Bland klassiker, embryon, lata katter och en joker

 

I krönika 5 kollade vi in de Deep Purple-studioplattor jag av någon anledning lyssnar på med tämligen jämna mellanrum och njuter lika av varje gång, något som kan vara svårt att förstå av folk som inte insett detta bands storhet (jag försöker gång på gång övertala min fru om hur genialisk en 30 min lång Mandrake Root från 1970 är, alltid utan framgång).
I denna krönika ska vi titta på de övriga studioalbumen som jag inte lyssnar på lika ofta men ändå ger mig nästan lika stor njutning som de andra.
Jag har valt att dela in dessa plattor i 4 kategorier; klassikerna, de lata katterna, embryon samt en joker.

Come taste the band fick jag i julklapp av min syster 1975 och jag blev förvånad över att den var så rockig och jämn i kvalitét. Jag tillhörde gänget som följde Ritchie och fick raskt "Ritchie Blackmore´s Rainbow" som favorit. Jag har ända sedan jag upptäckte Purple varit beroende av Ritchies gitarrsound så det blev naturligt för mig att följa mannen i svart. Ändå blev Come taste.. en favorit som är lika njutbar vid varje genomlyssning. Låtar som Getting Tighter, Drifter, This Time Around/Owed to G, Love Child (som påminner lite om Into The Fire) och You Keep On Moving är riktiga Purpleklassiker! Den sistanämnda är en fantastisk avslutningslåt på sista plattan under 60-70-talsepoken med Deep Purple. Mycket Deep Purplesound är det i den! På något sätt känns hela plattan rätt som avslutning av denna epok med en ytterst sofistikerad förfining av Purpleformulan. Definitivt en klassiker!

Stormbringer är en platta fylld med fina låtar. Det problem som jag har med denna platta är att den känns splittrad, lite som en Glenn Hughesplatta idag. Både hård rock och en rejäl dos funk-soul men ändå välkomponerat och bra spelat. Kanske hade dom för bråttom med plattan, eller rättare sagt skivbolaget hade för bråttom att snabbt spotta fram en platta av pengamaskinen Deep Purple före julruschen. Jag har alltid föredragit Ritchies första platta som på många sätt känns som Stormbringers tvilling, rätt laidback och liknande gitarrsound men utan funk-soulinslag. Förmodligen var det så Ritchie ville att Stormbringer skulle låta men de övriga medlemmarna i detta band motsatte sig nog detta. Det finns en mängd starka spår på plattan; Stormbringer, Soldier of Fortune, Gypsy och You Can´t Do It Right är mina favoriter. Klassiker!

Comebackdebuten 1984, Perfect Strangers, var för mig en efterlängtad skiva. Den dramatisk inledningen i Knocking At Your Backdoor gav mig gåshud kommer jag tydligt ihåg. Det var nog mycket av lyckan av att ha bandet tillbaka som denna platta spelades ofta hemma hos mig. Idag känns den mer som en variant av 80-tals-Rainbow, man ser ju tydligare i backspegeln hur det egentligen var.
Därmed inget större fel med Perfect.. Den är lite väl feg för att vara Purple men det är en hel del starka nummer på den. Titellåten, Wasted Sunsets och Under the Gun är starka musikstycken som håller än idag. Alltså är Perfect Strangers hälften lat katt och den andra hälften en klassiker.

The House of Blue Light, eller huset som gud glömde som vi på DPF-redaktionen brukar kalla det, är inte bandets bästa platta måste man i ärlighetens namn säga. Det var nog inte brist på idéer, svårigheten var nog att göra något av dem. Det finns några guldkorn; Black and White är spännande med ett fullgott groove i sann Hush och Rosa´s Cantina-anda, men det här var nog vårt lila bands svagaste period. Den känns mer som en bra demo än som ett helgjutet Purplealbum i klassiskt manér. En lat, lat katt som nästan uteslutet förlitade sig på legenden.

Shades of DP, debuten, har en charm som på många sätt är oemotståndlig! Det finns en råhet och en experimentlusta som blommade fullt ut under 1969 och 1970. De klassiskt influerade inslagen är påtagliga i tunga Mandrake Root och Prelude:Happiness. Mycket spännande. Hela plattan domineras av Jons briljanta orgelspel, en stil med klassiska inslag han gjorde sig känd genom redan i Artwoods då han brukade lägga in lite Tchaikovsky i Shake Rattle And Roll till publikens stora förtjusning.
Trots det så saknar plattan riktig identitet så den är helt klart ett embryo.

Den andra platta, The book of Taliesyn spelades in bara 3 månader efter "Shades.." så bandet hann knappast utveckla någon egen stil under denna korta period. Konceptet var detsamma som föregångaren, hälften covers och resten orginalmaterial. Ändå känns plattan som ett rejält steg framåt, bättre sound och bredare repertoar, för bred egentligen. Men det finns riktiga godsaker på den; "Shield" är riktigt spännande, "Anthem" är något av det vackraste Deep Purple gjort - ett mästerverk, "Wring That Neck" känner vi ju redan till i olika sammanhang och "Exposition" är inte dålig! Men eftersom även Taliesyn led av brist på röd tråd är även denna ett embryo!

På Deep Purples självbetitlade tredje album börjar det hända saker. Chasing Shadows med Ian Paices innovativa trumspel visar vägen genom denna låt. Den lätt funkiga The Painter ger indikation vad som är på gång vilket förstärks i Why Didn´t Rosemary och Bird Has Flown. En mera progressiv, tyngre och konsekventare platta än de två tidigare. Ändå inte det riktiga Purplesoundet vilket gör denna platta till bandets tredje embryo.

Efter Purpendicular, denna roliga, vackra, tuffa, spännande, hårda, mjuka och uppfinningsrika platta förväntade vi oss att den andra plattan med denna Morsesättning skulle vara ännu djärvare. Det var den inte. Abandon har 11 nyskrivna låtar och en ny version av Bloodsucker. Jag tycker att det är genomgående bra låtar, bra goove och bra arrangemang men det är något som inte funkar med den. Kanske är det för att det inte är så stor variation på tempot på de olika låtarna, det är lite lika som med Slaves&Masters, en jämn lunk, inget som direkt sticker ut som det gör på t ex Purpendicular. Det är nog problemet med den.
Direkt någon klassiker är den inte men inte heller någon lat katt, det är den för djärv för. Embryo är det ju inte tal om så med tanke på den höga kvalitén av låtarna måste det här vara Deep Purples joker.

Att klassikerna Come taste.. och Stormbringer inte spelas lika ofta sim t ex Burn hemma hos mig beror nog till stor del på nostalgifaktorn, de berörde mig inte lika mycket när de kom och det har hållit i sig under åren. Perfect Strangers är helt enkelt lite för tråkig för att spelas ofta på min CD-spelare. The House of Bl...zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz................................................................
De tre första plattorna, speciellt den tredje är roliga och intressanta pga sökandet efter stil och att man vet vad som väntar. Jag tycker alltid det är kul med historik och se vad som lett fram till att ett band blev det dom blev. Det är vad dessa tre album betyder för mig.

Vi har alla våra favoritalbum och det beror nog mycket på när bandet upptäcktes och i vilken ålder man var då. Det första album jag hörde med Purple var Machine Head vid 13 års ålder och det satte definitivt prägel på mig för resten av livet. Speciellt Blackmore och Lord gjorde intryck vilken medfört att de är mest dessa två jag förknippar med Purplesoundet. Därmed inget fel med de andra uppsättningarna, tvärtom, de har gett mig mycket. Deep Purple är och har varit ett svårt band att följa med alla medlemsbyten men även väldigt spännande pga den ständiga utvecklingen av musiken och sökandet efter nya musikaliska marker. Stora personligheter har alltid varit typiskt för Deep Purple och alla, inklusive Evans och Simper, har satt sin prägel i resp epok.
Visst är det kul med ett så spännande band?

 

Staffan Eriksson

© Dec 2002

HOME