Vad jag vill påvisa, är att det en gång i tiden dyrkades en gudinna vid namn Hel, och att matriarkatet rådde. För att komma dit, skall jag berätta om en snart hundraårig teori, som menar att det fanns ett folk som övervintrade den senaste istiden vid den norra delen av Norges kust, uppdelade i två grupper, Fosna och Komsa. Jag vill också tillägga, att detta inte är idag en fullt ut accepterad historia, utan en teori. Sedan boken släpptes, anses det dock att det är möjligt att detta folk har existerat. Teorin är dock äldre – det var en norsk lärare som först framlade teorin, men fick inget gehör över huvud taget förrän han hade skaffat sig en arkeologisk examen.

Att det var isfritt vid en kuststräcka här är geologiskt och biologiskt bevisat. Golfströmmen, som idag värmer upp vår del av världen, gjorde det även under istiden, vilket stoppade ismassorna. Jordskorpan höjdes när ismassorna tryckte ned övriga Skandinavien, och världshavens nivå sjönk när mängder av vatten bands i glaciärerna. Det gjorde att Golfströmmen inte längre fick sitt utlopp i Stilla havet, och därigenom avlämnade hela sin värme energi utefter Norges ishavskuster.

Goda överlevnadsmöjligheter

Deras möjligheter var faktiskt ganska, goda, eftersom djuren liksom de själva hade trängts av isen mot kusten. här fanns ren, jakar, polarräv, hare, varg och isbjörn, och även fåglar hade häckningsplatser i dessa trakter. I havet fanns det dessutom säl, valross, olika former av val och naturligtvis fisk. kanske renskötseln uppstod vid denna tid, när folket insåg att det var bra för beståndet att hålla efter dem. Men var detta tillräckligt för att ett folk skulle kunna överleva i tusentals år? Om man ser hur eskimåerna lever idag – utan någon golfström, så verkar det inte så otroligt att de skulle ha klarat sig.

Kvinnan var i centrum

Arbetet fick fördelas efter bästa förmåga, och kvinnan fick en viktig ställning genom att hon var den som hade största ansvaret för barnen, och därigenom släktets fortbestånd. Kvinnan fick därigenom en särställning, och det kvinnliga dyrkades i form av Gudinnan Hel. Förutom att det verkar vara en naturlig slutsats att det dyrkedes en kvinnlig gud – och med detta namn, finns det ytterligare en vittnesbörd som styrker detta; nämligen namnen på områden, floder, berg, sjöar och fjordar, som i en överväldigande majoritet i denna del av Norge, Halogaland, bär namn som bygger på ordet Hel, som jag senare skall påvisa är namnet på vår urgudinna. (karta s. 36)

Centrum för Fosnafolket var Halogaland, vilket betyder det heliga landet; Hels land. Komsafolket hade samma gud, men hon gick under namnet Halde. En gudinna med detta namn ingick i samernas gudavärld fram till 1700-talet.

Man har funnit 150 Komsa-boplatser vid Alta- och Varangerfjorda, fram till Murmansk. De ligger nästan alltid i öppet landskap nära strandlinjen, och där har man funnit spår av tältringar och enkla eldstäder. Allt organiskt material utom träkol är bortvittrat. Man har däremot funnit en mängd redskap såsom pilspetasar och skrapor att beredde skinn med. Datering av träkolsresterna har givit resultatet 10 000 år, men andar faktorer talar för att de har varit här mycket tidigare. På boplatser tillhörande fosnafolket har fynden varit liknande, men redskapen har där varit tillverkade av flinta och grönsten. Denna datering måste innebära att dessa folk har överlevt häruppe, då den första invandringen till norden skedde för ca 11 000 år sedan, och då i Skåne. Det var dessutom inte isfritt mellan dessa områden förrän 9000 – 7000 år sedan.

I årtusenden levde nu människorna i denna karga och kyliga del av världen. Ibland kom det perioder då det blev kallare, andra då det blev varmare. Till slut börjar det dock bli mildare, och folken får alltmer land att bosätta och befolkningen växer. Man kan anta att Fosnafolket nu började indela sig i olika Hel-land, ett namn som är ganska vanligt i Norden , och speciellt i Fosnafolkets område. Ute i norden skedde sedan den sedvanliga vokalglidningen med Hel-länderna, så att de fick namn som Hälland, Hålland, Halland. Kimrerna däremot, kallade bara sitt ursprungsland för Halogaland.

Nu när isen smälte så följde lavavegetationen efter, men den renarna, och med dem renjägare från Komsa- och Fosnafolken. De var de första samerna. Forskning av idag ger samerna rätt i at vara urbefolkning, då de funnit att det fanns två stora områden under stenåldern; den cirkumpolära fångstkulturen i norr – samerna - och den sydskandinaviska i söder – den nordiska kulturen.

Folket drog sig snabbast längs kusten åt söder, där isen smälte undan snabbast. De uppkallade de nya boplatser efter sin gudinna, och fick namn som Helland, Holsöarna och Helvik. (karta s. 36, FBN) Nordväst om Haugesund i Norge finns det spår efter ett gammalt stenbrott som innehåller den begärliga grönstenen, och runt denna är helnamnen mycket vanliga. Ner mot Oslofjorden finns också ytterliga språ i form av namn och fornlämningar, som är 11 000 år gamla.

Författarna till boken "Folket bortom nordanvinden" menar att de ursprungliga Komsa- och Fosnafolken kom att kallas hunner av de inflyttande goterna, i betydelsen hundar, då de var klädda i skinn och talade med ett skällande läte. De pekar bl a att namn som bygger på hund eller hunn, ofta följer helnamnen åt. Det finns också urgamla skrifter som talar om att det fanns ett folk i norden som kallades hunner.

Genom vokalglidningar i olika språk och dialekter, har e i Hel blivit o, a eller någon annan vokal. I språkutveckling är detta inget ovanligt, snarare regel. Det är inte enbart vid Komsa och Fosnafolkens gamla boplatser som Hel ingår i geografiska namn. I Sverige finns det 4000 platser som har Hel som huvudord, i Norge 3000, i Danmark 2000. Det är intressant att notera

Även nere i Europa finns platser vars namn har hel som huvudord, men inte i samma omfattning. Intressant är att ju längre från Norden vi kommer ju ovanligare blir det. I södra Tyskland finns fler städer med helnamn, Holland är förutom ett landsnamn, också namnet på en landsdel i England, med huvudorten Hull. På tal om England – namnet på huvudstenen i Stonehenge heter Helestenen (Helestone).

I dr Arnold Wadlers bok "Der Turm von Babel" står det

Författare