Staffan9

Svart blandat med lila

Under 70-talet verkade det som om Black Sabbaths och Deep Purples vägar aldrig skulle korsas, så olika tyckte många av oss att dom var även om båda banden tillhörde favoriterna hos oss. Deep Purple blev megastjärnor och spelade för stora publikmassor 1973-76 och var ett tag det största rockbandet i världen. Black Sabbath kämpade mer i motvind trots goda försäljningssiffror och trogen publik. Deras plattor mellan 1970 och 1975 är alla klassiker och idag legendariska. Utvecklingen från de två albumen "Black Sabbath" och "Paraniod" (båda 1970), två blytunga och stilbildande plattor, till "Master of Reality" (1971) som verkligen var en reflektion av sin samtid, både musikaliskt och textmässigt, var tydlig. Likaledes del två av den tidiga historien som tog sin början i "Vol 4" (1972) till mästerverken "Sabbath Bloody Sabbath" (1973), deras magnifikaste album, och "Sabotage" (1975), ett briljant album vilkens titel syftade till deras manager som gjorde som så många chefer gör idag och alltid har gjort; utnyttjar folk med talang, stoppar fickorna fulla med guld och lämnar det som kan verka vara ett sjunkande skepp. Under denna period mellan1970-1975 utvecklades Sabbath något enormt och visade i soundet att tyngden av en stridsvagn kunde kombineras med lättheten av en fjäril. Det här var den första storhetstiden och lämnar tydliga spår i rockhistorien. Dessa album upptäcks köps än idag av nya unga fans vars föräldrar på den tiden knappt fick köra moped lagligt. Sedan började det gå utför och Sabbath glömdes nästan bort en tid. "Technical Ecstasy" (1976) och "Never Say Die" (1978) är tämligen urvattnade jämfört med alla sina föregångare. Risken var överhängande att några medlemmar höll på att gå ned sig ordentligt i droger och sprit. Ozzy lyste med sin frånvaro under inspelningen av "Never Say Die" och lämnade bandet 1979 och här kunde historien ha slutat.
Vi ska komma ihåg att det här var en svår tid för band typ Sabbath, Uriah Heep m fl. Det var utförsbacke hur bra man än var musikaliskt. Deep Purple klarade sig bra ändå eftersom bandet var nedlagt och betecknades som legendariskt.
För min egen del var det i huvudsak UFO, Rainbow och Rory Gallagher som delade på min skivbudget på den tiden. Det var punktider som rådde!

Som sänd från ovan (eller nedan?) steg vår berömde lila sångare Ronnie Jame Dio in i Black Sabbath och blåste nytt liv i besten. Hans medlemsskap i bandet satte en ny prägel på soundet och trots att många Ozzy-freaks avfärdade hans ankomst som "inte Black Sabbath" blev resultatet lysande! "Heaven And Hell" (1980) gjorde i alla fall mig intresserad av Black Sabbath igen. Hans stil verkade passa in som handen i handsken i det mörka Sabbathsoundet och gav det en mer melodiös riktning. Nydanande var ordet! "Mob Rules" (1981) där Vinnie Appice ersatt Bill Ward var lika bra men blev tyvärr denna sättnings sista album, åtminstone under 80-talet. "Dehumanizer" kom ju 1992 men det är en annan historia.
Om det var egon eller något annat som kom ivägen så lämnade i slutligen Dio Sabbath 1982 vilket var beklagligt. Jag tror att denna sättning hade mer att ge. Det här var en bra line up och skilsmässan från Ozzy bar frukt åt både Sabbath och Ozzy.
Ozzy kom ju verkligen till sin rätt med gitarrviruosen/geniet Randy Rhoads och vår Bob Daisley vilket visade sig på den utmärkta debutplattan "Blizzard Of Ozz" (1980). Bob, som inte fick tillfället att visa sina talanger fullt ut på Rainbowplattan "Long Live Roch n´Roll" (1978), fick här en framskjuten position som kompositör men briljerade även med sitt färgsprakande basspel. Osämja och Randys flygkrasch gjorde denna utmärkta uppsättning, också med Uriah Heeps Lee Kerslake, kort, alldeles för kort.

Ian Gillan hade hösten 1982 lagt sitt eget band Gillan på is pga problem med rösten. Efter ett rejält kalas med Tony Iommi och Geezer Butler befann sig Ian plötsligt i en situation där han var Black Sabbaths nye sångare, en till synes osannolik kombination. Plattan "Born Again" (1983) släpptes och de gav sig ut på turné. "Born Again" är en helt ok Sabbathplatta och tog ett steg till men mera utifrån Dios stil istället för Ozzys. Ian Gillans röst passade förvånansvärt bra i Sabbathsoundet vilket visade sig live. Konserten i Stockholm hösten 1983 var överraskande bra och Gillan sjöng utmärkt både nya låtar och gamla Ozzylåtar men trist nog spelades inget från Dio-epoken. En aning makabert var det att höra "Smoke On The Water" som extranummer, men bortsett från det var det bra.
Denna line-up blev kortvarig och Ian lämnade bandet för att återförena Deep Purple.

Färgstarke basisten Geezer Butler slutade och folk kom och gick innan "Seveth Star" (1986) släpptes. Det var meningen att denna platta skulle vara en sologrej av Tony Iommi men skivbolaget ville annat. För oss Deep Purplefreaks blev det ju intressant genom att Glenn Hughes nu fanns med på sång. Glenn som hade alltför många års drogmissbruk bakom sig (och några kvar framför sig) gjorde på plattan en fin insats men ersattes snart av Ray Gillen. Glenn och Tony har sedan dess skrivit material ihop, bl a "Gone" från Glenns R.O.C.K.-platta.

I slutet av 80-talet anslöt sig vår gamle bekanting Cozy Powell till Tonys Black Sabbath, nu med utmärkte Tony Martin på sång. Det här var en sättning som gjorde fina saker, bl a "Headless Cross" (1989) och "Tyr" (1990), och vid denna tid hade även den mest legendariske av alla Whitesnake basister Neil Murray blivit medlem. Cozy passade utmärkt in i det tunga soundet och kom definitivt till sin rätt i kombination med mäster Tony Iommi med hans blytunga riff.

Sabbath hade mot alla odds överlevt 80-talet men priset var alla medlemsbyten som fick en del att jämföra bandet, till viss del med rätta, med Spinal Tap som var en parodi på hårdrockband. Men man kan inte frångå att det gjordes bra musik under dessa år. Om man räknar med Ozzys band hade Deep Purplefamiljens medlemsstab bidragit med 7 musiker; Ronnie James Dio, Ian Gillan, Glenn Hughes, Bob Daisley, Don Airey, Cozy Powell och Neil Murray. Inte illa. Alla satte mer eller mindre sin prägel på Black Sabbaths sound.

Svart blandat med lila fungerade utmärkt även om en del säkert tycker motsatsen men man får ju tycka som man vill som tur är.

HOME