Dramatik och hammond på "Rapture of the deep"

Deep Purple har släppt sitt 18:e studioalbum betitlat "Rapture of the deep", 2 år efter utmärkta "Bananas". Det är den 4:e med Steve Morse och den 2:a med Don Airey. "Rapture" är enligt min mening färgstarkare än "Bananas", kanske ojämnare men också modigare och mer uppfinningsrik. Fet hammond hörs överallt och sätter en karaktäristisk Deep Purplekänsla, Don Airey har m a o klivit fram. Öppningslåten "Money talks" är har ett starkt öppningsriff och en schysst refräng med uuuh-kör. Läste i någon recension att det låter som om den skulle komma från "Battle rages on" och jag instämmer fullt ut. Man nästan väntar sig Ritchies solo som skulle sitta som vanten här, men Steve gör ett bra jobb på låten. "Girls like that" är mer av standardkaraktär men har en fint sväng med fint basspel och mumlande orgel i versen, Riffet är väldigt standardaktigt men även här är refrängen stark och för tankarna till Gillantiden och en låt som "No easy way". Det är bitvis små glimtar av Beatlesharmonier modell 1965-66 vilket aldrig är fel, det fanns ju med redan på 70 talet i bl a mellanspelet i "Never before" så "The fab four" har helt klart influerat våra lila hjältar. "Wrong man" har ett groove som för tankarna till "Noone came" fast tyngre. Bra sång av Gillan speciellt i versen där han tar i och visar vilker rockröst han fortfarande har trots sina 60 år. Trumljudet känns jordnära och äkta och låten gör sig nog bra live. Ett snabbt solo av Steve i mitten och ett solo med mörka toner långsamt i slutet. Jag föredrar det senare. Steve borde sakta ner sina solon lite, han spelar helt underbart och väldigt innovativt när han spelar med få toner, precis som sin föregångare Ritchie Blackmore, de långsamma solonas store mästare. Få kan göra så mycket med en enda ton som Ritchie, men det gäller även för Steve, något han borde utnyttja mer för att skapa stämning. Det blir lätt upprepningar med dessa flyhänta gitarrhalsövningar. Titellåten "Rapture of the deep" är värd hela skivan bara den. Skivans bästa nummer som är nära besläktad med "Perfect strangers" men på ett eget sätt. Mycket Ritchie över detta riff. Fantastiska instrumentala partier som borde inspirera nya unga musiker att ligga i med träningen. Eller lägga av. "Clearly quite absurd" är en lugn sång som är så vacker att man nästan gråter. Bättre än den något för smöriga "Haunted" från "Bananas". Snyggt gitarrspel som påminner om "Sometimes I feel like screaming" från "Purpendicular" och Gillan sjunger övertygande med stark text. Det instrumentala partiet är dramatiskt och går rakt in i själen och låten har helt klart hitpotential. Orgelsolot vibrerar i slutet och man påminns om motsvarande i "You keep on moving" från "Come taste the band". Som om det inte vore nog där med Mk4 flashback kommer "Don´t let go" som går lite som den funkiga inledingen "Never before" börjar, men "Don´t"t fortsätter med det funkiga hela tiden. Det smakar dock Mk 4 på lång väg och Steves sound här låter nästan som Tommy Bolin. Man blir nästan förvånad över att inte David Coverdale och Glenn Hughes växelsjunger här.Även slutet påminner om "Never before", det är nämligen elpiano i samma anda som Jon Lord hamrade på! Tack för det Don. "Back to back" är ett av de svagare spåren utan att för den skull var dålig. Påminner också en del om gamla Gillan modell 1979 vilket understryks av moogsolot i Colin Towns anda. "Kiss tomorrow goodbye" börjar med Ian Paices trummor vilket låten troligen är uppbyggd runt och som får det att svänga till ordentligt. Rätt stark refräng annars är den inte av det starkare slaget. "Junkyard blues" påminner återigen om forna Gillan anno 1978-79 även den. Det fanns en låt från dena australiensiska utgåvan av "Mr universe" som heter "Move it with the times" och där finns det tydliga släktskapet förutom den helt underbara refrängen och det är Roger Glovers basgång leder Gillan i en brygga till denna . Det tycks vara refrängernas Deep Purpleplatte det här. Det jammingaktiga mot slutet framkallar en närvarande livekänsla. "Before time began" är en av plattans höjdare med sina oväntade harmonier. Ingen riktig refräng men det behövs inte heller, låten bär sig själv ändå och är mer uppbyggd runt stämningen som är så oerhört ödesmättad att det nästan känns påfrestande. Bonusspåret "MTV" är lite hitaktig i sig men ingen av mina favoriter just nu men vem vet, det kan ändras.

Ian Gillan sjunger mycket bra och håller högsta klass på rakt igenom. Annorlunda sångslingor lyfter fram låtarna från standard till premium och detsamma gäller de instrumentala partierna på de flesta låtarna. Även basgångarna håller sig utanför det gängse bas/kaggesynkroniseringen som är så trist, för att istället färglägga soundet ännu mer. Roger Glover är otroligt musikalisk och hans basspel på ”Rapture of the deep” lyfts fram och kryddar smakfullt. Men att det svänger så bra är Ian Paices förtjänst Don Airey och Steve Morse är urskickliga musiker som båda har smällt in i bandet fint. ”Rapture of the deep” svänger som sjutton till stor del Paices förtjänst, den mannen är i kanonform vid 57 års ålder! Men de tidigare tre plattorna med Morse på gitarr, ”Purpendicular”(1996), ”Abandon” (1998) och ”Bananas” har också svängt. Skillnaden med denna nya plattan är att dramatiken i musiken är tillbaka. Ritchie Blackmore är en mästare på att skapa dramatisk musik, något som lyst med sin frånvaro efter hans avhopp i Deep Purple 1993. Men inte nu längre. På "Rapture of the deep" finns det gott om dramatik.

Staffan Eriksson