staffan23

Lila hjältar stridbara även 2005!

Det är intressant att se hur olika band man växt upp med klarat sig igenom tiden sedan jag på allvar blev beroende av musik 1973 med ”Machine Head” som katalysator. Nog kan det konstateras att Deep Purple klarat sig bra såväl kommersiellt som konstnärligt. Visst, det var oroväckande bräckligt under 80-talets senare del men turligt nog visade det sig vara tillfälligt.
Och idag rockar dom på men jag måste medge att jag tycker det är konstigt att båda mina största hjältar, Ritchie och Jon inte längre är med, men det funkar ju bra ändå med Steve och Don. ”Bananas” (2003) håller fortfarande efter 1,5 år vilket är positivt. Det tar ett bra tag att få perspektiv på en platta men här finns det godbitar som ”Doing it tonight”, ”Bananas” och ”Never a word” bland många andra riktigt bra nummer och för mig har den fått en plats i iPoden i celebert sällskap med ”Machine Head”, ”Who do we think we are”, ”Burn” och ”Perfect ”Strangers”. Innan ”Bananas” hyste jag en viss oro för Purple pga att livesetet började bestå av så gott som bara av gamla nummer från 69-73 och att det dröjde så länge innan en uppföljare till ”Abandon” spelades in. Men denna nostalgivarning visade sig inte vara så allvarlig. Nej, Deep Purple har klarat sig bra, utan tvekan, låt oss bara hoppas att det aldrig blir något ”Deep Purple featuring Ian Gillan” i framtiden, inget mer medlemsbyte är önskvärt.

Jon Lord har blommat ut ordentligt när han nu jobbar under egen flagg och jag är övertygad om att han har många storverk framför sig. ”Boom of the tingeling strings” tar andan ur en! Ritchie Blackmore intresserar mig mest av alla i den lila familjen och han spelar gitarr så bra så bra idag och jag ser fram emot denna nyskapares kommande album (en lysande DVD har just kommit). Glenn Hughes har nog gjort sin bästa skiva i och med den senaste, och jag är glad över att denne fenomenale sångare är så på hugget efter att i så många år i drogdimman fibblat bort sin karriär. Joe Lynn Turner släpper plattor med jämna mellanrum, håller AOR fanan högt med klara 70-tals influenser och rockar på med den äran. Alltså, Ritchie, Jon, Glenn och Joe klarar sig med bra betyg. Jag är däremot konfunderad över vad David Coverdale gör. Den senaste plattan ”Into the light”, som f ö är en utmärkt platta släpptes 2000, sedan dess har det varit ....inget! Ett par svängar med nytt folk under namnet ”Whitesnake” har han dock gjort vilket i och för sig är ok men nog vore det roligare om han gav sig ut på en turné med ett litet bluesband spelandes på mindre ställen? Nostalgin är så stor med Whitesnake att ett konsertbesök inte känns befogat från min sida. Nya plattor tack David, vi vet att du kan! Gärna blues eftersom få har en så bra bluesröst som ol´DC!

Nå, hur står det till med andra band från det tidiga sjuttitalet då? Om vi tar och kollar in några av mina forna hjältar och börjar med:

Uriah Heep. Ett band med otaliga medlemsbyten de första 15 åren. Droger, spritmissbruk och allmänt hårt leverne bidrog sannolikt till att karriären tappade fart och plattorna började kännas tunnare och ojämnare i kvalitén. Gary Thain blev första offret och dog 1975 och efter ytterligare 10 år dog legendariske och karismatiske sångaren David Byron. ”Wine and women´s gonna put me to an early grave” sjöng han i ”Stealin” från 1973, och facit har vi.
Men bandet rockade (och poppade) vidare med ständiga medlemsbyten ända till i mitten av 80-talet när sångaren Bernie Shaw gick med i bandet. Sedan dess har sättningen varit konstant. Uriah Heep har släppt några studioalbum med denna sättning men med blygsamma försäljningssiffror vilket är synd, dom förtjänar bättre, talangen finns där fortfarande. Det är dock live bandet satsar krut på och gör det alldeles förträffligt. Dom hänger sannolikt kvar flera år till. Klart godkänt.

Rush. Trion Lee Lifeson Peart är otroliga supermusiker som har klarat konststycket att ständigt förnya sig och byta ut liverepertoaren istället för att vara tvungen till att grunda livesetet på gamla hits. Det har på sätt och vis varit deras varumärke, en ny Rushplatta var (och är till viss del även idag) en spännande händelse. Ibland var den förträfflig, ibland var det svårare att ta till sig de nya greppen. Tragedier gjorde att bandet låg i vila under slutet av 90-talet men gjorde comeback med ”Vapor trail” 2001. Klart godkänt även för dem.

Status Quo. Tunggungarna som gjorde tvärtemot vad skivbolaget ville och började om från början 1970. De fick nog av att vara ett sockersött popband och började spela det som kändes naturligt mot skivbolagets vilja. Tufft gjort men det lönade sig. Breaket kom med ”Piledriver 1972 och sedan radades hitsen upp sig under resterande delen av detta årtionde. En platta per år och myriader av turnéer ända tills trummisen John Coghlan samt bassisten och utmärkte sångaren Alan Lancaster slutade i början av 80-talet. Dessa herrar stod för tyngden och rocken och sedan dom slutade blev Status Quo enbart ett liveband utan nya hits. Live funkar det bra fortfarande men annars är det inte så mycket att hurra för. Nä, i detta fall var det bättre förr. Vad gör Alan Lancaster nuförtiden?

UFO. Bandet med en spådd lysande karriär med underbarnet Michael Schenker på gitarr levererade bättre och bättre album till toppen nåddes med ”Obsession” (1978). Alltför mycket sprit och droger omintetgjorde detta talangfulla bands stora genombrott. Schenker hoppade av och startade eget och Paul Chapman ersatte. Ytterligare en rad fina album släpptes innan haveriet 1983. Sedan gick det svajigt ett tag innan återföreningen med Phill Mogg och Pete Way i början av 90-talet återupprättade bandets forntida klass. Denna sättning med Laurie Archer på gitarr och Clive Edwards på trummor gjorde väl inte så mycket väsen av sig på platta men live var detta en supersättning, men den höll inte så länge. 1994 återförenades Obsessionsättningen vilket betydde att Schenker var tillbaka. Utmärkta ”Walking on water” släpptes och är en riktig klassiker fylld med bra musik och visar UFO när de är som bäst. Men olydige Schenker gjorde bort sig vid ett flertal livekonserter och efter att ha avsagt sig rättigheterna på namnet UFO några år in på 2000-talet tackade den nyckfulle tysken för sig för andra gången men hann göra ytterligare två fina album under UFO skeppets flagg. Nuvarande gitarrist heter Vinnie Moore och trummisen är Jason Bonham och det är en mycket bra sättning. Senaste albumet ”You are here” (2004) bekräftar detta och Mogg sjunger bättre än någonsin. UFO anno 2005 är urstark och detta band får väl godkänd med ett plus i kanten. Kolla också in de två Mogg/Way-plattorna från 97 resp 99. I praktiken är det UFO också och de håller mycket hög klass, speciellt ”Chocholate Box” med Jeff Kollman på gitarr, är helt i ”Lights Out” klass.

Black Sabbath. Första halvan av 70-talet var brilljant och som toppades av ”Sabbath bloody sabbath” (1973) och ”Sabotage” (1975). Dessa två album är rena mästerverk. Sedan förlorades gnistan och i slutet av 70-talet lämnade Ozzy bandet, något som både han själv och Black Sabbath tjänade bra rent konstnärligt på. Båda fick en revival. Ozzy med Randy Rhoads, Bob Daisley och Lee Kerslake i bandet, Sabbath med Ronnie James Dio. ”Heaven and hell” (1980) och ”Mob rules” (1981) är stora klassiker och återupprättade Sabbaths heder och status. Att det sedan inte höll så länge är en annan historia. Ozzys två album ”Blizzard of Ozz” (1980) och ”Diary of a madman” (1981) är även de mästerliga.
Sedan blev det Spinal Tap ett tag med medlemsbyten på löpande band och båda ex-purplarna Ian Gillan och Glenn Hughes hann vara medlemmar. Rent musikaliskt tog medlemsbytena ingen stor skada eftersom bra musik levererades. Men det var först med Tony Martin på sång det blev stabilitet i detta av Tony Iommis ledda rockmonster. Flera bra album släpptes, däribland ”Headless Cross” (1989) med Cozy Powell. Men, money talks, och så småningom återförenades Ozzysättningen. Denna sättning har inte släppt någon studioskiva och det lär inte bli någon heller. Black Sabbath är idag en kabaré som drar en stor publik men där, som Micke Eriksson påpekat, säkerligen hälften av dem går och ser dem enbart för att de sett Ozzys beklämda ”reality”(?) serie på TV och inte är speciellt intresserad av bandet och deras musik. Nog vore det kul om de åtminstone kunde fösöka sig på ett nytt album i alla fall. Att de skulle sälja oavsett kvalitét råder det ingen tvekan om. Sabbath befinner sig ju i ett helt annat läge än Uriah Heep kommersiellt sett. Nej, det är tragisk att det blivit såhär. Black Sabbath får underkänt sedan reunionen blev verklighet. Jag tycker synd om Tony Iommi som säkerligen har mycket spännade material i bakfickan med som inte får läppas.

Så nog har Deep Purple, Blackmore m fl klarat sig bra trots turbulens under årens lopp. En ständig ström av plattor från Glenn, Ritchie, Jon, Joe, David och Deep Purple (som hade 5 års uppehåll men har kommit igång igen) med djärva experiment och olika stilar har tillfredsställt oss lila dyrkare. Och 2005 ser ut att bli ett riktigt bra lila år; Glenn släppte sitt kanske bästa album hittills, ”Soul Mover”, i vintras. Ritchie har släppt en späckad 4 timmar lång DVD och släpper ett nytt album i höst. Joe har släppt platta och en liveplatta med Whitesnake kommer.
Dessutom släpps en DVD med Ian Gillan om hand 40-åriga karriär samt sannolikt ett sprillans nytt album med Deep Purple. Under halvåret kommer reflektioner av några av nämnda alster på denna sida.
Så nog har vi tur vi lila flock, som blivit frälsta av ett band som är såstark musikaliskt rustade och stridbara anno 2005!

HEM