Rainbow ´76 & 81

Det är 30 år sedan ”Rainbow rising” släpptes, det legendariska albumet som räknas som bandets bästa. Om det verkligen är det eller inte låter vi vara osagt, Rainbows samtliga album inklusive ”Strangers in us all” håller hög kvalitét. Faktum är att ”Rising” sålde ganska dåligt, faktiskt sämst av alla Rainbowplattor när den släpptes, den var alldeles för okommersiell och låg helt fel i tiden, det var punktider som stod inför dörren och många osäkra självutnämnda kritiker stod inför ett lappkast vad smak och hype beträffar, kappan vändes efter vinden. Men ”Rising” var kompromisslös och Ritchie Blackmore vek sig inte en tum för att förverkliga sitt nya projekt, trots att det var en näst intill förlustmässig affär vilket ger oss en större förståelse varför ”Long live rock n´roll” och kommande Rainbowplattor helt enkelt var tvungen att bli kommersiellare. ”Rising” är helt klart tidlös och håller än idag men det var live Rainbow kom till sin rätt fullt ut. Turnén för att promota ”Rising” 1976 kan man säga var Rainbows första trots att man smygstartade redan hösten 1975, men materialet på scenen bestod till hälften av låtar från ”Ritchie Blackmore´s Rainbow”, ”Mistreated”, nyskrivna ”Kill the king” samt ”Stargazer” och ”Do you close your eyes”, den sistnämnda mer som ett verktyg för Ritchies gitarrkrascher. ”A light in the black” var med från början men det intensiva showen gjorde att den låten fick strykas pga att Cozy Powell inte orkade med, trots god kondis och starka muskler. Det fanns endast två låtar med från ”Rising” alltså men allt övrigt material spelades i Risinganda. Liveshowerna 1976 var helt magiska där varje nummer var ett dramatisk epos med utrymmen för såväl improvisation som humor och teknisk briljans. ”Mistreated” passade utmärkt med Ronnie Dio på sång och med sitt nedtonade mittparti och basisten Jimmy Bain sjöng stämma i slutpartiet precis som David Coverdale och Glenn Hughes gjorde i Deep Purple MK3, fast Dio/Bain var säkert nyktrare eftersom dom sätter stämman så fint . Låten finns i sin orginalversion på Deep Purples ”Burn” (1974), en platta som soundmässigt stundtals soundmässigt var föregångaren till ”Rising”. ”Catch the rainbow” från första Rainbowplattan sträcktes live ut till runt 15-16 minuter och växlade från nästan helt tysta partier med Ritchiespelandes så lågmält att man kunde höra en knappnål falla, till mullrande tunga dramatiska. ”Stargazer” förgegicks av ett keyboard intro av utmärkte Tony Carey och hela stycket togs ut med Ritchie i spetsen på långa spännande äventyr. Ritchies gitarrspel under dessa konserter är så innovativt och man misstänker att Tom Morello från Audioslave lyssnat både en och två gånger för att studera vilka ljud man kan få ur en gitarr. Det här är livekonserter som allra allra bäst. Faktum är att Rainbow lyckades aldrig toppa konserterna från detta fantastiska år, inte heller Ronnie James Dios kommande grupper och projekt eller Ritchie själv. Rainbow modell 1976 höll minst lika hög klass live som Deep Purple mellan 1970-72. Konserter från 1977 samt 1978 var bra men aggressiviteten saknades och setet behölls i stor intakt. Det var inte förrän 1979 med Graham Bonnet det blev en period av spänning live igen. Återförenade Deep Purple 1984 och framåt i tiden lyckades inte heller skapa samma spänning och dramatik under konserterna, allt kändes för inrepat, det gäller både med Ritchie som med Steve Morse. Men i Blackmore´s Night börjar det bli spännande live igen, sponaniteten är stor, låtarna växer i längd och och Ritchie spelar med stor lust igen. 3 konserter från Tyskland hösten 1976 släpps på CD varav ”Live in Köln 1976” redan är ute och det ska man inte missa.

Om Rising var en kommersiell flopp ”Difficult to cure” (1981) plattan som fick Rainbow på listorna fullt ut, Rainbow blev ett hitband, hårda men hitbetonade ”Down to earth ” (1979) öppnade vägen. ”Difficult...” var en delvis mjuk platta när den kom med softa låtar som ”I surrender” och ännu softare ”Magic”. Det tog lite tid att ta åt sig plattan när den kom men när den väl letat sig in så satt den där, och den håller fortfarande bra och är en av Rainbows absolut bästa. Joe Lynn Turner är en fantastisk sångare och gjorde ett mycket bra jobb på ”Difficult...” Merparten av låtarna skrevs av Ritchie Blackmore och Roger Glover och har en stor spännvidd. ”Spotlight kid” är en snabb låt med ett instrumentalt gitarrparti som är rena polkan, inte alls långt från ”Blackmore´s Night” egentligen. Spånnande riff som i ”No release” är nya grepp av Ritchie och den bluesiga ”Midtown tunnel vision” smakar en hel del Hendrix. Hela plattan utstrålar magi och det är en skön atmosfär i den. Dom två instrumentala låtarna ”Maybe next time” samt ”Difficult to cure” (Beethovens ninth)” bevisar att ”Difficult...” inte enbart var en kommersiell produkt utan en rockplattad med hög grad av variation. Live var Rainbow inte lika spännande 1981 som 1976 men 80-talet var inte dom långa improvisationernas tid, det var korta polerade hitlåtar under konserterna som gällde, allt annat fungerade inte då oavsett hur man viftade med sin ”On stage”-platta. Rainbow modell `81 var ett helt nytt band förutom Ritchie själv. Cozy Powell avskydde smöriga låtar och skulle sannolikt vägrat att spela på ”I surrender” och ”Magic”, han gjorde ju enbart en tagning av ””Since you´ve been gone”, men Cozy hade lämnat bandet strax innan inspelningen av ”Difficult...” och ersatts av amerikanen Bobby Rondinelli. Det man kan sakna från plattan är b-sidan ”Jelous lover”, det är en stark sång som borde varit med. ”Rising” skall inte jämföras med ”Difficult...” eftersom det är ett så annorlunda band med helt annan riktning och nog har det varit tråkigt om Rainbow gjort en ”ny” ”Rising” varje år?

”Difficult to cure” har just fyllt 25 år och man bör införskaffa den per omgående.

Staffan Eriksson
2006

HEM