Ritchie Blackmore 60 år!

Den enligt mitt tycke absolut bäste gitarristen på denna planet har nått den aktingsvärda åldern av 60 år och den professionella banan har pågått i mer än 40 år vilket är minsta sagt imponerande med tanke på hur många i samma ålder i tiotals år i bästa fall levt på gamla meriter i form av hits från 60 och 70-talet. Inget fel i det i och för sig men Ritchie har varit AKTIV och hela tiden skrivit nytt material, experimenterat med nya sound och övergett sina egna ”pensionsförsäkringar” som ”Smoke on the water”, ”Black night” och ”Highway star” på liverepertoaren för att istället leverera färskt material på scenen. Han har till och med övergivit hårdrocken som för hans del skulle vara en guldgruva med en garanterad stor publik om han har fortsatt i Deep Purple. Det är inte många artister som klarat! Men det är också få artister som fått utstå så mycket skit från punkromantiska rockkritiker som denna man. Ända sedan jag på allvar blev tagen av musik 1973 och då främst Deep Purple har jag fått slita mitt hår och knytt näven i förtvivlan över okunniga recensenter som skrivit ner det mesta såväl i skivväg som vad konserter beträffar när det gäller Ritchie. När det är något rockprogram på TV:n och gitarrlegender räknas upp är ytterst sällan Ritchie med men alltid Jimmy Page, Eric Clapton och Keith Richards. Visst de är bra på sitt vis men vad har Page och Clapton kommit med de senaste 25 åren?Och Keith, det är säkerligen en hyvens snubbe men någon större gitarrist är han inte. ”Våfför gör dom på dette viset?” Svaret är förstås att flertalet musikskribenter under framför allt 70-talet är just gamla punkromantiker, helt omusikaliska och totalt oförmögna att ta egna ackord på guran. Det var dom som missade Whitesnakes legendariska konsert på Göta Lejon till förmån för Springsteen 1981 (men inte erkänner det nu), det var dom som hypade Imperiets floppade utlandslansering men samtidigt gottade sig åt att Europes ””Out of this world” floppade trots 2 miljoner sålda ex och det var dom som hyllade den nerknarkade medelmåttan Johnny Thunders (någon som kommer ihåg honom?) som gitarrgeni. Detta säger enligt min mening allt. Ritchie är ju långt med rebellisk än åtskilliga punkare om det är det det handlar om men han kan spela och det är det som är skillnaden. Avundsjuka var ordet.
Nog om det men det är lätt att halka iväg när detta brännande ämne dyker upp.

Ritchie har en lång bana bakom sig med många höjdpunkter. 60-talet får nog betraktas som förberedandets tid där vår hjälte spelade ihop erfarenheter för att så småningon mejlsa ut sin karaktäristiska stil även om det hörs redan i Outlaws när Ritchie som 18-åring 1963 spelar ”Doh-dah”. Detta årtionde var i alla fall under första halvan var sångruppernas tid med band som Hollies, Manfred Mann och naturligtvis inte minst The Beatles och gittarhjältarnas tid hade ännu inte kommit men musiker som Jimi Hendrix och Jeff Beck, var på väg.
Lord Sutch and his Savages, Heinz och Tom Jones var några artister som Ritchie spelade med, antingen live eller i studio. Det var en rätt lång tid av förberedelser får man tycka, inte förrän i slutet av 1967 korsades Ritchies bana med en viss Jon Lord och resten vet vi. Men även i det tidiga Deep Purple var det (förutom ”Mandrake root”), ingen riktig höjdpunkt och känns mer som en förberedande, sökande tid. Det var inte förrän de två hippiesarna Ian Gillan och Roger Glover anslöt sig till supermusikertrion Blackmore-Lord-Paice som Ritchie blommade ut och kom til sin rätt. Gillan och Glover fungerade som katalysator för vår gitarrhjälte och äntigen fanns ”redskapen” där för att få ut den musik han letat efter under flera år. Och det är nu höjdpunkterna kommer och dom är inte få men om vi tar de mest banbrytande så slipper du läsa världens längsta krönika.

1. ”Deep Purple in Rock” (1970) är en enda truimf rakt igenom där alla musiker briljerar men absolut mest entusiasm har sannolikt Ritchie. Varje låt, varje ton från anslaget i ljudkollaget som intro till ”Speed king” till outrot på ”Hard loving man” är fylld av nerv. Musiken på sin tid var banbrytande och håller sig alldeles förträffligt än idag. Inget ”bäst före datum” på denna platta.
Tiden som följde utvecklade Ritchie sitt sound, inte minst genom bytet från Gibson till Fender fullt ut under 1971, först då kom det karaktäristiska Ritchiesoundet till sin rätt. Utvecklingen känns spännande under åren som följde och soundet når via "Fireball" (1971) och "Machine Head"(1972) sin absoluta sublimitet i och med ”Who do we think we are” (1973), där Ritchie spelar laidback, funky och snyggt.

2. ”Burn” (1974) innebär ett nytt sound och en nystart för ”The man in black”. Här är soundet krispigare och har tagit ett rejält steg längre med bl a eko. Effekter används nu på ett annat sätt för att utveckla gitarrsoundet. För mig är ”Burn” den första Rainbowplattan, mycket mer än ”Ritchie Blackmore´s Rainbow” (1975) eftersom den skiljer sig så mycket från Mk2-albumen, visst spelar David Coverdale och Glenn Hughes stor roll för det nya soundet men det är ändå Ritchie som märks mest.

3. ”Stormbringer” (1974) samt första Rainbowplattan som nämnts ovan skiljer sig betydligt från ”Burn” fast de spelats in så tätt inpå. Det här är en av mina favoritperioder vad beträffar Ritchiesoundet. Lyssna till solot i ”Stormbringer”, på hela ”Catch the rainbow” och alldeles speciellt på ”Self portrait” så förstår du vad magi innebär. Oerhört fängslande sound och med en melankoli som berör djupt. Personligen föredrar jag Rainbowplattan låtmässigt men jag ser dem som tvillingplattor, ”Ritchie Blackmores Rainbow” är Ritchies ”Stormbringer”.

4. Rainbow, Dio-eran visar med ”Rising” (1976) en fortsättning på ”Burn” med epos som ”Stargazer” och "Tarot woman" . Livemässigt har nog inte Rainbow varit bättre än 1976. Konserterna från hösten detta år visar en otroligt energi från Ritchies sida, något som inte hade samma klass redan 1977. Nej, mycket bättre än ”Live in Germany” (inspelad1976) går det inte göra konserter, helt i klass med ”Made in Japan” (1972). Mästerverken fortsattes skapas även på ”Long live rock and roll” (1978) med bl a ”Gates of Babylon” och ”Rainbow eyes”, odödliga, mästerliga, genialiska, vackra och dramatiska. Dio-eran var otrolig men allt har ett slut.

5. Rainbow, Bonnet-eran med suveräna ”Down to earth” (1979). Här finns dramatiska ”Eyes of the world”, bluesiga ”Love´s no friend” och rockiga ”Lost in Hollywood”. DTE drevs mer mot en kommersialisering av musiken men det inverkade inte på kvalitén utan här finns hårdheten och tyngden kvar, kompromisslöst. De kommersiella radiolåtarna som ”All night long” och ”Since you´ve been gone” har fått anpassa sig till soundet och inte tvärtom. Livemässigt höll det mycket hög kvalitét och denna turné innehåll mestadels material från den senaste plattan.

80-talet var inte riktigt Ritchies årtionde och inget direkt banbrytande skedde heller även om det gjordes bra musik. Rainbow blev kommersiella i soundet för att passa radion och till skillnad från ”Down to earth” anpassades soundet mer till låtarna än tvärtom vilket gjorde att de album som släpptes inte känns lika fräscha idag, det låter lite för mycket 80-tal till skillnad mot ”Machine Head” (1972) som håller bra än idag (och troligen för alltid). Men mina vinylexemplar av "Difficult to cure" (1981), "Straight between the eyes" (1982) samt "Bent out of shape" (1983) är i dag det närmaste sönderspelade, under sin tid under detta årtionde var dessa plattor favoriter i min lila samling. Deep Purples återförening var förstås en höjdpunkt och ”Perfect Strangers”(1984) är mycket bra och håller än idag men herrarna var nog lite för lata för att göra sitt allra bästa under denna tid. Och live lät det inget vidare.

90-talet var årtiondet Ritchie fick tillbaka entusiasmen för musiken vilket märktes på hans gitarrspel på ”Slaves & masters” (1990). Återföreningen med Joe Lynn Turner och kanske inte minst att han träffade Candice Night spelade nog stor roll i detta. På en låt som utmärkta ”The cut runs deep” märks spelglädjen och glöden!

6. Stockholmsgiget i november 1993 är en magisk hödjpunkt. Ian Gillan var tillbaka till Ritchies förtret men musikaliskt måste ändå ha inverkat positivt. Det här var en underbar konsert och man kände själv magin strömma igenom kropp och själ. Det var välspelat från alla fem, speciellt Ritchie men även av Jon som varit oengagerad under många år. Ritchies sound var rent och vackert, borta var hafsandet och oljudet. Subtilt och sofistikerat levererades klassiker och låtar från senaste plattan ”The battle rages on” (1993) och man undrade vad de hållit på med under 80-talet. Men det tog slut snabbt. Föga anade man att det här var en av de sista konserterna med Ritchie, men Rirchie hade andra planer.

7. Blackmore´s Night var det nya med via vägen förbi Rainbow som får idag ses som en parentes om än en mycket stark sådan, men plattan ”Stranger in us all” (1995) är riktigt bra med fina nummer som ”Black masquerade” och ”Wolf to the moon”. Men Blackmore´s Night ändrade radikalt Ritchies musikaliska inrikting från hårdrock till renässanspop. Egentligen skiljer låtskapandet inte sig så mycket från tidigare men det blev ett annat arrangemang med övervägande aukustiska instrument. Fiol, fljöjt och kvinnlig sång av livsvännen Candice Night är några av de radikala förändringarna som karaktäriserar den nye Blackmore.
Blackmore´s Night har idag 8 år på nacken och 4 studioalbum samt ett livealbum i bagaget. Ett nytt studioalbum är på väg. Ritchie är modig som ger sig i kast med en ny karriär som garanterat drar mindre publik än Deep Purple. Och det är ju så bra det han gör idag. Ett av det allra bästa albumen från detta band är liven ”Past times with good company” (2002) med otroligt fina versioner med långa inspirerade gitarrsolon. Christer Bolin har någon gång sagt att denna platta är en akustisk broder till ”On stage”(1977) vilket det ligger mycket sanning i.
Den andra albumet är ”Ghost of a rose” (2003), ett album som letat sig mer till folkmusikens rötter än de tre tidigare studioalbumen. Lyssna till titellåten och få gåshud.
Livemässigt erövrar Ritchie nya marker med detta band och konserterna har mycket hög eller otroligt mycket hög standard. Candice Night är en utmärkt frontperson som sjunger bra och är vacker att se på. Hon har en stakt utstrålning och tycker man om kvinnor tycker man om Candice, så är det bara.

Ingen musiker berör mig så djupt in i själen som Ritchie och jag har njutut kolossalt vid de två BN-konserter jag haft möjlighet att uppleva. Låt oss hoppas på många års fortsatt karriär för Ritchie Blackmore. Han mår bra idag och spelar bättre än någonsin, hoppas han fortsätter med det i 40 år till!

Long live Ritchie Blackmore!

©April 2005
Staffan Eriksson

HEM