Året var 1973 och det var i slutet av året. Jag köpte mitt livs första renodlade musiktidning, ”Zonk”. Anledningen till detta inköp var ett reportage om ”nya Deep Purple”. Det var i huvudsak den lastgamle Jon Lord (då 32 år!!) som interjuvades men en del tillägnades även den nye sångaren. Bilderna i tidningen visade en glasögonprydd yngling med en cigarett mellan fingarna, undrar om han sjöng som Gillan?

Några år senare, 1978, betraktades den 27-årige David Coverdale som föredetting, det var punktider och då var det inte nådigt för de flesta som varit stora före 1976. Med två album i bagaget; ”Whitesnake” (1977) samt ”Northwinds” (1978) verkade framtiden ytterst osäker för David, detta trots att han varit frontfigur i 3 år i världens största rocksband. De två soloskivorna sålde sparsamt, var karriären som rocksångare redan över? Facit sitter vi med idag nästan 30 år senare. David Coverdale har alltid varit en av mina absoluta favoritsångare, helt jämbördig med och ofta mer favorit än Ian Gillan. Om man jämför de bägga giganterna idag ligger båda jämsides på min skala. Gillan har släppt fler album vilket paradoxalt nog har skapat ett större intresse för David då denne har legat lågt under långa perioder sedan i början av 90-talet. Nu verkar mannen med den suveräna bluesrösten ha kommit igång igen, frågan är om det blir nostalgi i kubik eller om det dyker upp nya studioplattor med inte alltför långa mellanrum?

Det nya livealbumet ”Live...in the shadow of the blues” är välkommet, åtminstone som ett livstecken. Det är ju 26 år sedan det förra livealbumet. Och man blir imponerad av vilken låtskatt Whitesnake har producerat under årens lopp; här finns ”Take me with you” från första albumet, ”Walking in the shadow of the blues” från andra, ”Fool for your loving från tredje osv. Man har många minnen med dessa album. ”Trouble” (1978) var synnerligen välkommen, Jon Lord var ju med också, men det var ”Lovehunter” (1979) som riktigt fastnade och är än idag en av favoritalbumen. Detta något ojämna album innehöll nämnda ”Walking...” som kanske är Whitesnakes bästa låt och innehåller allt som bandet var, ett sorts koncentrat av konceptet samlat i en enda låt precis som att ”Highway star” och ”Burn” är THE Deep Purplesongs. Men här fanns även ”Lovehunter” med slide av Mickey Moody, den melodiösa amerikaflirtande ”Long way from home” samt min favorit tillsammans med ”Walking...”, ”Medicine man”. Albumet ”Ready and willing” släpptes ett halvår efter och då hade även Ian Paice anslutit sig till sällskapet som nu fått den för många av oss klassiska sättningen; förutom Ian, David, Jon och Mickey, Bernie Marsden och Neil Murray. Jag köpte mitt exemplar i London eftersom det var strejk eller nå´t som gjorde att plattan blev försenad i Sverige. Mest känd är ”Fool for your loving” men ”Ain´t gonna cry no more” är legendarisk liksom ”Blindman” (som finns i orginalversion på soloalbumen ”Whitesnake”) och ”She´s a woman”. Albumet är helt klart en klassiker och live var bandet riktigt hett vilket bevisades på ”Live...in the heart of the city” (1980) som bl a innehåller liveeposet ”Ain´t no love in the heart of the city”, Bobby Bland-klassikern från EP:n ”Snakebite” som kom halvåret före ”Trouble”. Att det var bra live fick man bevisat genom att få uppleva bandet på Göta Lejon i maj 1981, så mycket bättre livekonsert än så är det svårt att hitta. Stor spelglädje, värme och humor. Albumet ”Come and get it” (1981) hade ”Don´t break my heart again” som hitspår men mina favoriter är ”Till the day I die” samt ”Child of babylon”. Som helhet känns albumet svagare än sin föregångare men man bör ändå inte bli besviken. Sista plattan inspelad med den klassiska sättningen blev ”Saints and sinners” (1982), ett underskattat album men supernummer som ”Crying in the rain” och ”Here I go again”, två låtar som räknas, med all rätt, som Whitesnakes absolut bästa och som spelades in på nytt på ”1987” men är, enligt min mening, i sina ultimata versioner på ”Saints..”. När plattan äntligen släpptes efter att ha varit inspelad en längre tid hade den vita ormen ömsat en del av sitt skinn. Nya i bandet var Cozy Powell, Mel Galley och Colin Hutchkinson som hade ersatt Ian Paice, Bernie Marsden och Neil Murray. Alla nya var helt klart passande ersättare och soundet kunde leva vidare. Whitesnake hade nu blivit större och fyllde Johanneshov vid Sverigebesöket 1983. Det sista av raden album med det klassiska Whitesnakesoundet var också kronan på verket, ”Slide it in” (1984) som till stor del var en skapelse av David och Mel men bästa numret var Coverdale/Moodykompositionen ”Slow and easy”. Här finns riktigt odödliga rockare som ”Give me more time”, ”Slide it in”, ”Love ain´t no stranger” och den bästa Thin Lizzylåt Phill Lynott aldrig skrev, Coverdalekompositionen ”Guilty of love”. En b-sida på en singel, bluesen ”Need your love so bad”, är helt underbar och det är endast Jon och David som framför denna cover som i sin nakenhet och sårbarhet är en glimrade pärla i Whitesnakekatalogen. Plötsligt började kritikerna gilla bandet fast att det inte skrevs en rad om bandet i kvällstidningarna under 1981-besöket, och vi såg dom i Måndagsbörsen våren 1984. Men det var också under ”Slide it in”-turnen bandet Whitesnake bit för bit föll ihop. Mickey Moody och Mel Galley ersattes snart av John Sykes, en gitarrist med helt annan stil. Jon Lord återbildade Deep Purple och så småningom hoppade även Cozy Powell av. En era var slut liksom bandet Whitesnake.

Plattorna ”1987” (1987) och ”Slip of the tongue” (1989) gick visserligen under namnet Whitesnake men i praktiken var det numera Davids artistnamn. Medlemmar kom och gick och det var omöjligt att veta vem som för tillfället var medlem. Musiken var anpassad för Amerika och det var också nu ”the big time” och ”the big money” kom, miljontals plattor såldes och Whitesnake var det band som visades mest på MTV, något som kollegorna o återbildade Deep Purple inte kunde skryta med. Men hjärtat, äktheten och värmen var, i allafall för många av oss, borta. Det yttre var viktigt och den coole brunhårige David Coverdale var nu blonderad med kilovis med hårspray omgiven av mer eller mindre bildsköna mer eller mindre ynglingar. Själv har han sagt att han tillbringade 10 år med att se ut som en kvinna! Men man måste förstå David också. Det är dyrt att driva ett band och pengarna måste in, därför lades sannolikt det ideologiska åt sidan till förmån för anpassning.

Om det var pengar eller annat som drev fram projektet Coverdale/Page ska vi låta vara osagt men ett samarbete mellan Jimmy Page och David blev det och det resulterade i ett självbetitlat album (1993). Redan i början av 80-talet gick ryktet att Jimmy var med i Whitesnake och det kan mycket väl ha varit så, flera Whitesnakelåtar luktar lite Zeppelin faktiskt. Nåväl, albumet Coverdale/Page är starkt och båda herrarna plockar fram både sina bästa sidor men även okända spännande sådana. Jimmy Page hade inte gjort något riktigt intressant sedan Led Zeppelin men här visade han att än lever gubben! Starka riff och vitalt i kubik. Tyvärr blev samarbetet av någon anledning kort och David gav sig ut på vägarna med en ny uppsättning medlemmmar och spelade Whitesnakes greatest hits innan det så småningom tystnade några år. Albumet ”Restless Heart” (1997) som tänktes vara ett David Coverdale-album gick ändå under namnet ”David Coverdale´s Whitesnake”, det var väl skivbolaget som bestämde. De bästa låtarna här är ”Crying” och ”Woman trouble blues”, annars gick plattan tämligen obemärkt förbi. Storhetsdagarna i USA var förbi. Obemärkt förbi gick också soloabumet ”Into the light” (2000) vilket är synd. Det är en utmärkt platta som är omväxlande och lite av ”back to the roots”. Synd att den sålde dåligt också för att David själv var entusiastisk över detta album och om det sålt lite bättre kanske vi fått ut honom på vägarna solo med lite större spännvidd på repertoaren än ett material baserat på USA-succéerna ”1987” och ”Slip of the tongue”. Jag träffade David själv under PR-rundan för ”Into the light” och han såg otroligt pigg och fräsch ut i sin kortklippta frisyr (se bilderna ovan).

David har insett att han måste kalla sig för Whitesnake för att sälja, konstigt egentligen. För Whitesnake är David Coverdale solo, helt klart. Livealbumet ”Live...in the shadow of the blues” torde gå hem rent kommersiellt med tanke på låtmaterialet. Vad man kan opponera sig emot är de insatserna hos musikerna på skivan. Kompetensen finns, utan all tvekan, men det är så tekniskt skickligt att det blir anonymt. Man måste var Ritchie Blackmore eller Jimmy Page, dvs ha stor personlighet i sitt sound kombinerat med teknisk brilljans, för att det skall låta riktigt bra att spela snabbt. Hur än man vänder och vrider på saken är det mera färg och liv i ”Live...in the heart of the city” med Marsden/Moody på gitarr. Inte världens snabbaste gitarrister men med sinne för melodier, dessutom hade de båda snyggt sound. Men det är lätt att vara petig och veta allt. Är man David Coverdale och har en av rockvärldens få mycket karaktäristiska röster behöver man inte så färgstarka medmusiker. Det kan ibland vara så att för mycket starka färger kan ta ut varandra, som t ex samarbetet med Steve Vai, en i mina öron makalös gitarrkonstnär men passade absolut inte in i Whitesnake, där är det raka rör och rak riff. John Sykes funkade däremot bra kommen direkt från legendariska Thin Lizzy som han var.

Utan tvekan är de 4 nya studiolåtarna intressanta. David själv har påpekat att Whitesnake började sin karriär 1978 med EP:n ”Snakebite” och drar paralleller med dessa nya låtar; en nystart på karriären. I allafall finns det intressanta saker med det nya materialet. Lite väl klichéartad är ”Ready to rock” men ”If you want me” är Whitesnake på topp, Davids röst ligger i det tonläge. Man känner lite smak av ”Breakdown” faktiskt och den känns full av ”power”. ”All I want is you” går en hel del i samma anda som ”Here I go again” och sista låten, ”Dog” är bär tydligt Whitesnakesignum. Alla fyra nya sånger är skrivna av David tillsammans med gitarristen Doug Aldrich och är en positiv fingervisning om hur nästa studioalbum kommer att låta.

Som jag tidigare nämnt vore det riktigt kul med David Coverdale solo, då skulle han kunna plocka fram guldkorn som ”Only my soul”, ”Breakdown”, ”Need your love so bad,” material från Coverdale/Pageskivan samt ”Into the light”. Allrahögst på min önskelista är ett band med David Coverdale och Ritchie Blackmore, jag tror dom har mycket material oskrivet. Men det är sannolikt en osannolik önskan. Eller...?

Staffan Eriksson
Mars 2007