När denna krönika skrivs är det nästan på dagen 40 år sedan den berömda Mark 2 sättningen bildades. Ian Gillan och Roger Glover gjorde sina första gigs i juli 69 sedan Rod Evans och Nick Simper sparkats. Men det skulle dröja ännu ett år innan "Deep Purple in Rock" skulle släppas och ny musikhistoria skulle skrivas. Redan Mark 1 gjorde bra ifrån sig på skiva men live var det ännu bättre. Men den där riktiga magin skapades av Blackmore, Gillan, Glover, Lord och Paice. Rod Evans var en ok popsångare men jämfört med Ian Gillan framstod Rod som tunn. Gillan hade (och har) en väldig röst och ingen annan klarar ett sån´t mästarstycke som "Child in time". "Big Ian" är även en stor personlighet vilket är en mycket viktig egenskap när man är frontman i ett av världens största band. Jämförelsen mellan Nick Simper och Roger Glover då? Ja, Nick var enligt min mening en briljant basist med spännande och egna basgångar, men det är Roger också. Vad som avgör var sannolikt Rogers förmåga till att skriva och producera. Vi kan tacka den gode Roger för lila sound men det var även han som var diplomaten i bandet, som höll ihop alla egon. Sammantaget kan man i allafall säga att det var pga Mark 2 som Deep Purple blev så stora som dom blev.

För 30 år sedan, hur stod det till på den lila fronten då?
Rainbow var stora med nye sångaren Graham Bonnet på sång, tillsammans med Ritchie, Roger, Cozy Powell och Don Airey. Den här sättningen var otroligt tung och kompetent. Plattan "Down to Earth" föll mig omedelbart i smaken med bl a en av världens bästa konsertöppnare, "Eyes of the world" och bluesen "Love´s no friend". Live hade bandet fått en nytändning vilket man hade oroat sig för skulle utebli i och med att självaste Ronnie James Dio lämnat regnbågen året innan. Med Rainbow började få konkurrens av andra lila aktörer.
Whitesnake släppte hösten 1979 ett av sina bästa album, en av mina absoluta favoriter, "Lovehunter" med "Walking in the shadow of the blues" och "Lovehunter". David Coverdale sökte sin revansch efter Deep Purples snöpliga haveri 1976 och efter att ha gjort det smarta draget att knyta åt sig maestron själv, Jon Lord började vägen bredda sig och nackhåren på Ritchie och co började skönjas. Det skulle visa sig att 80-talet var Davids årtionde. Men det räckte inte med att Whitesnake flåsade Rainbow i nacken. Ian Gillan hade övergett jazzexperimentet med IGB och 1979 var han igång med Gillan. Två plattor släpptes i snabb följd och dessa två skalades ner till en och gavs ut i Europa sent detta år. Plattan "Mr Universe" var hårt och subtil på samma gång och Ian visade sin kapacitét i Colin Towns "Fighting man", en låt som skrevs för IGB men som ratades av Fenwick och övriga i bandet. För det stenhårda svarade låtar som "Roller" och "Secret of the dance". Jag gillade bandet Gillan och fick nöjet att se dom på Draken 1982. (Herregud, är det 27 år sedan????!)

1989 var Deep Purple återförenat sedan 5 år tillbaka. Men det splittrade också. Ian Gillan åkte ur för andra gången och ersattes av Joe Lynn Turner. Det hade varit succérika år från början av återföreningen men snart nog tornade problemen upp. Sprit, brist på inspiration samt dekadens kan vara svaret på förfallet. Den lila formulan var redan uppfunnen och det gick självklart inte göra ett nytt "Machine Head" även och "Perfect Strangers" var en utmärkt platta. "House of blue light" var tunn och liven "Nobody´s perfect" var en katastrof. Det fanns fler band under 80-talet och konkurrensen var stenhård. Det räckte inte med att vara legender. Till skillnad från många tycker jag att Joe Lynn Turners bidrag till Deep Purple var mycket bra och på albumet "Slaves & Masters" (1990) finns fler av reuniontidens bästa nummer, bl a "The cut runs deep". Nej 80-talet tillhörde David Coverdale som vid det här laget i praktiken var en soloartist under namnet Whitesnake. Plattan "1987" var en dundersuccé i USA, Whitesnake var det mest spelade bandet på MTV 1987 och David kunde hädanefter garva hela vägen till banken. Uppföljaren "Slip of the tongue" var inte lika stark även om den innehåller några starka nummer. David skulle inte upprepa succén från "1987" men kunde ha gjort det om dom jobbat på lite med den lysande Coverdale/Page-plattan från 1993.
Glenn Hughes befann sig, tandlös och fet, i drogernas förlorade värld under denna tid.

1999 gjorde ett sedan några år nytt Deep Purple massor av gigs med gitarristen Steve Morse och med två album, "Purpendicular" och "Abandon" förnyades repertoaren och flera gamla Deep Purplenummer som aldrig tidigare hade spelats live, t ex "Fools", "None came" och "Pictures of home". Bandet var vitalt och vågade prova lite mer osäkra vägar.Ritchie Blackmore hade sedan några år övergivit rocken och ägnade sin fullt ut åt renässanspopbandet "Blackmore´s Night". Ritchie hade sannolikt tankarna på ett dylikt projekt redan i mitten av 70-talet men tog aldrig steget ut då. Plattan "Under a Violet Moon" från 1999 var lite svagare än sin föregångare men det skulle fixa sig under kommande album. Glenn Hughes hade kommit ur dimman och drogfri hade han en enorm hunger efter att få utlopp för sin kreativitet. Ett album per år släpptes från början av 90-talet vilket var en revansch efter det förlorade 80-talet.
David Coverdale tog det rätt lugnt och ägnade sig åt sin lille son men släppte "Restless Heart" som i praktiken är en soloskiva även om namnet Whitesnake finns med. En efterföljande turné hann han också med.
Joe Lynn Turner släppte soloskivor i samma takt som Glenn Hughes. Kvalitén var skiftande men det skulle ta sig under 2000-talet.

Nu: Deep Purple turnerar vidare med Don Airey på keyboards. Det är 4 år sedan senaste plattan "Rapture of the Deep" släpptes.
Jon Lord gör konsertmusik med framgång och verkar trivas med livet.
Ritchie Blackmore fortsätter med Blackmore´s Night och spelar som en gud igen. Hans akustiska stycken visar vilket virtuositet han besitter.
Glenn Hughes är synnerligen aktiv och lika drogfri idag som för 10 år sedan.
David Coverdale rockar med ännu en uppsättning av Whitesnake och verkar jaga succén från "1987"-tiden.
Joe Lynn Turner är oerhört aktiv; dels med soloskivor, dels med Sunstorm och nu med bandet Over the Rainbow med ex-Rainbowmedlemmar och självaste Blackmore jr på gitarr. Kvalitén på Joes skivor är idag mycket hög och jag lyssnar ofta på Sunstorm och hans senaste soloplatta.

Och missa för guds skull inte DVD:n "Hits, History & Highlights" som innehåller massor av godis.

Ha en fortsatt trevlig sommar!

Staffan
Juli 2009

HEM