|
När denna krönika skrivs är det nästan
exakt 35 år sedan världens bästa livealbum, "Made
in Japan" spelades in. Många av Deep Purples fans var vare
sig födda eller ens planerade då. Inte ens en del föräldrarna
till dagens fans var födda. Men "Made..." är tidlös
och kommer att stå sig i evinnerliga tider. Det var inte helt vanligt
att ge ut liveplattor 1972, och de som gavs ut räknades inte som
ett "riktigt" album utan kunde släppas bara en månad
före eller efter ett ordinarie studioalbum, nå´n större
betydelse lades inte vid liveplattor helt enkelt. Så var det med
"Made in Japan" också, underskattade "Who do we think
we are" kom bara två månader efter men överskuggades
av den magnifika livekonserten på vinyl. Fram till denna tid hade
det kommit några liveplattor av varierande kvalitét: The
Who´s "Live at Leeds" var kanske det dittills bästa
även om Rolling Stones "Get yer ya ya´s out" ansågs
som oantastligt vad kvalitét beträffar, men det är överskattat
enligt min mening precis som hela fenomenet Rolling Stones. Nej brytpunkten
kom med "Made in Japan" och den plattan blev referensalbum och
snacket kunde gå: "Är nya Uriah Heep-liven bra? Ja, låtarna
är bra spelade och jammingen är om men den har inte samma glöd
och dramatik som Made in Japan." Och det är väl det som
gör Deep Purples liveepos på platta så outstanding. Deep
Purple var alltid bra live, såväl Mk 2 som Mk 3 var bra även
om de gjorde mindre inspirerade konserter ibland. Lägsta ribban var
alltid hög m a o. I Mk 4 blev ytterligheterna tydligare av kända
skäl. Men att "Made In Japan" är så bra beror
på några faktorer:
1. Machine Head. Deep Purple Mk2 stod på toppen av sin karriär
rent musikaliskt sett, de hade "Machine Head" i bagaget, ett
album som var näst intill inspelat helt live i studio och lätt
att överföra till scenen till skillnad från både
"In rock " i allmänhet och "Fireball" i synnerhet.
Machine Head gjorde sig automatiskt bra och stod för ryggraden i
"Made in Japan". Låtarna var konstruerade så att
de inbjöd till att ta ut svängarna i improvisationer. De var
till synes enkla i grunden men de det behövdes supermusiker som Blackmore,
Gillan, Glover, Lord och Paice för att framkalla magin i dom. Även
de tre låtar som inte finns med på liveplattan fungerade bra
live de få gånger de testades ("Pictures of home"
spelades dock aldrig av Mk2). Med andra ord var förutsättningarna
de bästa för konserter.
2. Energin är en annan faktor. Purple gjorde magiska konserter
tidigare vilket bevittnas bl a genom "Scandinavian Nights" inspelad
i nov 1970 men den konserten har inte samma energi som "Made...".
Redan i inledningen av "Highway star" känns det som om
lyssnaren håller på att dras med i ett otroligt spännande
äventyr (vilket han/hon också är) och ett bättre
anslag i en livekonsert är det väl i stort sett bara Deep Purple
själva som klarat att tangera ("Burn" med Mk 3 t ex). Merparten
av låtarna är från andra konserten av de tre gigs som
gjordes under Japan-turnén, detta pga av att medlemmarna fortfarande
var trötta efter resan så att första spelningen var lite
loj samt att ljudet under kväll nummer tre var inte i godtagbart
skick, därför kommer stommen från kväll nummer två.
"Smoke on the water" kommer från första kvällen
och ett par nummer från sista annars är huvvuddelen från
en och samma konsert vilket gör att det blir det bästa från
alla tre kvällarna till ett dubbelalbum och därmed hålls
energin uppe och resulterar i detta synnerligen lyckade slutresultat.
3. Formulan hade ännu inte blivit så gjuten att Deep
Purple var tvungen att leva upp till sig själva, de kunde ta ut svängarna
utan att riskera att publiken skulle bli besviken. Man kan säga att
de tillfredsställde såväl sig själva som publiken.
Redan året efter, fram till Gillan och Glovers avhopp 1973 märktes
att formulan tagit över. Detta är förbannelsen över
att bli för stora och Purple blev superstora efter "Made in
Japan". När ett band måste leva upp till förväntningarna
kommer också rutinen och tristessen in, man ger folk vad folk vill
ha. Glöden avtar och försvinner i värsta fall och man serveras
mer eller mindre urvattnade versioner av klassiker, folket jublar ändå.
"Nobody´s perfect", katastrofal liveplatta från
1988, är blueprint på detta fenomen. Den plattan är lika
dålig som "Made in Japan" är bra. Alternativen till
att bli formulans fånge är att fightas mot den, att bryta upp
och hitta en ny riktning, antingen med nya medlemmar eller om de ordinarie
lyckas komma överrens om nya grepp. Deep Purple valde att byta medlemmar.
Orsaken var "Machine Head" och "Made in Japan", bättre
än så kunde Mk2 helt enkelt inte bli utan att bli fångar
i formulanätet och gå omkring i nästrumpor. Heder åt
Deep Purple för att de vågade byta riktning.
4. Personkemin. Kombinationen Blackmore-Gillan-Glover-Lord-Paice
var perfekt. Det skapades spänningar genom att åtminstone Blackmore,
Gillan, Lord och Paice kämpade om spotlighten. Alla i Mk2 var jämlika,
demokrati rådde ännu i bandet, och alla vill visa sig bättre
än sina bandkompisar.
5. Ärligheten. Made in Japan är totalt live, ingen överdubbning
och ingen stor sax som gått bärsärkagång har ens
kommit nära taperna, utan är caught in the act, rakt av. Visst
kan det tekniska falera vid denna typ av rakt av inspelning, men det finns
mer hjärta än om man fibblar med pålägg och nya solon
mm i studion, man dödar på så sätt det magiska i
konserten.
Made in Japan är indexnummer 100 på en skala till 100.
Andra bra lila liveplattor :
Deep Purple "Scandinavian Nights" (1970)
Kom postumt i ca 20 år efter inspelning även om den figurerat
som bootleg i olika former. Superb konsert av ett ungt och hungrigt band
och kronan på verket är halvtimmerslånga "Mandrake
Root", en otrolig version, nyskapande för sin tid och som jag
nämnt i någon tidigare krönika, som en målning av
Jackson Pollock; ramarna finns men inget vet riktigt vad som skall hända,
inte publiken och inte ens bandet själva.
Index 95
Deep Purple "In Concert 1970-1972"
Släpptes 1980 då NVOBHM hade kommit igång. Hårdrockens
revival. 2 BBC-konserter från dels 1970 dels 1972. Störskön
är inledningen på "Lazy".
Index 90
Deep Purple "Live in London" (1974)
Släppt 1982 och inspelat i slutet av "Burn"-turnén.
Ny formula hade uppfunnits och David Coverdale samt Glenn Hughes var nya.
Inledningsnumret "Burn" höll samma standrad som "Highway
star" och angav omdelbart riktningen vart konserten skulle föras.
Allt var spännande igen, repertoaren utbytt till 85 %, energinivån
hög och bandet på topp. Mk3 tangerade nästan "Made
in Japan " här.
Har just släppts på CD.
Index 95
Deep Purple "Russian Foxbat" (1976)
En klassisk konsert med Mk4 som funnits i många år på
bootleg. Tommy Bolin var gitarrist. När det fungerade,dvs när
drogerna inte hade huvudrollen, var denna line-up magisk. Spännande
arrangemang, mycket jamming, energiskt och dramatiskt. Många förstod
nog aldrig hur bra denna sättning var när det fungerade. Tommy
Bolin var en supertalang och det är tragiskt att tänka att inom
ett år efter denna konsert var Tommy borta. Lyssna till "Smoke
on the water" på denna platta och upptäck det nya som
tillfördes.
Index 90
Övriga köpvärda livealbum från 70-talet:
The Who "Live at Leeds"(1970).
Grymt bra liveplatta med spännande improvisationer och en enorm spelglädje.
Tidig hårdrock.
Grand Funk Railroad "Livealbum" (1970)
Live så det sprakar om det på detta album med denna amerikanska
soulrocktrio (som senare blev kvartett). ENERGI är ordet.
Mountain "Flowers of evil" (1971)
Fösta sidan är studioinspelad men andra sidan är live exakt
vad Mountain stod för. Felix Papparlardis färgstarka basspel
och mjuka röst möter Leslie Wests bluesiga gitarr och hesa röst.
Slade "Slade alive" (1972)
Slade har fått stämpeln glamrockband, ett epitet som stämmer
bara delvis. De kunde rocka hårt också. Här visar de
god närvaro och hög energigrad och självaste Ritchie Blackmore
har kommenterat dem på orginalets innerkonvolut.
Uriah Heep "Live" (1973)
Bandet stod på topp och visade att de verkligen fixade det live.
Wishbone Ash "Livedates" (1973)
Ett utmärkt men idag halvt bortglömt band som gjorde bra konserter.
Var långt före Thin Lizzy med tvillinggitarrer.
Rory Gallagher "Irish tour 1974"
Den gode Rory med sin karaktäristiska slitna Fender Stratocaster
som signum var en av 70 talets bästa livemusiker. Gav alltid allt.
Synd att levern pajade 1995. Rest in peace.
Blue Öyster Cult "On your feet or on your knees" (1975)
En liveplatta med legendarisk status på sin tid. Det här bandet
fick aldrig till det riktigt i studion men live var dom kungar. Även
"Some enchanted evening" (1978) är riktigt bra.
Kolla in dessa album om du har missat dom och gillar bra klassisk rock.
Led Zeppelin "The song remains the same" (1975)
Soundtracket från filmen med samma namn. Zeppelin var på topp
och showerna var rena äventyren. "Dazed and confused" var
ett av bandets signum, ett 20 minuter (ibland mer) långt epos där
vad som helst kunde hända. Kritikerna gillade inte Led Zeppelin under
denna tid, något som är helt glömt idag av samma folk.
Rush "All the world´s a stage" (1976)
Den kanadensiska trion bestod av tre supermusiker i 23-24-årsåldern.
Samma sättning är aktiv än idag faktiskt. Rush avslutade
alltid en stilepok bestående av 4 studioskivor med ett livealbum.
Detta album avslutar den första epoken. Rush var rakare under denna
tid och "All..." är helt liveinspelat utan pålägg
och så bra som en liveplatta kan vara.
Rainbow "On stage" (1976) och annat annat som finns från
1976 och 1977.
Ritchie Blackmore var hungrig på revansch för att visa sig
bättre än sina kollegor och forna spelkompisar i Deep Purple.
Med Ronnie James Dio gjorde Ritchie sina bästa livekonserter sedan
Purple. Dessa konserters kvalitét är det faktiskt bara Blackmore´s
Night som kommit nära på senare år. Nästan helt
i klass med Made in Japan, men bara nästan.
Whitesnake "Live at Hammersmith Odeon" (1978)
Denna live släpptes som ett singelalbum 1978 men hamnade så
småningom på "Live...in the heart of the city" 1980.
Orginalet var en importplatta från Japan och mitt ex inköptes
i London för surt förvärvade slantar för närmare
100 kr, en otrolig summa 1980. Men den var värd sitt guld. Här
finns en version av "Might just take your life" med slide av
Mickey Moody samt en riktigt grym version av "Mistreated".
Whitesnake var här inte ens ett år gammalt och Jon Lord var
alldeles ny i gänget. Ian Paice hade ännu inte blivit medlem.
Plattan är tight och visar att riktingen redan var på plats.
UFO "On with the action" (insp 1976).
UFO var (och är fortfarande) ett lysande liveband, trots att de ofta
spelade stupfulla eller påverkade av annat ohälsosamt. Phill
Mogg kunde knappt prata mellan låtarna men sjunga kunde han. "On..."
kom postumt för några år sedan och visar hur bra bandet
lät live.
Hyllade "Strangers in the night" (1978)är förstås
bättre rent tekniskt men den plattan har med största sannolikhet
gått igenom diverse procedurer i studion. Detsamma gäller lysande
"Live and dangerous" av Thin Lizzy.
70-talets liveskivor var oftast totalt live till skillnad från livealbum
som släpptes i slutet av detta årtionde och senare. Experimentlustan
och improvisationer hörde till regeln och detta gjorde konserterna
så magiska, så personliga och varma.
Ibland var det bättre förr...
Staffan Eriksson
Sept 2007
|
