Jag lyssnade igenom samlingsalbumet ”Deep Purple Forever” häromdagen och upptäckte återigen (för vilken gång i ordningen?) det fenomenala bandet Deep Purples mångsfasetterade talang. Alla sättningar har sin plats och en låt som ”Bad attitude” känns på denna platta som helrätt med ett skönt laid-back groove! Kanske det är dags att återupptäcka det många av oss anser som en av de sämsta Deep Purple skivorna, ”House of blue light”? Oavsett vilken sättning man gillar bäst finns det en gemensam nämnare i soundet, i kompositionerna. Funkinslaget är en gemensam nämnare.

En röd tråd som går genom de allra flesta Purpleplattor är just funkinslagen, redan på första albumet ”Shades of...” (1968) kan detta klart noteras i hitlåten ”Hush”. ”Mandrake root”, den första riktiga Deep Purplelåten med typiska lila ingredienser är en riktig hårdfunklåt komponerad av grundarna Jon Lord och Ritchie Blackmore, och är antagligen är inspirerad av Vanilla Fudge, innan den övergår till mer den mer dramatiska passagen med skalor som är typiska och signum för Lord-Blackmore. ”Emaretta”, inspelad under ”Book of Taliesyn”-tiden hösten1968 är en annan hårdfunkig låt och en av de mer fräscha Purplealstren. Rod Evans är en utmärkt balladsångare men jag tror att en sådan låt som ”Emaretta” skulle lyft ordentligt med t ex Joe Lynn Turner på sång, en intressant idé att tänka sig. Sedan har vi ju suveräna ”Painter”, från ”Deep Purple” (1969), också den riktigt funkig, som skulle passa MK3 förträffligt med växelsången mellan David Coverdale och Glenn Hughes. Synd att den låten har gått så obemärkt förbi, den skulle vara spännande med långa instrumentala partier live. ”Bird has flown” från samma album gjorde ju Ian Gillan en ansiktslyftning på genom en nyinspelning av denna mycket tidigt i MK2:s karriär. I Ians tappning fräschas den upp och blir vassare. Än en gång, hårdfunk som var nyskapande på sin tid.

Funkinslagen fortsatte i MK2, dock inte på den stenhårda ”In Rock” (1970) utan betydligt mer i ”Fireball” (1971) med sånger som ”No, no, no”, ”Demons eye” och ”Noone came”. Egentligen är ”Fireball” ganska långt från ”In Rock” och Deep Purple visar ju här sin enorma kvalitét som klarar att skapa ett så helgjutet uppföljningsalbum så annorlunda från det föregående. Modigt är ordet! ”Fireball” klassas som sämre än ”In rock” men det är fel, den är annorlunda, inte sämre. ”Machine Head” (1972) är rockigare och rakare än ”Fireball” men har klara funkinslag som t ex ”Maybe I´m a Leo”, delar av ”Never before” och ”Space trucking”, något som fortsätter på den coola och underskattade ”Who do we think we are?” (1973). Basgången på ”Mary Long” är besläktad med ”Noone came” och ”Super trouper” är högklassig hårdfunk medan ”Woman from tokyo” är smygfunk. Sedan fortsatte det och utvecklades vidare i MK3 som började riktigt stenhårt med ”Burn” (1974) en platta som i stort sett rakt igenom är ett rockigt album men innehåller ”Sail away” som är ett stenhårt funkinslag med ett urstarkt riff och har alltigenom en fräschör i såväl i uppbyggnad och harmonier som i Ritchie Blackmores briljanta solo. Uppföljaren ”Stormbringer som kom i december 1974 blev en splittad historia; hälften av låtarna är mer förstadiet till Whitesnake med blues och rock och den andra hälften känns Glenn Hughes solo med utpräglade funkinslag. Att plattan känns splittrad beror inte på kompositionerna som är lika begåvade som tidigare, nej det är att den inte hålls ihop soundmässigt som t ex ”Fireball” gör, det känns inte som ett band som drar åt samma håll, den saknar riktning, vilket man inte kan säga om ”Come taste the band” (1975) med Tommy Bolin på gitarr som ersatte till Rainbow avhoppade Ritchie Blackmore. Detta album är briljant i sin sammanhållning och funkelementen har dragits lite längre här än tidigare men utan att tappa rikning på det hårda musiken. Tommy skall ha en extra stjärna i sin himmel för sina innovativa kompositioner på plattan efter att ha tagit på sig den omöjliga uppgiften att ersätta gitarrguden Ritchie Blackmore. Det är också intressant att jämföra ”Drifter” med ”Emaretta”, nog märker man släktskapet? Låt oss hoppas att den remastrade varianten av ”Come...” kommer snart.

Funkinslagen har fortsatt till och ifrån under reuniontiden men har varit mer frånvarande på ”Perfect strangers” (1984), ”House of blue light” (1987), Slaves and masters” (1990) och ”Battle rages on” (1993). På ”The house of blue light” finns dock suveräna ”Black and white” som är klart besläktad med t ex ”Hush”, där Jon slår rythmen på sin orgel på det där speciella sättet som bara Jon kan. Att det blev mindre funk under denna period beror nog till stor del att formulan var uppfunnen och Deep Purple var tvungen att leva upp till epitetet ”hårdrockband”, på sätt och vis var de så stora att de blev bakbunda i sitt skapande. Detta knöts upp i och med Steve Morse ersatte Ritchie och märks tydligt på ”Purpendicular” (1996) speciellt på låten ”Rosa´s cantina” som är lillebror till ”Hush ” och ”Black and white”. Sedan har funkinslagen fortsatt på såväl ”Abandon” (1998), ”Bananas” (2003) samt ”Rapture of the deep” (2005), de två sista med Don Airey på keyboards. ”Jack Ruby”, ”Silver tounge” och ”Don´t let go” är exempel på detta.

Att funkinslagen funnits där från första stund detta är intressant fenomen eftersom det är så karaktäristiskt och som en röd tråd genom historien. Ritchie har aldrig varit någon större funkfantast, ändå har han skrivit de mest intressanta numren inom genren genom tiderna. Ian Paice har varit den enda gemensamma nämnaren genom alla album men det är ändå en för enkel förklaring att säga att det är han som står bakom soundet. Nej, det är helt enkelt bandets själ, effekten av alla medlemmars idéer om hur det skall låta som är avgörande, det blir någon slags synergieffekt som skapar Deep Purplesoundet. Och naturligtvis beror anslaget med första skivan ”Shades of Deep purple” stor roll. Trots att den inta alls har samma kvalitét som t ex ”In rock” eller ”Burn”, finns alla ingredieser där. Helgjuten var den inte på långa vägar men spela upp ”Mandrake root” från orginalplattan så märker du att hela essensen finns där.

Staffan Eriksson
April 2006

HEM