Blackmore´s Night 10 år!

Blackmore´s Night startade 1997 och har således existerat i bra precis 10 år. Det som ursprungligen var tänkt som ett kort sidoprojekt blev en permanent historia och det kan bero på att debutalbumet ”Shadow of the moon” sålde bättre än Rainbowplattan ”Strangers in us all” (1995). Tiden för klassisk rock var inte den rätta och den tidens Rainbow beskrevs av svensk press ”som hårdrock i utförbacke”, en orättvis beskrivning eftersom ”Strangers...” var och är en utmärkt Rainbowplatta och konserterna höll god standard. Men så här är det med media, ska det hypas ska det hypas rejält oavsett vilken skit som landar på platta och skall det sågas är det största motorsågen som plockas fram, något som Ritchie Blackmore ofta har fått smaka på av den svenska osäkra och okunniga mainstreammusikpressen, (skönt att få det sagt igen). Det är dock bättre idag när Red Hot Rock och Sweden Rock Magazine finns.

Sannolikt hade Ritchie fått nog av branschen och såg äntligen en flyktväg ut med Blackmore´s Night som fordon. Att han var utled på att med Deep Purple år ut och år in spela sig igenom ”Made in japan” kväll efter kväll kan vi vara säkra på, inspirationen låg lågt vilket visade sig i hans gitarrspel som i alla fall under senare delen av 80-talet var beklämmande att lyssna till. Det tog sig rejält i och med ”Slaves and masters” (1990) men det är ändå ingenting jämfört med hur Ritchie spelar idag. Konserterna med Blackmores Night är synnerligen inspirerade och inspirerande, långa magiska solon, utrymme för improvisation och vi hör nu genom gitarrspelet en Blackmore som trivs med livet. Blackmore´s Night är absolut bäst live. Ingen, absolut ingen gitarrist spelar så magiskt som Ritchie när han mår bra och det är för sorgligt att han inte fått den erkännelse för sin stora insats och betydelse i rocken som han förtjänar, någon som Jon Lord poängterar starkt i Ian Gillan-dokumentären ”Highway Star. Ritchie är unik eftersom han har många karriärer bakom sig. Han var studiomusiker under 60-talet och det var hans första karriär. Hans andra karriär var när han med Jon Lord startade Deep Purple, främst legendariska Mk2 som under några hektiska år blev stilbildande och lade världen för sina fötter. Karriär 2b var med Deep Purple Mk3, ett otroligt vågspel med tanke på att Ian Gillan och Roger Glover, båda enormt populära, hade lämnat bandet. Soundet var nytt, stilen annorlunda och liverepertoaren i stort sett utbytt. Dessutom med en helt orutinerad sångare, David Coverdale. Vad kunde vara mer riskabelt? Men det gick vägen och idag är Mk 3 nästan lika legendariska som Mk 2. Den tredje karriären var när Rainbow startade med Ronnie James Dio på sång, ett projekt som snabbt fick status och producerade fantastiska skivor och ännu mer fantastiska konserter men som inte bar sig kommersiellt. Därför blev Ritchies karriär 3b Rainbowuppsättningen med Joe Lynn Turner, en kommersiell framgång. Sedan återföreningen med Deep purple 1984 och Rainbowuppsättningen 1995-97 innan Blackmore´s Night som blev karriär nr 4. Hur många kan skryta med sådana meriter?

Ritchie Blackmore är ingen nostalgiker, därför har han alltid fungerat bäst med nya line-ups och nya repertoarer. Vem annan kan undvika gamla klassiker från en så gedigen bakgrund under sina nuvarande konserter som just Ritchie? Med största sannolikhet kommer han inte återgå till Deep Purple eller någon form av rock, det räcker nog för hans del att bränna av riffen till ”Burn” eller ”Sixteenth century greensleeves” under Blackmore´s Night konserterna emellanåt. Att forna kompisarna i Deep Purple fortfarande åker runt medverkar också till att Ritchies bankkonto hålls på en god nivå vilket skapar en förutsättning för honom att göra det han själv allra helst vill göra idag, spela renässans och folkinspirerad musik, göra en platta vartannat år och en handfull spelningar under långt ifrån hektiska omständigheter. Tempot för Blackmore´s Night verkar vara lagomt och det gör att Ritchie och hans fästmö och sångerska Candy Night för ro att skriva musik, och det har paret gjort under det decennium detta projekt varit verksamt. Bortåt 70 låtar har spelats in och givits ut på skiva. Imponerande!

Plattorna på en skala från 1-10:

"Shadow of the moon” (1997), debutalbumet är mer poppigt och sticker inte ut så mycket. Mest spännande är ”Play minstrel play” med Ian Andersson på flöjt, instrumentala klassikern ”Minstrel hall” samt titellåten men det finns många örhängen här.
7 poäng

"Under a violet moon" (1999) går i samma spår som föregångaren och klassiker är ”Morning star”, ”Spanish nights” och urvackra instrumentala ”Beyond the sunset”. Titellåten lär vara skriven helt av Ritchie, även texten alltså. Ritchies mamma heter Violet och Moon är hans mormors efternamn. Denna platta känns ändå sammantaget som lite svagare än ”Shadow...”
6 poäng.

"Fires at midnight" (2001) drar mera åt rötterna, folk och renässansrötterna alltså. Här är mera spännvidd än de två tidigare albumen och här finns eposet ”Fires at midnight”, rockaren ”Storm” (utmärkt livelåt spelad i Hell Stjördal i Norge 2003), urtjusiga och känsliga ”Midwinter´s night” och har man specialutgåvan finns även den grymma instrumentala ”Possums last dance” med.
7 poäng

”Past times with good company” (2002) är ett livealbum och här visar Ritchie vem som är världens bästa konsertgitarrist. Bättre än ”Minstrel hall” och 12 minuter långa ”Fires at midnight” kan det inte bli. Många improvisationer, mycket spelglädje och lekfullhet. Instrumentalt helt i klass med Ritchies höjdpunkter i Rainbow 1976.
9 starka poäng

”Ghost of a rose” (2003) fortsätter i samma anda som ”Fires..” men drar ännu mer mot rötterna. ”Cartouche” (vilken bra titel förresten) tar nya grepp och är en utmärkt livelåt, ”Queen for a day part 1&2”, instrumentala ”Mr Peagram´s morris and sword” och ”Nur eine minute” är högsta klass, men det är ”Ghost of a Rose” som är skivans epos.
8 poäng

”Village lantern” (2006) är kanske det bästa studioalbumet där stilen och soundet utvecklats ytterligare. Otroligt vackra ”Fairie Queen”, den vackraste Ritchielåten sedan ”Rainbow eyes” åtföljs av det mycket medryckande renässansrockaren ”Fairie dance”. En suverän version av Joan Osbournelåten ”St Theresa” finns här liksom en ny version av ”Street of dreams” med Joe Lynn Turner som gäst. En bra blandning av reässans och rock, man blir inte uttråkad.
8 poäng

Förutom dessa album har också DVD:n ”Castles and dreams”, samlingen ”Beyond the sunset” samt julskivan "Winter carols" släppts. Blackmore´s Night har alltså varit produktiva och vilken 62-åring kan konkurrera med ovanstående produktion under den så pass kort tidsrymd och vid en så aktningsvärd ålder? Jimmy Page? Icke. Tony Iommi? Nix. Eric Clapton? Nope. Pete Townsend? Sorry. Och vi håller inte för osannolikt att vi får se en fortsatt liknande produktion under den närmaste 10-årsproduktionen. Blackmore´s Night är ett band som det går att åldras i med värdighet.

Vi gratulerar 10-åringen!

Staffan Eriksson
©April 2007