gå, arbetsuppgifter som ska utföras, tvätten, inköp, oro över pengar som aldrig räcker, över barnen som växer upp och blir alldeles för stora, över bilen som bara måste hålla den här månaden också, det dåliga samvetet som gnager för att man borde gå ner i vikt, sluta röka, hälsa på moster på sjukhuset, för något man sade till någon som blev ledsen, för att man inte skänker något till de fattiga, osv i all oändlighet.
Skriv gärna en egen lista. Skriv en till; med dygnets 24 timmar som bas. Dra ifrån tid för arbete, restid, sovtid, och annat som tar tid varje dag. Hur många timmar blev det kvar? Hur mycket av allt som surrar i hjärnan får plats på dessa timmar?
Det är inte många i dagens läge som får ekvationen att gå ihop. Vad ska vi då ta oss till?
Jag tror att det finns en lösning, men att den är mycket mer komplicerad än vi ens orkar tänka oss. Det handlar inte bara om att sluta tänka på allting, eller att bli supereffektiv och utnyttja varenda sekund optimalt med hjälp av PC’n eller mobilen.
Vi måste fråga oss för vems skull vi har ihjäl oss. Vem tjänar på att vi aldrig har tid att reflektera, finna ro eller bara njuta av stillheten? Hur kommer det sig att vi, som lever i välfärdssamhället, i genomsnitt lägger ner dubbelt så lång tid på att tjäna vårt dagliga bröd som stenåldersmänniskan? Visserligen är vi relativt rika på materiell välfärd, men vi är mycket fattiga på det som egentligen utgör själva livet – tiden.

Vi är alltså ett fattigt folk. Vi har inte tid. Tiden tas ifrån oss på alltfler sätt. Olika aktiviteter, TV, Internet, resor – allt konsumerar vår tid. Och vi blir ännu mer stressade. Det blir ännu mindre tid till att sortera alla intryck, all information.
Att sitta ner och reflektera, ta hand om de andliga behoven eller pussla ihop alla faktabitar till en helhet, är sånt som kräver stillhet och fokusering på det icke-materiella och det betraktar vi oftast som rent slöseri med tid.
Konstruktiv, reflekterande tankeverksamhet är tidskrävande, men absolut livsnödvändig. Det är genom den som vi kan tillägna oss visdom och insikt. Som vi växer som människor och skaffar oss makt att förändra vår situation till det bättre. Utan visdom och insikt blir vi, i bästa fall, passiva kunskapsbanker som andra kan ösa ur. I värsta fall blir vi livegna statare utan egendom, utan liv – för tid är liv!
Så ta ett djuuupt andetag...

Livet är en strid, var det någon som sa. Det ligger mycket i det. Vi strider ständigt mot oss själva, mot vår trötthet, ovilja eller lathet. Ibland strider vi mot hela den grupp vi tillhör, eller mot hela samhälllet. Att strida i den här bemärkelsen behöver inte vara negativt. Vissa strider är helt enkelt nödvändiga. Att alltid söka förbättra sig och bekämpa sina svagheter är ju ett måste för alla som tror på Gud och Domedagen. Likaså är det nödvändigt att kämpa mot människors fördomar och intolerans. Det tror jag att alla som har en vision om ett mänskligare samhälle kan hålla med om. Som troende känns det också angeläget att kämpa för en ökad moralisk medvetenhet och mot girighet, maktbegär och kortsiktigt tänkande.
I nästan varje land i världen finns det företeelser som är nödvändiga att bekämpa och även om jag inser att jag inte kan vara delaktig i alla dessa strider, så borde jag engagera mig åtminstone i någon, som en solidaritetsgärning om inte annat. För min del, har jag valt Tunisien. Dels för att jag har vänner där och dels för att tystnaden kring det som sker där är närmast total. Tunisien - semesterparadiset! Afrikainvesterarnas dröm, ett mönsterland i Afrika. Ja, det är vad som skrivs. Vad som inte skrivs, inte här i Sverige i alla fall, är hur religiösa och politiska oppositionella systematiskt förföljs, torteras och fängslas. Hur åsiktsfrihet och mänskliga rättigheter är i det närmaste obefintliga. Hur även de som vill hjälpa familjer där mannen fängslats eller försvunnit utsätts för terror och trakasserier av säkerhetspolisen. Lever man som jag i ett land med hyfsad ekonomisk standard och religionsfrihet, känns det närmast som en plikt att göra andra uppmärksamma på sånt här. Det hoppas jag kan bli mitt lilla bidrag till deras strid.

Men om vi återvänder till Sverige, så vill jag tala om den grupp jag själv tillhör, nämligen muslimerna i Sverige. Det låter som en helt homogen grupp, och den behandlas också så många gånger. Inget kan vara mer fel. Eftersom jag bytt grupp och konverterat, har jag till exempel en helt annan bakgrund och jag har kommit till islam från ett helt annat håll än majoriteten av muslimerna här. Därför är det inte utan att jag har haft en del identitetskriser under åren. Vad ska jag vara, hur ska jag vara, och i så fall varför? Den här striden har tyvärr snarare förvärrats med tiden. Ju mer jag känner mig hemmastadd med min tro och i min roll som muslim, desto mer undrar jag över vad som styr många av mina medmuslimer och vilken motivation de har för sina ställningstaganden? Därför skulle jag vilja kasta ut en fråga till oss alla: Vad betyder det egentligen att vara muslim? Nu menar jag inte såna saker som att tro på Gud och på Mohammad, att be fem gånger om dan, att inte dricka alkohol och inte äta griskött och sånt utan rent konkret, i vardagslivet. Verkar det oklart? Ja kanske klarnar det om jag ställer frågan på ett annat sätt: Får en muslim gå och fika med sina arbetskamrater? Får en muslim gå på bio med sina barn? Bör en muslim skicka sina barn till Unga Örnar? Till fotboll? Ridning? Ska jag som muslim engagera mig i Brottsofferjouren? Kan jag gå på gym? Och den stora frågan: I så fall, är det nån skillnad på vad en man och en kvinna får göra och i så fall varför?
Vad jag menar är naturligtvis; står det om sånt här i Koranen eller i Sunna? Nej dessa frågor är, anser jag, höljda i ett dunkel av vanföreställningar, rädsla och osäkerhet. Muslimerna i Sverige har inte alls några enhetliga svar på dessa frågor och det ska man kanske inte heller förvänta sig. Men vad värre är - många av oss muslimer reflekterar inte ens över vad dessa frågor betyder för vår existens här. Att en muslimsk man kan samtala fritt med en svensk kvinna verkar vara självklart för många. Men kan en muslimsk kvinna göra samma sak med en muslimsk man? Varför inte? Det borde vara självklart. Vi muslimer talar ju ständigt om vår könsliga likhet inför Gud. Kanske vi har olika typer av svagheter som man och kvinna, men då får vi bekämpa dem, var och en. När det gäller plikten att vara ett gott föredöme och att dela med sig till andra, finns ingen skillnad mellan man och kvinna. Jag har väldigt svårt att acceptera att mitt liv som muslimsk kvinna ska vara omgärdat av tabun och restriktioner när jag ser frihet och skönhet i Koranen.

Är det inte så att islam ska vara en välsignelse till hela världen, såsom det står i Koranen? Ska inte vi muslimer vara de som inbjuder till det goda och förbjuder det onda, också enligt Koranen? För att kunna lyckas med det i en tid som vår, anser jag att vi muslimer måste lyfta blicken och lämna de små detaljernas eviga debatterande för att ta oss an de verkliga problemen i världen. Hur avlägset det än låter så har vi ju det gudagivna uppdraget att agera som mänsklighetens räddare och välgörare. Om vi muslimer ska kunna undvika de roller som alltid reserveras för oss, antingen som galna terroristfanatiker eller som stackars förtryckta invandrare i samhällets socialbidragsregister. Ja, om vi ska kunna ses med någon som helst trovärdighet, så måste vi på allvar värdesätta uppenbarelsen i Koranen och profeten Mohammads sunna och göra dem till en levande verklighet. Vi måste visa engagemang för alla medmänniskor, uppfostra våra barn till toleranta, ansvarsfulla medborgare och börja med att aktivt bidra till samhällsdebatten. Det är ju faktiskt därför vi existerar.

Ja, vad jag egentligen vill säga är väl att Koranen inte är en bok att citera under Ramadan eller föra teoretiska diskussioner kring, den är ett högaktuellt manifest som på ett unikt sätt förenar politik, andlighet och ekonomi och som kan ge oss det som människan så desperat söker efter; inre och yttre frid.