| Nyskapande, nostalgi och nerv Den enda nackdelen idag med att vara entusiastisk anhängare av Deep Purple-familjen är det ökande tomrummet i plånboken pga alla CD:s och DVD:s som kommer ut, gammalt material som nytt. Men det får vi vara glada över, det är ett angenämt problem. Det senaste året har verkligen inte varit plånboken nådig. Bl a DVD-skivor och CD:s med Mk2 och Mk3, Blackmore´s Night, Whitesnake, Glenn Hughes, Deep Purple har förgyllt våra öron. Tack för det! Och hög kvalitét är det ju som alltid. Glenn Hughes släppte den utomordentligt fina ”Soul Mover” för drygt ett år sedan. Det som skiljer denna platta från tidigare Hughesskivor är att den är väl sammanhållen och ändå väldigt nyanserad. Låtar som ”Change yourself”, ”Orion” och ”Don´t let me bleed” tar nya grepp bland mer karaktäristiska Glenn/Marsh-kompositioner. Spännande basgångar och alldeles förträfflig sång lyfter denna platta extra mycket. Påminner en del om ”Feel” (1995) stilmässigt men med ett helt eget liv. Glenn trivs bra med Chili Peppers Chad Smith och JJ Marsh är en begåvad gitarrist som levererar riff av högsta klass med ett groovy skönt sound. Det är verkligen kul att Glenn är i god form och mycket kreativ numera, det är han väl värd efter de kaotiska åren under 70 och 80-talen. Intressant är att jämföra Glenn med Deep Purple-kollegan David Coverdale som släppt DVD:n ”Live...in the still of the night”, en livekonsert med det som anses som det mesta av det bästa ur Whitesnakekatalogen. David sjunger utmärkt och verkar trivas bra på scenen. Bandet består av supermusiker och produktionen är ytterst proffsig med snabba klipp, många kameror och ypperligt ljud. Allra bäst fungerar gamla klassiker som ”Don´t break my heart again”, ”Fool for your loving” och den lite mer okända rökaren ”Take med with you”, några låtar i en rik skattkista och det slår mig att det är konstigt att inte fler gjort covers på den vita ormens guldägg. Ändå känns det inte helt rätt och hjärtat får inte sitt på det genuina sättet som vi som var på Göta Lejon 1981 fick nöjet att uppleva. Kommer ni ihåg hur varm, glädjefylld och hjärtlig den konserten var? OK, nostalgi blir alltid mer rosenskimrade på sikt men det VAR verkligen bra. Jag tappade bort David 1987 när Whitesnake blev ett blonderat och permanentat MTV-band, musiken blev onödigt hård och polerad och skivorna köptes mest av plikttrogenhet från undertecknads sida. Coverdale/Page var dock ett spännande projekt som blev alltför kortlivat men sedan dess har det förutom utmärkta men underskattade ”Into the light” (2000) varit rätt tyst om DC. Den vita ormen dammandes dock av igenför något år sedan med ännu ett skinn ömsat . Inget fel med det, det vore dumt om ingen skall få ta del av så mycket god musik. Jag njuter storligen av Davids oefterhärmeliga raspiga röst men jag tycker gitarristerna spelar för anonymt, det blir för mycket uppvisning i snabbhet än själslig djupdykning. Snabba solon berör inte lika mycket som karaktär i gitarrspelet som t ex JJ Marsh har i allmänhet men som framför allt Ritchie Blackmore har i synnerhet, ingen är så bra som Ritchie, han spelar från hjärtat och själen och är inte hjärta och själ i balans låter musiken därefter. Nej,teknik är inte allt. Versionerna av ”Here I go again” och ”Crying in the rain” hade mer själ på ”Saints and sinners”(1982) än på ”1987” (1987), färre toner men mer ”ton”. Men DVD:n är bra och bra musik är bra musik och klassiker är tidlösa. Det är rätt mycket retrokänsla, den nyaste låten är ju runt 15 år, frisyrerna är typ 1988 och trumsolon händer inte så ofta nu för tiden! Det är lustigt att tänka på att det var Whitesnake som var fashion 1987 medan Deep Purple då var i utförsbacke, dom fick inte till den där kommersiella hitmusiken med refränger som karaktäriserade 80-talet och de gick inte hem i MTV, utseendet hade blivit superviktigt, Deep Purple var på väg att bli ute . Ändå är det den skäggprydde David Coverdale modell 1975 som idag ser tidlösast, modernast och coolast ut om man jämför med det 80-talsretrostylade utseende och frisyr han har idag, det känns lite mossigt. Tidiga bilder på Mk2, speciellt de från 1969 precis när Gillan och Glover börjat visar en stil som är väldigt vanlig bland ungdomar idag, gå genom ett estetgymnasium var som helst i Sverige eller Norge och kolla in killarnas frisyrer och klädval, Deep Purples hippeaktiga stil från 70-talet som är mode idag, även skäggprydnader a la Glover 1972. Däremot ser man ingen som är blonderad och permanentad, 80-talet är ute på det området. Men, det är ju alltid insidan som räknas, eller...? Återgå till din naturligt hårfärg David och ge oss ett nytt album med musik från ditt hjärta vare sig det är Whitesnake eller Coverdale solo. En av världens bästa blues och rocksångare behöver vi mer av! Och gör lite mer som Glenn, våga släppa fler skivor och laborera mer. Blackmore´s Night, Jon Lord och Deep Purple står bredbent stabilt och levererar förstklassig musik. Jon Lord skall spela in det för pianofingrarna och öronen halsbrytande verket ”Boom of the tingeling strings” (missa inte detta) tillsammans med ett nytt stycke, ”Discovery” i början av nästa år. DP:s ”Rapture of the deep” känns fortfarande något ojämn men har också urstarka sånger, riktiga klassiker som jag själv brukar längta att lyssna till. Kanske framför allt för att Ian Gillan sjunger så bra och Roger Glover spelar så melodiöst och spännande på denna platta. Vilka färgstarka basister Deep Purple har och har haft! Lyssna gärna till Glenns ”Soul Mover” och ”Rapture” efter varandra och jämför! Här är ingen tråkig bas-kagge synkroniskering som man somn...zzzzzzzzzzzz. Färgstarkt och personligt är ordet. Osökt kommer man över på Ritchie Blackmore. Classic Rocks reportage om Ritchie Blackmore var en besvikelse. Det mesta gick ut på att tala om hur dålig skribenten tycker Blackmore´s Night är. Det är lustigt, samma människor som gör narr av Ritchies medeltida klädval tycks inte reflektera över det ytterst mossiga med spandexbrallor och bloderat hår på medelålders män anno 2006. Trist att vara så konservativ att man inte kan se den briljanta musiken och framför allt det ytterst fina gitarrspelet av Ritchie. Men det är så att gå sin egen väg, de som går efter och kritiserar hinner aldrig ikapp och Ritchie vet idag vad han gör. Kolla på kritikerna på 70-talet som tävlade om vem som kunde skriva ner Black Sabbath, Led Zeppelin och Deep Purple mest. Purple, Lord, Blackmore, Coverdale, Hughes och Turner håller fanan högt än idag men var har alla gamla punkromantisk kritiker tagit vägen? Jo just det, dom har blivit förädrar till barn som idag klassar Machine Head, Burn, Physical Grafitti och Master Of Reality som tidlösa mästerverk! Så kan det gå. Staffan Eriksson Mars 2006 |