Konflikter
| Något vi Purplälskare sannolikt aldrig kommer att få
uppleva är att få se MK2 sittandes tillsammans och mottaga Polarpriset,
precis som Robert Plant, Jimmy Page och John Paul Jones i Led Zeppelin gjorde
i somras, mer sannolikt då Mk 3 även om det också förefaller
föga troligt. Det var en glädje att se de tre blyzeppelinarna
verka kunna umgås och visa respekt för varandra. I Deep Purple
har konflikterna alltid överskuggat så många möjligheter.
Mycket av skulden har lagts på Ritchie Blackmore vilket till stor
det stämmer, han har varit familjens svarta får. Men att lägga
all skuld på honom är fel. Ian Gillan tar helt klart avstånd
av Ritchie som har öppnat möjligheten för ett gästspel
i Purple och därmed har dörrarna stängts för en ”familjekväll”
där alla sättningar (förutom Mk4 av naturlig orsak) skulle
kunna göra någort riktigt kul, precis som Uriah Heep gjorde för
några år sedan. Gillan ger igen, öga för öga
och tand för tand. Att Gillan-Blackmore måste vara så bittra
mot varandra är en smolk i den lila bägaren, en STOR smolk. Det
är intressant att just dessa två under våren har fått
gå i försvarsställning mot andra än varandra. Ritchie Blackmore blev utsatt genom en billigt och futtigt reportage i Classic Rock i våras där han ifrågasattes som gitarrist eftersom han bytt genre. Faktum att Ritchie är den lila medlemmen som har varit mest vågad och lämnat vinnande formulor för att kunna förverkliga sina egna projekt. Att hoppa av Deep Purple 1975 för att bilda Ritchie Blackmore´s Rainbow och göra ”Rising” var ett synnerligen vågat projekt; Deep Purple då var så oerhört stora men ”Rising” var en så okommersiell skiva och den efterföljande turnén var också den en dyr historia, men han genomförde det för att han ville det. Likaledes är det med Blackmore´s Night, Ritchie har kunnat spela ”Smoke on the water” varje kväll och håva in massor med pengar. Istället valde han återigen den smala vägen och spelar nu den musik han vill inför betydligt färre åskådare medan kollegorna i Deep Purple åker runt och spelar ”Machine Head”. Ritchie Blackmore bemötte kritiken genom att säga att han spelar för sin egen skull och istället för att harva på i samma spår och spela för dom som enbart kan sjunga till Black Night, har han valt att bryta ny mark och starta om från början. Han jämför med Bob Dylan som fick enorm kritik på 60-talet när han bytte från att spela akustiskt till elektriskt, och likheten är träffande, Ritchie har valt den omvända riktningen vilket är otroligt modigt i en bransch där pengarna och inkörda spår styr mer än någonsin. Att sedan Ritchie har en manager som enligt ryktet går in för att göra konstiga utspel är något annat. Ian Gillan har fått kritik från sina gamla Gillankollegor för att pengarna ”försvann”. På DVD:n ”Live in Edinburgh finns en lång intervju med John McCoy, Bernie Tormé, Colin Towns samt Mick Underwood där de berättar hur de ställde upp för Ian Gillan enbart för att vändas ryggen åt i slutet av 1982 då Gillan splittrades. Gillanplattorna hade sålt i stora upplagor och toppande listorna men några pengar såg man inte röken av. Säkerligen fanns det stora hål för Ian Gillan att stoppa inkomsterna i, diverse förlustaffärer samt den blygsamma kommersiella framgången med Ian Gillan Band gjorde nog sitt till. Det är dock trist att man efter nästan 25 år fortfarande ältar detta, speciellt John McCoy verkar bitter. Colin Towns är ödmjuk och säger att Gillantiden var några få år i livet och det betyder så lite i längden. Trist är dock att dom inte har kunnat göra ett officiellt slut och att Ian Gillan rakryggat har meddelat orsaken till att slantarna uteblev. David Coverdale vägrar också göra något musikaliskt med det klassiska Whitesnake, dom som jobbade ”på golvet” från dom små klubbarna 1978 till skivförsäljningen började ta fart och USA på allvar blev intresserade 1984. Han har i någon senare intervju sagt att Whitesnake behövde se bra ut för att slå. Tja, om alla män måste se ut som kvinnor med tvivelaktiga uppsåt för att slå, då kan man hålla med. Det var ju precis så det blonderade hårgänget från 1987 och resten av 80-talet Whitesnakefolket såg ut. Men Alice Cooper gjorde stor succé under 80-talet och ingen kan anklaga honom för att se bra ut. Bruce Springsteen och Keith Richards är inte speciellt vackra heller men dom har lyckats hålla sig i toppen ändå. Det har nog David gjort också med ett gäng färgstarka personligheter och sin fenomenala talang och sin bluesröst som är en av världens största. Glenn Hughes och Jon Lord har haft sina duster och Joe Lynn Turner har all anledning att vara sur. Men Glenn och Joe verker ha gått vidare och Jon skulle kunna tänka sig en helkväll med alla av de möjliga Deep Purplesättningarna vilket visar på försonande drag. Nej, nog vore det roligt om alla gamla stridsyxor kunde grävas ned och all bitterhet mot varandra försvinna med ett handslag. Så stora musiker och personligheter borde hålla på med större saker än sandlådefasoner. Det gäller såväl exmedlemmar i Gillan, Whitesnake och Rainbow som dom som är eller varit medlemmar i Deep Purple. Även managers borde komma på det mötet. Det är det jag saknar av mina Deep Purplehjältar, men dom måste skynda sig, tiden går och snart är det för sent att bli vuxen! Paul McCartney och John Lennon hann aldrig försonas även om båda gjorde ansatser. Paul lär ha knackat på med gitarren i hand hemma hos John i slutet av 70-talet men blev utkastad av Yoko. John säger i en av de sista interjvuerna med honom att han mycket väl skulle kunna tänka sig en återförening med sina gamla spelkompisar i Beatles. Den 9 december 1980 var det för sent. Staffan Eriksson Juli 2006 |