Skivjubiléer 40 år i backspegeln

Rocken börjar åldras, minst sagt. Och det finns alltid anledning till att fira. Här nedan följer 6 jubiléer med skivsläpp av, i alla fall för min del, betydelsefull karaktär. Alla är har någon form av relation till Deep Purplefamiljen, direkt eller indirekt. Utom Cry of love och Rush men dom får vara med därför att dom är så förbålt bra. Hur relationen förhåller sig får du räkna ut själv om inte du vet det redan.

10år


Deep Purple "Live at the Olympia"
En av Purples roligaste livealbum. Steve Morse var ny i bandet och det fina albumet Purpendicular rykande färskt. Repertoaren är fräsch med halva materialet bestående av senaste albumet, en gäng gamla klassiker som aldrig tidigare spelats live, i alla fall inte av Deep Purple, samt en klick ofta spelade klassiker. Efter den här perioden har det blivit mer nostalgi i livesetet, på gott och ont beroende på vilken nördkategori man tillhör.

Whitesnake "Restless heart"
Egentligen ett soloalbum men David Coverdale men skivbolaget skulle väl ha ett finger med i spelet. Inget av Davids bästa album men "Crying" har eposstuk.

Blackmore´s Night "Shadow of the moon"
Debutalbumet som skulle bli en one-off. Sålde så bra att det blev en fortsättning som pågår än i dag. Läs mer i min krönika 33.

Mogg/Way "Edge of the world"
Den klassiska uppsättningen av UFO återförenades i mitten av 90-talet vilket betydde att Michael Schenker var tillbaka. Efter diverse stök av infantil karaktär från nämnde gitarrist hoppade han av igen och UFO fortsatte under namnet Mogg/Way eftersom namnet UFO enligt ett kontrakt inte fick användas om inte både Schenker och Phill Mogg var med i bandet samtidigt. "Edge of the world" fungerar utmärkt med gitarristen Geoff Balas och soundet drar en hel del åt UFO anno 1978-80. Låten "Change brings a change" är en av UFOs starkaste öppningsspår men det finns gott om bra klassisk rock på plattan.

Cry of love "Diamonds and debris"
Grymt bra bluesrockplatta med gitarristen Audrey Freed i ledarskapet. Det här är bandets andra album och ännu bättre än "Brother som kom "1993". Soundet påminner om Jimi Henrix och Steve Ray Vaughn men har ändå helt egen karaktär. Synd att det blev bara två plattor.

Paul McCartney "Flaming pie
Bästa McCartneyskivan sedan Beatles! Besläktad i rakt nedstigande led med vita albumet från 1968. Under arbetet med de tre dubbelcdskivorna som kallades "Anthologi" blev Paul inspirerad av Beatlesmaterialet igen vilket märks här. "I can see you haven´t lost the touch" sade George Martin under arbetet. Så sant så.


20 år


Whitesnake "1987"
Mycket strul med sjukdomar och personalavhopp försenade uppföljaren till succén "Slide it in". David förlorade rösten och relationen med gitarristen John Sykes försämrades. När plattan slutligen nådde diskarna blev den en dundersuccé i USA. WS blev det band som spelades mest i MTV vilket betydde mycket för försäljningen. Musiken hade blivit hårdare och utseendet spelade större roll. Mera buisness ocm mindre rot.

Deep Purple "House of blue light"
Deep Purple klarade inte 80-talet lika bra som David Coverdale. Efter "Perfect Strangers"-framgången klarade bandet inte att leva upp till förväntningarna. "The house..." saknade glöd och magi och efterföljande turnén bjöd inte på något nytt. Skivan sålde rätt bra men tillhör inte Deep Purples höjdpunkter.

Rory Gallagher "Defender"
Denne utmärkte irländske bluesrockgitarrist gjorde många bra plattor och fantastiska konserter under 70-talet. "Against the grain", Calling card" och "Photo-finish" är tre mästerverk av honom. Rory testspelade även för Rolling Stones 1974 då de sökte ersättare för Mick Taylor men åkte hem eftersom han ansåg att Stones var mer intresserade av droger och attityd än av musik. "Defender" är lite av en comebackplatta och är fylld av starka nummer. Har du inte lyssnat till Rory Gallagher kan denna platta vara ett bra tips.

Rush "Hold you fire"
Den kanadesiska trions 12:e studioalbum. "Hold you fire" kanske inte är Rushs mest legendarisk platta men den är stämningsfull i sin laid-back stil. Rush har ju haft som varumärke att variera sig från platta till platta och "Hold..." skiljer sig rätt kraftigt från mera svulstiga "Power windows" som kom 1985.

Pink Floyd "Momentary lapse of reason"
Pink Floyds comebackalbum och det första av två där inte ledarfiguren Roger Waters är med, men det går bra ändå. Roger blev ju en diktator enligt de andra tre och här kommer revanschen. Här leds gruppen av David Gilmour vilket märks klart i soundet. Det är dock ändå mycket Pink Floyd och det smakar en hel del "Wish you were here" över den även om det inte är någon konceptplatta.

Def Leppard "Hysteria"
Hysterisk framgång blev det med detta album som på sätt och vis är 1987 i ett nötskal. Svulstiga arrangemang och 80-tals sound i kubik. Trummisen Rick Allen hade numera bara en arm efter en bilolycka men teknikens framsteg och gruppens lojalitet löste detta problem.


25 år


Rainbow "Straight between the eyes"
Andra albumet med Joe Lynn Turner på sång och Rainbow blev i och med detta etablerat fullt ut i USA. "Straight.." är AOR med en inspirerad Blackmore och snygg sång av Joe. Kanske inte den intressantaste Rainbowskivan men stark i sin genre.

Gillan "Magic"
Det var tänkt att "Magic skulle bli genombrottet i Amerika. Det blev det inte vilket kan tänkas bero på att plattan aldrig släpptes där. Av dom 5 album som kom ut i Europa är detta den svagaste men har helt klart spännande nummer. Synd att singel b-sidorna "Breaking chains", "Purple sky" och Fiji" ströks till förmån för t ex tråkiga Stevie Wondercovern "living for the city". Bristande omdöme från skivbolaget.

Whitesnake "Saints & sinners"
Albumet som kom i kläm mellan medlemsbyten och som släpptes ett drygt halvår senare än tänkt. Är inte WS bästa men har två av bandets bästa nummer med; "Crying in the rain" och "Here I go again". Men "Youngblood" är en bra öppningslåt.

Jon Lord "Before I forget"
Grandiost album av maestron himself. 4 urstarka sångnummer med bla Elmer Gantry sjungandes "Where are you" samt 4 instrumentala. Lättillgängligt men med stor finess. Här gästspelar Cozy Powell, Ian Paice, Bernie Marsden m fl.

UFO "Mechanix"
Mycket underskattat album av de brittiska rockbandet. Vid den här tiden var Paul Chapman gitarrist, en svår roll efter att ha efterträtt den mytomspunne och legendariske Michael Schenker. Spriten och annat flödade, Phill Mogg var så full att han knappt kunde prata mellan låtarna men sjunga kunde han och UFO levererade suverän musik. "Let it rain" är ett lysande exempel på starkt kompositörsskap.

Michael Scenker Group " Assault attack"
Michel Schenkers tredje soloalbum och det bästa. Graham Bonnet hade tagit över sången och epos som "Desert song" och "Assault attack" leverades. Helt i klass med UFO anno 77-78. Graham Bonnet sparkades efter bara några spelingar och ersattes av "gamle" sångaren Gary Barden.



30 år


Deep Purple "Powerhouse"
Det här minns vi som var med, var ett efterlängtat album. Överblivet livematerial från "Concerto for group and orchestra" (1969), "Black night" live från Made in Japan turnen samt studiolåtarna "Cry free" och Painted horse". Äntligen lite "nytt" material från Deep Purple. Omslaget är tidstypiskt och 70-talskänslan tydlig.

Rainbow "On stage"
Rainbow var som allra bäst under 1976. Konserterna nådde aldrig samma höjder som då och Blackmore spelade bättre än någonsin. Det här var den klassiska sättningen med Dio, Bain, Carey och Powell och ett urtight, dramatiskt och finstämt liveset hamnade på detta album. Tyvärr är den för kort, egentligen är den bara 3 Lp-sidor men det är väl det enda felet. Det kan avhjälpas genom att köpa de nyligen utgivna plattorna från 76-turnen inspelade i Tyskland.

David Coverdale "Whitesnake & Northwinds"
Två embryon till Whitesnake skapades under Davids mellanperiod. David ansågs som föredetting vid 25 års ålder då Deep Purple splittrades men tog nya tag och smidde egna planer. "Northwinds" är bäst av dessa två med "Breakdown" och "Only my soul" som mästerverk i sann Purpleanda.

Ian Gillan Band " Clear air turbulence" & "Scarabus"
Dom här plattorna var ungefär som när man lagar en kalops med fina ingredienser men steker köttet för lite. Det blir segt och tungsamt att äta. IGB får ses som ett experiment och är inget man som lyssnare konsumerar gång på gång.

UFO "Lights out"
Ett album som betraktas som bandets bästa. Personligen anser jag att "Obsession" (1978) är ännu bättre. Men bra är det här också. Titelspåret, "Too hot to handle" och "Electric Phase" är tjusiga rockers. Men allra bäst är balladen "Love to love", en låt helt i klass med "Child in time" och "Stairway to heaven". Hela plattan är synnerligen välkomponerad och den genomsyras av stor dramatik. "Lights out" gjorde UFO stora i USA, med rätta
.

35 år


Deep Purple "Machine head"
Deep Purples största klassiker behöver ingen presentation...

Deep Purple "Made in Japan"
...líksom "Made in Japan", bästa livealbumet någonsin!

Uriah Heep "Demons & Wizards"
Det andra av Heeps två bästa album som kom inom loppet av ett halvår. "Look at yourself" (1971) var hårdare men "Demons..." var mer sofistikerad. Legendarisk sättning med primadonnornas primadonna David Byron på sång. "Easy livin" finns med här.

Black Sabbath "Vol 4"
Ett av Sabbaths mer nedtonade album men som innehåller mycket intressant material. Pianolåten "Changes" är kanske det mest klassiska spåret.

Mountain "The road goes ever on"
Underbart liveband från USA bildat av Leslie West med bl a Creamproducenten Felix Papparlardi på bas. Lååånga solopartier är karaktäristisk för detta band; Felix kunde stå hur länge som helst och sola på basen, förmodligen inte helt ren från diverse tjosanpiller. Men Mountain var bra och Ritchie Blackmore säger sig inspirerats av dom vilket man kan höra om du jämför Mountains "Blood of the sun" med Purples "Lay down, stay down".

Status Quo "Piledriver"
Boogierockarna som frivilligt lämnade skivbolagspojkbandslisket 1970 och gav sig ut på nya okända marker. Det fick bli det sound det blev. Och det blev "Piledriver". Bra rock n roll med båda fötterna bredbent på jorden. Här med en tuff version av Doorsklassikern "Roadhouse blues". Status hade några goda år men soundet tunnades snart ut.

40 år


Jimi Henrix "Are you experienced?"
Första med "Fire", "Manic depression" och "Love or confusion" . Håller bra än.

The Who "The Who Sell Out"
Inte bandets bästa med endast "Can see for miles" som klassiker men ett intressant typ av konceptalbum. Grundidén var att hela plattan skulle var som ett radioprogram med avbrott för reklamjinglar. Banrytande för sin tid.

Pink Floyd "The piper at the gates of dawn"
Debut. Syd Barret var ledaren på alla sätt och vis. Drogerna tog honom snart bort från musiken och David Gilmour fanns tidigt med som först back up och sedan ersättare. Syd dog för något år sedan.

Cream "Fresh cream"
Debut. Ett av de första hårdrockbanden med Eric Clapton på gura.

Ten Years after (självbetitlad)
Debut. Alvin Lee var sin tids Yngwie Malmsteen, flyhänt och showande, en av de första gitarrgudarna. Minst 2 spännande nummer, "Woodchoppers ball" och "Help me".

Och sist men absolut inte minst:
The Beatles "Sgt peppers lonely heart club band"
Yeah!!!

Staffan Eriksson
©Maj 2007