Krönika 30 - Augustireflektioner

Det blir en dyrbar höst för oss lila dyrkare, plånboken öppnades i vintras med Whitesnake ”Live...in the still of the night” och har alltjämt varit öppen. Det är heller ingen idé att stänga den, egentligen inte under resten av året. Det är både gammalt och nytt som ges ut i en tät ström på CD, såväl från Glenn Hughes (”Music for the divine”) och gamla Deep Purple-konserter. Rekommenderas varmt kan Rainbowkonserten från 1976 ”Live in Köln”, en klassiker från ett hungrigt band i riktig toppform. Alla låtar är lååånga och det är absolut live, inget fusk med klipp och pitchning i datorer och definitivt inga pålägg, det är unikt idag tyvärr. Två konserter till lär komma ut i sin helhet från den tyska turnén 1976, tja, det är bara att tjacka vettja!
En bok om Ritchie Blackmore är också på gång från Jerry Bloom, mannen bakom fanzinet ”More black than purple”, och den kan man bara inte leva utan.

Vad åtminstone en del kan leva utan är ytterligare ett livealbum med nuvarande sättning av Whitesnake; ”Live...in the shadow of the blues” som kommer i höst är enligt utsago ett album som är med ”en av de tekniskt mest skickliga i WS historia”. Teknik lockar föga, det finns så många tekniskt skickliga musiker idag och teknik får man så det räcker med Steve Morse, det är personlighet som behövs, personlighet som Whitesnake anno 1980 hade i kubik! Ett nytt studioalbum med David Coverdale, en uppföljare till ”Into the light” ligger många mil högre på listan. En version av ”Crying in the rain” med trumsolo lär vara med på en specialutgåva av nya liven och, för att använda ett lysande uttryck myntat av Micke Eriksson och använt av Christer Bolin vid ett tillfälle; ”det är inte många celler i min kropp som skriker efter detta album”. Trumsolon har vi några oersättliga av; det med Ian Paice på ”Made in Japan”, Cozy Powells spektakulära trumshower samt Neil Pearts skinnplågarvirtuosa uppvisningar. Det räcker, eller är det någon som är intresserad? Sannolikt behövs det något annat för att locka oss att köpa specialutgåvan, t ex en show från 1982 t ex.

Betydligt roligare är återugivningarna av gamla Whitesnakeplattor med lite kul bonusmaterial. Trist däremot attt inte de två konserterna på ”Live...in the heart of the city”, den från 1978 samt den från 1980, släpps i sina fulla längder. Två dubbel-cd hade varit mums. Gärna en från 1979 samt 1981 också, den tid då hjärtat var med i den vita ormen. Synd att man tagit avstånd av det tidigare Whitesnake, nya versioner av klassiker blir aldrig riktigt bra oavsett vilka tekniskt skickliga musiker som tar sig an uppgiften. Tydligt ser man det i The Beatles vilkas versioner ännu är oöverträffade trots att betydligt skickligare musiker än den berömda kvartetten tog sig an deras klassiker. Så tidigt som 1968 hade mer än 1000 versioner av ”Yesterday” spelats in t ex men ingen lika bra som orginalet. Detsamma gäller Whitesnake. Mickey Moodys slide och Bernie Marsdens långsamma men melodiösa solon på ”Fool for yor loving” och ”Lovehunter” är tidlöst och själfullt.

Själfullt är Deep Purples ”Live in Aachen” från 1970, en konsert som funnits på bootleg länge under olika namn. Här är Deep Purple i sitt esse. Långa, långa versioner av ”Mandrake¨Root” och ”Wring that neck” med lekfulla intrumentala passager av samtliga medlemmar, utom Ian Gillan som hade halsproblem vid konserten, därför begränsades repertoaren till intrumentala låtar. Längre än så här, från pålägg och trixerier i datorer kan man nog inte komma. DVD:n ”Rarities” är lite underlig eftersom den förutom en hel och brilljant version av ”Child in time”. innehåller delar av ”Speed king”, ”Wring that neck” samt ”Mandrake root” och, lustigt nog, några låtar från Ian Gillans turné 1990. Inget fel med Ian Gillan solo men det är inte Deep Purple trots att det är Purplelåtar han spelar. Det har räckt med Deep Purple 1970, trots att det är editerade versioner. Men man kan köpa den ändå, inte minst för fullängdaren ”Child in time”. Man bör också se upp med ”Inside”-serien. Högst personliga åsikter ges och verkar som någon slags facit på kvalitén på Deep Purpleplattorna vilket det inte alls är. ”Who do we think we are” anses som direkt dålig, faktiskt Deep Purples sämsta mellan 1970-75, något som många av oss inte alls håller med om, tvär tom, och den är en av undertecknads 3 absoluta favoriter bland de lila klassikerna.

Men, trots lite kritik får vi konstatera att vi har tur vi som är beroende av GOD klassisk musik. Viss förekommer det säkerligen pitchningar av falska toner även hos Gillan och Coverdale men knappast i samma omfattning som hos många av dagens hypade artister. ”Musikministeriet”, ett nytt kul musikprogram visade en snutt av hur Enrico Iglesias låter i verkligheten och det är verkligen inte någon angenäm upplevelse. Inspelningen gjordes av en ljudtekniker som hade ledsnat på att ”fuska till” Enricos röst och ville sannolikt visa vilka icke-talanger som figurerar på listorna idag, allt går att fixa med teknik och plötsligt framstår Håkan Hellström lika skicklig att sjunga som Jussi Björlig i jämförelse, Håkan är i alla fall ärlig, han törs visa att han inte kan sjunga. Det är tekniken som har förorskat att så´na personer som Paris Hilton toppar listorna idag och det är därför så´na som vi inte hittar vår musik i butiker längre. Tur då att det fortfarande ges ut ocenurerade och obearbetade konserter från 70-talet. Det är ärligt, en egenskap som börjar bli bristvara i världen. Och det visar vilken kvalitét våra lila hjältar har.

Staffan Eriksson
©aug2006