Gillan´s Inn

Deep Purples 2 två antagonister Ian Gillan och Ritchie Blackmore har under våren 06 släppt var sitt album, båda med mer elller mindra lilafärgat material, på gott ochlite mindre gott. Gillans Inn består till allra största delen av material ur hans musikaliska historia från och med 1969 men i nyinspelade versioner med bl a Joe Satriani, Toni Iommi och Jeff Healey. Det är förstås intressant att höra vilken dimension nya versioner kan ge till låtar som redan är klassiker, att göra covers, även om man gör det av sina egna kompositioner, kräver att man tillför något nytt, annars är det ingen idé. Och flera versioner på Gillans Inn är det ingen större idé att spela in om igen eftersom de ultimata versionerna redan är inspelade, allra svårast är de största klassikerna att göra något nytt av. ”Smoke on the water” är här en platt onyanserad version tämligen långt från det målande soundet av Ritchies gitarr och Jons orgel på Machine Head (1972). ”Smoke...” är en svår låt och det är egentligen bara Ritchie och Jon som tillsammans lockar fram magin i låten. Undantag finns dock, Mk3 gjorde några magiska versioner 1974 och Mk4 sopade banan med sin version av klassikern på ”Foxbat” från feb 1976. Annars har såväl Rainbow, Gillan och Morse-Deep Purple haft problem med att skapa stämning i denna legendariska sång, det blir mest fotbollskör-ölskrål. Nej, det här är för riskfyllt Ian. Lite bättre, men bara lite fungerar ”Speed King” men även här blir det en styrkemätning mellan ”In Rock”-versionen och den på Gillans Inn och den förstnämnda är ljusår starkare. ”When a blind man cries” fungerar däremot riktigt bra och den kanadensiske gitarristen Jeff Healey gör här ett fint arbete med sitt unika sätt att spela gitarr. Jeff gjorde en suverän version av Beatlesklassikern ”When my guitar gently weeps”, och verkar ha god känsla för att hantera denna sortens odödliga nummer. Både ”When a blind man cries” och ”When my guitar gently weeps” är utlimata i sina orginalversioner; Ritchies lågmälda gitarr på Deep Purples orginalsingel från 1972 är bedårande vacker och oslagbar och George Harrisons sång tillsammans med gästspelande Eric Claptons gitarrspel på orginalet som finns på Beatles vita album (1968) är den ultimata versionen. Men Jeff öppnar nya dörrar vilket är precis vad en ny version skall göra för att slippa jämföras med orginalet. Bra!

Några låtar från Gillantiden har också fått ny kostym men orignalversionerna känns mer nyanserade, speciellt saknas Colin Towns keyboard på ”Men of war”, en låt från det underskattade albumet ”Double Trouble” (1981). Det blir lite väl mycket distade gitarrer vilket i och för sig borde passa bra men Gillans röst görs sig bättre med en keyboard som balans. ”Blusey blue sea” med orginalkompositören tillika ex Gillanmedlemmen Janick Gers, numera gitarrist i Iron Maiden, är undantaget som bekräftar egeln, mycket fet gitarr och det fungerar mycket bra. Det här är en bortglömd klassiker, upptäck!! Repo Depolåtarna ”Sugar Plum” och ”Day late and a dollar short” har fått sig en ansiktslyftning och låtar här riktigt fräscha. Det gör också ”Hang me out to dry”, en affär mellan Leslie West och Ian Gillan och kan avnjutas med stor förnöjsamhet på ”Toolbox” (1991).

”Gillans Inn” är en välspelad platta och Ian har nog haft kul med inspelningen men det är, som tidigare nämnts, både ups and downs, både magplask och piruetter, på den. Kul är bonusmaterialet på DVD-sidan och det är helt klart en prisvärd skiva. Gillar du Ian Gillan så ska du köpa ”Gillans Inn”, och gillar du god hårdrock kan du också köpa den för det är god hårdrock.

Blackmore´s Night Har släppt sitt femte studioalbum, ”Village lantern”, och utvecklingen går här vidare från Ghost of a Rose” (2003). VL är ingen omedelbar skiva, det tar ett antal genomlyssningar innan man börjar känna den, men sedan växer den, och växer och växer. Den har en genomgående dramatik och är ytterst stämningsfull, det är helt enkelt en platta som man mår bra av! Inledningslåten ”25 years” härstammar från en folksång från östeuropa och öppnar suggestivt, sedan fortsätter det med ”Village Lantern”, en låt som byggs upp och så småningom får vissa ABBA-drag. Här finns också den vackraste Blackmorelåten sedan ”Rainbow eyes” (1978); ”Faerie queen” som är så vacker så vacker och Candice visar vilken klar och fin röst hon har, huden knottras och man ryser av vällust! Den övergår i ”Faerie dance” som är en instrumental snabb sak med stor lekfullhet av Ritchie. Det här är Blackmore´s Night som allra bäst! Det finns ett par utomordentligt fina instrumentala sånger; ”The messenger” och ”Village dance” där Ritchie visar vem som är THE GUITARPLAYER OF 2006! Steve Morse, Joe Satriani, Janick Gers, ni är briljanta men Ritchie har en egen palett med färgtoner med egna uppfunna färger som ingen annan upptäckt! Ritchies gitarr ”talar”, tonerna låtar olika fast dom är ...lika...eh, det är svårt att beskriva men lyssna på gitarrsolot på ”St Theresa” och konstatera hur man ger själ åt ett gitarrsolo. ”St Theresa” har varit med i livesetet till och ifrån, är skriven av Joan Osbourne och Eric Bazilian och denna version är en rockig historia i Rainbowanda.

Village Lantern

Liksom Ian Gillan har Ritchie tagit sig an låtar ur backkatalogen. ”Mond Tanz”, den instrumentala från ”Shadow of the moon” (1997) har här fått nya kläder och bakats ihop med Purpleklassikern ”Child in time”. Här är det nog många som drar öronen åt sig, hur går detta utan Ian på sång? Jodå, det funkar riktigt bra! ”Mond Tanz” görs sig utmärkt i renässansform med krumhorn och ”Child...” görs så annorlunda så att det blir bra. Det finstämnda byggs upp med det dramatiska i den vackra körsången och man tappar inte intresset, man är med hela vägen och vill veta vad som kommer att hända. I och med att denna version skiljer sig så markant från orginalet fungerar det utmärkt. Den andra klassikern är ”Street of dreams” från Rainbowplattan ”Bent out of shape” (1983) men den håller sig nära orginalet vilket automatiskt gör att man jämför versionerna. Här vinner Joe lynn Turners sång med solot är betydligt roligare på denna version än på orginalet.

”Village Lantern” är en vacker och stark platta med briljant gitarrspel av mästaren. MEN, DET ÄR INTE HÅRDROCK! Den största förbannelsen för Blackmore´s Night är alla rockskribenter som aldrig tycks förstå att detta band inte spelar hårdrock. Bortsett från ”In Rock” och till viss del ”Burn” var Deep Purple var egentligen inte 70-talsuppsättningarna hårdrock,, det var rythm n´blues, funk och experimentell musik. Detsamma gäller Jon Lords musik, David Coverdales tidigare plattor, Glenn Hughes soulskivor, jazzrock i Ian Gillan Band, Roger Glovers alla album och inte minst det Tommy Bolin gjorde. Många skribenter undviker att skriva om hur bra Ritchie Blackmore spelar idag, man ältar om och om igen att det inte är hårdrock. Låt oss njuta av det lågmälda och finstämda vitruosen Ritchie Blackmore bjuder oss på. Det är väl tur att vi slipper att våra lila hjältar deltar i nå´n freaksshow som en viss sångare i Black Sabbath förnedrar sig med?

Village Lantern innehåller stämningsfull musik med gitarrspel som är helt i en egen division.
Köper du den påkostade versionen följer en CD med ”Street of dreams” med Joe Lynn Turner sjungndes duett med Candice, ”Call it love”med Candice samt två Quicktimefilmervarav en är en 20 minuters intervju där Ritchie och Candice pratar om Village Lantern. Gillar du bra musik skall du slå till men det är inte hårdrock!!

Slutligen, det är verkligen roligt att se hur fräscha både Ian Gillan Och Ritchie Blackmore, båda 61 år, är. De ser hur pigga och fräscha ut som helst och båda visar vilka personliga och utmärkta musiker de är. Det bådar gott inför framtiden!

Staffan Eriksson
Maj 2006