STEVE MORSE HETER MANNEN SOM FÅTT DEEP PURPLE ATT MÅ BRA IGEN. HÄR FÖLJER VÅR TAKE PÅ HUR LANDET LIGGER, OCH DEN SOM INTE GILLAR DET VI HAR ATT SÄGA FÅR SIN DOM I SLUTET AV DEN HÄR KRÖNIKAN. DET ÄR NÄMLIGEN SÅ ATT VI GILLAR STEVE MORSE!
Idag måste man vara något av en nostalgisk idiot för att inte förstå att STEVE MORSE faktiskt inte bara gett DEEP PURPLE en ny framtid utan han har också räddat bandets heder på köpet. Missriktad lojalitet till någon som inte har varit med i Deep Purple sedan 1993 (Ritchie Blackmore) känns rätt så mossigt vid det här laget och framförs av en falang med trötta f d fans som mangrant lever i det förflutna. Problemet är bara att Deep Purple själva valt att inte göra det och det är inte deras fel att det står folk på stationen och pratar ånglok då de susar förbi i sitt ultramoderna high tech tåg. Så en liten analys är på sin plats på den här hemsidan tycker jag.
Låt oss börja med att konstatera att Ritchie Blackmore inte är intresserad i att spela hårdrock längre. Han har sitt Blackmores Night nu och han är lycklig i den världen och har dessutom sagt tillräckligt i intervjuer de senaste åren för att vi ska veta att han egentligen misstrivdes med sitt liv i många år innan han till slut lämnade Deep Purple. Han har t o m sagt att han tycker att "Det var ett misstag att återuppliva Deep Purple igen". Han hade alltså inte sin själ i det och det har man kunnat höra också. Mellan tidigt 80-tal och tidigt 90-tal hade han en rejäl formsvacka. Han skrev fortfarande en del briljanta låtar, men man kunde höra på spelet att han inte var så intresserad. Man kunde senare höra hur han repade sig i samband med att han träffade Candice Night och "Slaves And Masters" och "The Battle Rages On" har en del fina ögonblick, toppade enbart av det han presterade på Rainbows "Stranger In Us All". Men sen kom Robin Hood och det var det. Alltså; Ritchie Blackmore varken kan eller vill vara en del av Deep Purple längre. Och Deep Purple vill heller inte veta av honom längre, och då talar jag förstås om de som jobbat med honom förut och inte om Steve Morse.
Man kan höra på ett band om de är lyckliga. Om de tror på sig själva. För mig dog MK 2 under comebacken. Livedubbeln "Nobody´s Perfect" är verkligen ett lågvattenmärke i deras historia. Att männen bakom "Made In Japan" kunde prestera något så genuint uselt är för mig en gåta. Deep Purple hade inte mycket att ge då längre och det är en fruktansvärt hård konkurrens därute. Och hade inget skett då - t ex just brytningen som gjorde att Joe Lynn Turner fick komma in i bandet ett tag - så hade gruppen aldrig klarat det. De inre striderna och de snudd på otroliga intrigerna som följde i bandet fram till då Steve Morse äntligen kom in i bandet 1994 kan ni läsa om på annat håll på den här hemsidan. Men kontentan av det var att Jon Lord, Ian Paice, Ian Gillan och Roger Glover hade hittat tillbaka till ursprunget igen, den gamla "En för alla alla för en" attityden och samhörigheten, och kopplat med att Blackmore var ute ur bilden så hade alltså fyra femtedelar av det "klassiska" Deep Purple bestämt sig för att strunta i alla farhågor och fortsätta med en ny gitarrist på vinst och förlust.
Då ett etablerat band väljer att gå vidare så blir det alltid svårt för vissa fans att följa med. Det var turbulens hos fansen flera gånger på 70-talet då nytt folk kom in, men gruppen överlevde faktiskt alla förändringar trots att man också var väldigt duktiga på att bränna ljuset från båda ändarna. Det är värt att komma ihåg att en falang aldrig accepterade vare sig David Coverdale eller Glenn Hughes som "fullvärdiga" medlemmar. För att inte tala om Tommy Bolin. Men det beror mest på att folk faktiskt inte gillar förändringar. Folk vill hålla sina nostalgiska minnen vid liv. Man slutar alltså att lyssna och väljer att inte följa bandet aktivt längre. Man slutar, rakt ut sagt, att vara ett "fan". Men det är många i den här falangen av före dettingar som inte förstår sin faktiska plats i sammanhanget. Som tycker att det är DOM som är de RIKTIGA fansen, och att ALLA ANDRA som fortfarande bryr sig har fel. Men hur kan de som faktiskt lyssnar aktivt ha fel? De har ju kunnat följa bandet, jämföra olika sättningars insatser med varandra och därmed också ha underlag för en korrekt ÅSIKT som grundas på FAKTA och inte NOSTALGI. Och det är precis DÄR skon klämmer.
Och nu då vi har kommit förbi den lilla förklaringen av hur saker och ting ligger till så går vi vidare. Och då konstaterar vi att alla Deep Purples NUVARANDE FAKTISKA FANS faktiskt tycker att Deep Purple med Steve Morse är det bästa som har hänt sedan tidigt 70-tal. Och exakt så är det. Deep Purple har utvecklats med Steve Morse i harmoni och med tiden blivit en fruktansvärt effektiv rockmaskin. Varthelst de spelar så går tusentals människor hem från konserten med breda leenden och det är därför som gruppen lyckats att BYGGA UPP ryktet igen. De gör bara sin grej. Det handlar om att spela rakt upp och ner, att ge något. Allting kretsar kring musiken igen, det stapplande rockmonstret är ersatt av ett levande väsen som bara har jävligt roligt då de spelar. Jag känner mycket folk i rocksvängen och varenda musiker, fotograf och annat löst folk i svängen har "hittat tillbaka till att vara Deep Purple fans" igen. Många som slutat bry sig har upptäckt hur bra bandet är och blivit överväldiga av kraften bandet utstrålat då man sett dem live. Och ALLA ger Steve Morse tummen upp. Och det är en poäng som är värd att ta in. Rockmusikers åsikter är nämligen mer värda än "Nisses", därför att det finns inga som är mer luttrade och framförallt också insatta i musik som just musiker och folk i svängen. Då alla plötsligt utbrister "Steve Morse är en äkta gitarrhjälte", då betyder det något. Fan så mycket mer än då Nisse svarar med att komma med en jarang om att "Det var bättre förr". När då? 1972? 1980? När stannade din klocka Nisse?
Att erkänna att Steve Morse är bra är inte samma sak som att säga att han är BÄTTRE än Ritchie Blackmore. Att vissa envisas med att se på musik på ett sådant endimensionellt sätt är tråkigt. Varför inte bara acceptera att Ritchie inte är här (att han gör något helt annat idag), men att Steve ÄR HÄR JUST NU och att han därför verkligen betyder något för Deep Purple nu. Hur svårt kan det vara att fatta det så att knogarna slipper släpa i backen längre?
Jag skulle vilja påstå att Steve Morse räddat Deep Purple från att bli ett patetiskt gäng i ständig utförsbacke. Om "Nisses" teorier stämt så hade Deep Purple spelat på pubar idag. Men det gör de inte och det är tvärtom ett faktum att Deep Purple har återtagit mark som förlorades under perioden 1987-1995. Bandet säljer mer skivor och biljetter nu i 2000 talet än vad de gjorde ett decennium tidigare. Och där ligger BEVISET på att något mycket viktigt har hänt här.
Och det blir ännu tydligare om man tar in i beräkningen att de är gamla gubbar idag sett i branschens ögon. Alla i bandet är över 50, Jon Lord över 60. MTV skiter i dem och de skiter i MTV. Radion spelar dem inte heller men ÄNDÅ så blir bandet mottagna som storfrämmande varthelst de åker, och TROTS att det inte är den "klassiska" sättningen. Framgången i att inte bara upprätthålla utan att också lyckas med att göra det mer intressant, ligger i deras förmåga att klassa ut all konkurrens live. Jag läste en typisk kommentar i en tysk recension från en hårdrockgala i Tyskland för några år sedan. Skribenten skrev att "Alla andra gitarrister som stått på scenen före Deep Purple fick skämmas då Steve Morse gick på". Och där har ni det. Det är nästan alltid Steve Morse som får folk att älska Deep Purple idag.
Steve Morse är en duktig gitarrist rent tekniskt. Han har sin egen stil och han kompromissar inte med hur han vill ha det. Det händer att han gör vissa partier på ett sätt som inte alla fans gillar, men överlag så är det också hans styrka. Han är inte en cover gitarrist som troget följer mallen. Han är Steve Morse. Acceptera honom för den han är och lyssna på det han gör och du kommer oundvikligen att älska honom. Med Steve Morse har Deep Purple en gång för alla befäst sin position som ett "klassiskt" band. De var i ständig utförsbacke ett bra tag men det är bakom dem nu och det är Steve Morse som har varit där med dem då de har återinrättat sin status igen. Det är något som folk måste acceptera.
Steve Morse är så bra live att veteranerna i bandet får jobba skjortan av sig för att inte blekna intill honom. Och det är nog därför som Deep Purple är så fruktansvärt bra på scenen nu. Jon Lord och Ian Paice tänker ju inte låta Steve ta all spotlight. Och det var något som faktiskt HADE hänt under de sista åren med Blackmore i bandet. De hade resignerat. Ritchie fick dem att känna sig som kompmusiker och därför så spelade de allt mer som kompmusiker. MK 2 gick därför ner sig mer och mer. Det är intressant att de hade en tillfällig bra period under den sista svängen med Ritchie 1993, men då var ju intrigerna i full gång också redan och Lord-Paice-Gillan-Glover hade hittat sin gamla vänskap igen som ett BAND. Supernovan vi såg fortsatte av bara farten med först Joe Satriani och sedan med Steve Morse. Det sprudlade av uppdämnd energi kring dem.
Man kan vara hård och säga att Ritchie Blackmore nästan tog kål på Deep Purple. Han må ha varit den viktigaste låtskrivaren men håll med om att det var en tragedi att han inte respekterade de andra i bandet längre. Och det var därför som MK 2 faktiskt inte lät som MK 2 igen. Det var samma band på papperet allena. Sånt hörs ju, det är bara att lyssna. Och på något sätt så är Deep Purple med Steve Morse mycket närmare sitt ursprung än vad MK 2 var då de kom tillbaka. Det är en intressant observation som faktiskt är mycket vanlig bland de aktiva gamla fansen idag. Det är många som känner en enorm lycka över att "deras" band är "tillbaka" igen. Så lät det knappast då t ex Joe Lynn Turner var med. Något konkret har hänt kring hur folk ser på sitt Deep Purple idag.
Det tar tid att bygga upp ett bands rykte. Ett av Purples problem rent historiskt är just trafiken som varit i bandet (och även i Rainbow och Whitesnake o s v). Ständiga medlemsbyten ger ingen arbetsro och bandet får inte den tid som det tar att få en riktig chans att blomma ut. Hade Deep Purple med Tommy Bolin eller Joe Lynn Turner haft 8-10 problemfria och hungriga år till sitt förfogande så hade det säkert gått bra för dem också. Men gruppens historia har inte sett ut på det sättet. Istället så har det allt som oftast spruckit efter en och annan platta. Och det blir jobbigt för alla involverade. Att dom här killarna har en karriär idag efter allt strul är rätt så otroligt. De har ju trots allt gjort nästan allt för att göra det svårare för sig. Ni hittar inget annat band som har gått igenom mer strul än Deep Purple. Ni hittar knappast ett annat band som gått igenom förändringar och som har tagit sig igenom det heller. Att sälja över 130 000 000 album med deras bakgrund är fan i mig en bragd!
Men kan då något som är så "fel" ändå visa sig vara "rätt"? För Deep Purple - och ENDAST för Deep Purple - JA!
Black Sabbath har inte klarat sig lika galant genom sina medlemsbyten. Iron Maiden kunde inte ta sig vidare utan Bruce och tja, vilka kan vi nämna som har gjort det Purple har gjort och ändå klarat sig? Ironiskt nog så ligger kanske Rainbow och Whitesnake närmast till hands! Men då är vi fortfarande inne i "Deep Purple familjen".
Deep Purple trotsar alla naturlagar. De gör sin grej och struntar i vad folk tycker och tänker. Och det är också det enda de faktiskt kan göra. Att de hade turen att få till det en sista gång så bra med en så sympatisk kille som Steve Morse är som att betrakta som en sista julklapp från ovan. Belöningen för all skit de tvingats ta sig igenom i det förflutna. Det är säkert så de själva ser på det också. De är glada att vara med i Deep Purple och publiken snappar i sin tur upp de positiva signalerna och allting blir som en lång utdragen folkfest utan slut.
Deep Purple har inte gjort sitt - det har Steve Morse sett till!
Så varför den här krönikan? Jo, som chef för DEEP PURPLE FOREVER så ser man ju det mesta. Man iaktar med och motgångar och man hör snacket. Och jag är trött på Nisse-klubben och deras frånvaro av självkritik och okunnighet om hur landet ligger. Steve Morse är en trevlig snubbe som har gjort Deep Purple till ett fantastiskt band igen. Det är en credit som han ska ha och jag klubbar härmed officiellt igenom vårt totala stöd för den här killen. Vi klubbar också igenom att landets alla "Nissar" är klassade som musikaliska idioter. Take your pick.
MICKE ERIKSSON/DEEP PURPLE FOREVER (december 2001)