Nostalgi eller tidlöshet?

 

När man åker bil, och det gör jag ofta, flyger tankarna iväg och drömmer sig bort ganska lätt. Rätt behagligt egentligen. Många tankar blir det eftersom milen här i norra Sverige inte är längre än i södra, men det är fler av dom mellan orterna och händer inte så mycket. Det enda man bromsar in för då och då är en och annan älg.
Senast när jag körde började jag fundera över vilka Deep Purples studioplattor jag lyssnar mest till och varför det blivit just dom.
Såhär ser tydligen rangordningen ut:
1. Machine Head
2. Who Do We Think We Are
3 .Fireball
4. In Rock
5. Burn
6. Purpendicular
7. The Battle Rages On
8. Slaves & Masters
Dessa plattor är helt klart de som snurrar flest varv om året i min CD-spelare. Varför? Tydligen är det de gamla mk 2 skivorna som dominerar av någon anledning. Vi får väl ta och titta på saken.

Machine Head har jag älskat sedan jag hörde den första gången och jag finner den fortfarande synnerligen njutbar från första bastonen tills dessa att tonerna från Space Trucking tonas ned. För mig har denna platta ett magiskt sound, trots att det är lite instängdhet över det. Machine Head är inte speciellt mycket hårdrock, den är snarare hård rythm n´blues med väldigt uppfinningsrika riff och låtuppbyggnader. Låtarna är, som ofta i Purple, inte så komplicerade i sig, men killarna i bandet spelar dem på ett sätt som gör dem nästan omöjliga att göra hyfsade covers på vilket visar vilka otroligt kompetenta musiker bandet bestått/består av. Ni som själva spelar vet vad jag snackar om.
Machine Heads låtar är också speciellt intressanta eftersom de är hitlåtar utan att vara uppenbara sådana. Det är inte refrängerna som ensamma bär upp låtarna utan dett är helheten som gör dem till hits. Det här var 70-tals Purples varumärke och nådde sin absoluta subtilitet på Machine Head.

Underskattade Who Do We Think We Are var första Purpleplattan jag köpte och den känns än idag förvånasvärt fräsch. Till skillnad från det lite murriga ljudet på Machine Head har Who Do.. en mycket öppen ljudbild som är en fröjd för örat varje genomlyssning. Vi vet ju historien bakom plattan och med tanke på det är det ju rätt fantastiskt att de under de omständigheterna kunde prestera 7 så starka låtar! Även här är låtarna väldigt olika varandra och Machine Heads "okommersiella hits"-stuk har ytterligare förfinats. Intressant är att Ritchie är så laid back på denna platta.

Fireball är en platta som ständigt vuxit under årens lopp. Jag gillade den från början men jag tycker ännu mer om den idag. Jag tror att det är för att den är omväxlande och, inte minst, har spännande och nyskapande trumkomp. Kolla på Fireball, The Mule och Noone Came, snacka om att Paice briljerar!

Jag tror att om In Rock kom idag skulle den väcka uppmärksamhet i större utsträckning än de andra plattora skulle göra. Den känns otroligt fräsch och det är första plattan där Purplesoundet på allvar är dominant, formulan föds. Ritchie spelar fortfarande i första hand på sin Gibson vilket medverkar till det råa sound In Rock har. Den kommer att hålla i många år till.

Burn är en vidareutveckling från mk 2-plattorna och är lika sofistikerad som Who Do... men har mer av råheten från In Rock. Paice briljerar precis som på Fireball rakt igenom med spännande trumspel, kolla titellåten som är ett enda långt trumsolo och You Fool Noone. Ritchies nya sound på plattan är en fingervisning om vad som är på gång vilket gör att Burn känns ibland som embryot till Rainbow.

Purpendicular är nog den roligaste plattan efter 1975. Stor variation på låtarna, skickligt spelat, bra groove och stor spelglädje. Det märks att det är en ny anda i och med denna. The Aviator, Ted The Mechanic (lite Rat Bat Blue eller hur?) och Sometimes I Fell Like Screaming visar bredden som denna platta har.

The Battle Rages On har jag gillat sedan den kom. Många tycker den är dålig, men för mig är den njutbar och pigg. Mycket bra sound, bra tryck och mycket Purplesound. Recyklinggrejen av riff stör mig inte mycket.

Slaves & Masters, den bespottade, var plattan som fick mig upp på den lila banan igen. Starka låtar men lite för jämn lunk. Turner sjunger bra och både Lord och Blackmore börjar hitta gammal god form men var är Paice?

Vi kan alltså konstatera att de gamla mk 2 plattorna samt Burn ligger i topp och vad beror det på? Ok, nostalgi till viss del men inte allt skulle jag vilja påstå. De här gamla plattorna har en tidlöshet som är på många sätt en garanti för att en platta eller en låt skall kunna bli en klassiker. Låtar från dessa plattor släpps än idag på nya samlingsplattor och uppmärksammas av en yngre publik. Jag har unga släkningar i tonåren som jag försöker "fostra" till goda medborgare, dvs Purplediggare. Det intressanta med detta är att det är de gamla klassikerna som går hem hos dessa ynglingar; "Smoke", "Highway Star", "Black Night", "Strange Kind of Woman" m fl. Dom här låtarna kommer aldrig att dö, förmodligen kommer jag att ge mina barnbarn "Absolut rock classics vol 197" till julklapp 2041 och "Burn" kommer att upptäckas än en gång. Det här fenomenet är intressant och omöjligt att förklara men jag tror att just detta med att låtarna inte är så traditionella hits utan har denna mer "totala" uppbyggnad med en perfekt symbios av riff, melodi, groove och arrangemang. Riffen kan vi tacka främst Ritchie men också Roger för, melodin Big-Ian, David och Roger, groovet står Little-Ian för, arret allihopa och Purplesoundet främst Jon. Tillsammans är detta inget annat än odödlighet!

Deep Purple hade ett perfekt läge 1969 när Gillan och Glover ersatte Evans och Simper. Det kunde ha blivit vad som helst. Det kunde ha blivit ett symfoniskt band som gått ännu längre än Pink Floyd, eller det kunde ha blivit en fortsättning av mk1-stuket, dvs identitetsvilset med halva repertoaren uppbyggd av covers och förmodligen väldigt kortlivat.
Men den gången var det tur att Ritchie stod på sig och fick gehör av resten av bandet för vad som skulle bli "In rock" och rockhistoria. Kreative Roger Glover kan ha varit katalysatorn som satte igång detta.
Deep Purple kunde göra vad dom ville och det är det som är så spännande med dessa först år när formulan uppfanns. Jag älskar de tidiga konserterna från 1970 med låååånga solon och improvisationer. Formulan blev mer och mer förfinad och sofistikerad innan allt sorgligt nog havererade 1976.

Man kan konstatera att så länge formulan var under uppfinnade och förfinande var bandet spännande, det var som ett äventyr, en upptäcksfärd i ljudens och melodierna gränslösa kosmos. Problemet vid återföreningen 1984 var att det inte var lika lätt att uppfinna något nytt utan man var fast i nostalgi. Pengar var förmodligen den största kreativa drivkraften.
Därför hände något när Turner kom med 1989, i allafall Ritchie vaknade och det kan också vara orsaken till att "The Battle Rages On" funkade så bra.
"Purpendicular" känns på många sätt som om att bandet med Steve Morse uppfann sig själv på nytt eller åtminstone hittade en ny väg, en ny gren från dem gamla välutvecklade Purpleformulastammen. Därför är den så bra!

I min krönika 6 kan du läsa om de övriga studioplattorna.

 

Staffan Eriksson

© Nov 2002

 

HOME