|
The man in black ger ljus åt hösten! Sedan i somras (juli 2006) har en massa spännande högkulturella
produkter rörande Ritchie Blackmore nått marknaden. Två
konserter från turnén i Tyskland inspelade i september 1976
har släppts och en tredje är på gång. Det är
verkligen välkommet. ”On stage” från 1977 var länge
det officiella livealbumet och visst är den plattan grymt bra men
brister finns; den saknar vissa nummer och så har sannolikt saxen
varit framme och kortat av andra. Inte bra. ”Live in Germany”
som släpptes postumt undgick saxen och återställde ordningen
men nu har alltså ytterligare material från Blackmore, Dio,
Powell, Bain, Carey-uppsättningen hamnat på CD. ”Live
in Germany” kom från flera olika gigs men det här är
alltså hela konserterna som”Germanyskivan härstammar från,
oklippta och ocensurerade. Gott. Kvalitén är mycket hög
och jämn. Det är livekonserter på topp, bättre än
så här kan den knappast bli. Jo, möjligen ”Live in
Germany 1977”, DVD:n och CD:n, från Rockpalats i München.
Bättre än såhär live går det definitivt inte
bli! Alla är på topp; Ritchie spelar som om det gällde
livet, Ronnie James Dio håller hela publiken i sin hand och utstrålar
magi med sin röst och personlighet, Cozy Powell spelar med frenesi
och övertygelse och ”sidomännen” Bob Daisley samt
David Stone verkar ha varit rainbowmedlemmar i evighet när det i
själva verket hade varit ombord på regnbågen ungefär
i en månad! Ritchie hade sedan 1970 varit GITARRISTEN och stod i
slutet av 70-talet på toppen av sin rockkarriär (en av flera
toppar, det skulle dröja ett tag till nästa). Få, om ens
någon annan, kan visa en så stor dynamik i sitt gitarrspel
som i sånger som ”Catch the rainbow” och ”Sixteenth
century greensleeves”. Mycket berodde det då på magnifike
Cozy Powell som sannolikt tvingade Ritchie till att ständigt utmana
sig själv, det blev mindre kraftfullt efter hans avhopp 1980.Cozy
stod på den absoluta toppen här han också. Liksom Ronnie
James Dio. Visst, han gjorde fantastiska saker i Black Sabbath och i Dio
men det var i tidiga Rainbow han hittade sin stil och grundlade det karaktäristiska
Diosoundet. Allt efter denna tid är mer eller mindre upprepningar
om än suveräna sådana. Kärntrion Blackmore/Dio/ Powell
måste ha varit varit världens kraftfullaste band någonsin,
en riktig supergrupp! Men även de sk ”sidomännen”
bidrog med energin, Tony Careys solo i ”Still I´m sad”
går ej av för hackor. Bob Daisley har ända sedan första
Ozzy-skivan varit en stor favorit, han är trygg, spelar melodiöst
och är dessutom en bra kompositör, han borde har räckt
ett par album till. Efter att ha beskådat denna otroliga Rockpalatskonsert på
storbildsskärm konstaterar man helt utmattad hur fruktansvärt
bra Rainbow med Powell och Dio var och hur synd det var att det inte blev
fler år av samarbete. Ok, nostalgi kanske, men bara till viss del.
Konserten från 1977 håller fortfarande och kommer att fortsätta
hålla, precis som att Deep Purples ”Made in Japan” (1972)
aldrig får ett utgånget datum. Rainbow anno 76-77 VAR lika
bra som när Purple var som bäst och av alla post-Purpleband
med exmedlemmar var Rainbow 76-77 det absolut bästa, långt
starkare än Gillans band och Whitesnake. Synd att det inte gick ihop
sig nå´t vidare ekonomiskt, det var ju dom behövda hitsinglarna
som saknades och så småningom kom ”Since you´ve
been gone” men det är en annan historia. By the way, svensk
TV brukade sända konserter från Rockpalats men allt Deep Purplefolk
bojkottades av någon anledning av vår fantastiska television,
så Rainbowkonserten visades naturligtvis inte. Fy, fy, fy! Nämnas
kan också att Ritchie anlände i sista stund till ovannämnda
konsert efter att ha skakat galler i Östrerrike under ett par dagar.
En av arrangörerna hade betett sig illa mot ett av fansen, något
som vår gitarrist inte gillade, därför kickade han till
arrangören rakt i käken så att farbror polisen sydde in
Ritchie. Det här kan du läsa i den lysande Ritchie Blackmorebiografin
av Jerry Bloom, ”Black Knight” (Omnibus). Det är är
en bok du inte kan vara utan, excellent work Jerry!. Den omfattar ca 350
sidor om vår gitarrhjälte från födsel till nutid.
Mycket gedigen imponerande forskning har lagts ner på att kolla
på vad som hände under 60-talet och hur ”The man in black”
blev den krävande, dyrkade, hatade och älskade person har är
idag. Gamla spelkompisar som Ken Lundgren från The Outlaws och ex-Purplemedlemmen
Nick Simper har bidragit frikostigt med information bland många
andra. Om du trodde att du visste allt om Ritchie Blackmore redan så
trodde du fel, här är det många nya historier och vinklingar
som fängslar läsaren. Man får också en förståelse
varför så många medlemmar bytts ut i Ritchies band, att
det var allra oftast rent professionellt och hade inget med personerna
i sig att göra. Annat, som att t ex ”The house of blue light”
blev som den blev pga av att Ritchie och Jon ville utgå från
det genuina, det som Deep Purple stod för, medan Ian Gillan ville
få till ett stort sound till ”Perfect strangers” uppföljare,
samt att ”Perfect strangers” föreslogs på skämt
av Ritchie kallas ”At last the 1974 album”,visste man inte tidigare.
Men nu vet man. Mycket mer får du veta eftersom detta är en
bok som varmt rekommenderas! Öppna plånboken och köp åtminstone en CD från
en 1976-konsert, 1977-DVD:n och boken ”Black night” så
har du hösten räddad! Och medan plånboken ändå
är öppen, lägg till ”Live between the eyes”,
DVD:n med konserten från 1982 som du kan läsa om i Mickes krönika
42. Staffan Eriksson |
HEM