Deep Purple modell 2003 - djärvt, modigt och utmanande
Ian Gillan har meddelat att den nya plattan är klar och den lär låta annorlunda än allt annat bandet gjort. Det låter spännande! Deep Purple är som bäst när de laborerat med formulan mer eller mindre, då har iallafall Jon och Ritchie ofta varit som mest inspirerade. Alla 70-tals mk 2-skivorna (även "Who do we think we are?"), "Burn", "Come taste the band" och "Purpendicular" visar detta. Experimentlustan är ett av kännetecknen för Deep Purple när de är som bäst och det är då magin uppstår. Om vi tittar bakåt lite så kan man konstatera att både Jon och Ritchie är så skickliga musiker att de oftast låter ögonblickets inspiration leda ett solo. Jon säger på "Machine Head" - DVD:n att han oftast avbryter en inspelning efter 3-4 försök med ett solo. Om det inte sitter där då väntar han till nästa dag. Han försöker heller inte kopiera en schysst fras som han kommit upp med under en improvisation eftersom det är att planka sig själv vilket säger mycket om denne briljante musiker. Detsamma gäller Ritchie, en inspirerad Ritchie Blackmore är helt oslagbar och ingen kan åstadkomma liknande magi (lyssna på "Past times with good company", live-cd:n med Blackmore´s Night och njut!), men då måste han vara inspirerad annars låter det som det gör på "Nobody´s Perfect". Det är just det, att låta ögonblicket styra som gör Deep Purple så dramatiskt, då med Jon och Ritchie, nu med Don Airey och Steve Morse.
I Deep Purple modell 2003 är varken Jon eller Ritchie kvar och hur än färgstarka personer Steve och Don är så krävs det nya tag och att våga stiga utanför formulan ännu mer för att bryta ny mark för att undvika att bli ett coverband på sig själva. Det är just det Steve inspirerat orginalmedlemmarna till de senaste 8 åren. Han har betytt och betyder enormt mycket för bandet och gett Purplesoundet en ny dimension och det är nog det vi får bevis på på kommande plattan. "Purpendicular"(1996) och "Abandon" (1998), utmärkta skivor med egen identitet inom ramen för det välbekanta soundet är exempel på detta. Det är det här vi nu kanske kommer att se en utveckling av. Det blir mycket spännande att höra den nya plattan, den första någonsin utan Jon Lord vilket i sig är en otroligt stor utmaning för mig, lika stor som när Tommy Bolin ersatt Ritchie 1975 och "Come taste the band" kommit ut till butikerna. Då övergav jag bandet en tid eftersom jag var en stor Ritchie-anhängare. Det är jag än idag men jag är inte lika konservativ. Jon Lord är för många (som inte lyssnar så aktivt som vi nördar) synonymt med Deep Purple och är tillsammans med Ritchie den kändaste medlemmen och även om han inte bidragit med så mycket idéer eller rentav inte spelat så mycket på en del plattor sedan återföreningen ("House of Blue Light" där det familjära orgelsoundet är väldigt frånvarande) så därför är det extra viktigt att den nya plattan funkar publikmässigt.
Jag skulle inte ha något emot att det kommit in lite nya sound på den kommande plattan, inspiration från nyare band som Audioslave och Kula Shaker likaväl som Nightwish. Lite mer nedtonade saker som "Rosa´s Cantina", "The Aviator" eller "This Time Around" vore välkommet. Jag tror dock att vi har ett spännande album att vänta oss i augusti. Enligt rapporter har svängarna tagits ut rejält utan att själva soundet försummats alltför mycket och det är lovande! En låt där Ian Gillan sjunger stämmor i stil med Brian Wilson lär finnas med, en med stråkar, några standardrockers och andra mera udda saker har vi att vänta oss. 13-14 låtar skall vara inspelade och det ska ha gått smärtfritt och snabbt.
Det är förmodligen ett mycket vitalt Deep Purple vi kommer att höra denna gång. Ett hungrigt band som trots att Gillan/Glover närmar sig 60, visar att det finns mycket kvar att ge! Jag framhåller Roger Glover som briljant kompositör (kolla in hans "Snapshot") och tillsammans med Steve Morse tror jag dessa herrar kan skapa odödlig musik. Stabile Don Airey känner vi ju alla och det är högst sannolikt att även han har medverkat som kompositör vilket ger ytterligare en dimension till soundet och vi får hoppas att han inte måste plagiera Jon utan får köra sitt eget race. Ian Gillan lär ha imponerat på den nye producenten också och Ian Paice är mycket aktiv och spelar lika bra som vi förväntar oss av honom!
Det går inte bli less på Deep Purple, se vilken
dramatik både musikmäsigt och allt annat de bjudit oss på
under årens lopp. Det är både till för och nackdel;
fördelen är ju den variation av soundet vi fått med alla medlemsbyten.
Nackdelen med är att bandet inte klarat att hålla sig publikmässig
i högsta divisionen även om de musikaliskt gjort det. Deep Purple
borde kunna dra lika mycket folk som t ex AC/DC men dramatiken i bandet har
satt stopp för det.
Jag tror dock att vi ingalunda sett avslutningstiden i vårt lila band,
flera år av turnéer och skivor har vi säkerligen att vänta.
Spelningen på Johanneshov blir nog någonting extra eftersom den
säkert kommer att visa något nytt!
Staffan Eriksson
©Feb2003