KRÖNIKA 2 - Slaves and masters, bättre än sitt rykte
Den mest föraktade av alla Purpleplattor
är utan tvekan "Slave and Masters". Orsaken? Helt och hållet
att Joe Lynn Turner sjunger på skivan. För
om man ska vara riktigt ärlig är den väl egentligen inte så
dålig? I så fall, vad är den avgärande skillnaden som
gör att "The House Of
Blue Light är bättre än "S&M"
förutom att Gillan sjunger på den sistnämnda?
I Mickes krönika 8 beskrivs "Blue
Light" som plattan som förstörde Purples karriär som storband
av Aerosmiths dimension. Och visst var det så. "Huset som gud glömde"
är, om man ska vara krass, helt befriad från klassiker. Det finns
helt klart intressanta idéer på skivan men den känns mer som
en oproducerad demo, trots Rogers fina arbete med att göra något
av nästan inget, en höna av en, ja om inte av en fjäder så
åtminstone en badmintonboll. Visst, det finns en del ljuspunkter, "Black
and White" är rätt spännande och har rätt groove, "Dead
or alive" samt "Mitzi Dupree" är också ok. Men inte
just mer än ok. Ändå har denna platta undgått fansens
hårda dom. "Slaves and Masters" däremot som har en helt
annan profil, mera färdig produkt och definitivt ett Purplesound som inte
alls är så utpräglat som på "Huset".
Faktum är att jag själv som hängt med som trogen
anhängare sedan 1973 tröttnade på Purple efter "The House
Of Blue Light" och kroknade totalt när "Nobody´s Perfect"
kom, jag "lämnade" bandet. Jag tyckte de lät så trötta
och uttråkade att min intresse svalnade ordentligt.
Jag läste en intervju från den tiden att Blackmore
var less på att Jon var så oengagerad att han stod med händerna
i byxfickorna under Ritchies solo i "Child in Time". Gör man
det måste man vara uttråkad. Och jag blev som Jon, köpte inga
fler plattor om det skulle fortsätta som "Huset" och "Nobody´s..",
utan stod hellre med händerna i byxfickorna utanför skivaffären,
hade jag tänkt alltså!
Det lila ödet ville dock annorlunda. Hösten 1990 möttes
mina öron av ett välbekant sound i min studentlya i Umeå. Ur
bergssprängaren flödade det välkända Blackmoresoundet och
inte nog med det, Jon Lords hammond hördes också! Det familjära
soundet som en gång fått mig fångad i musikens underbara värld
hördes igen! "King of Dreams" var låten men sångaren,
vem var det? Nog lät han lik Joe Lynn Turner men rösten verkar vara
djupare och mer mogen. Dagen efter rusade jag iväg och köpte plattan
och sedan var jag "back in the game agin"! Och det VAR Joe Lynn Turner
som sjöng! Joe som lustigt nog inte är min favoritsångare från
Rainbow men den nu lät rösten lät riktigt bra! Ok, det var ingen
ny "Machine Head" eller "Burn" men soundet var tillbaka,
det där soundet som jag upptäckte hos min faster från en gammal
radio hösten 1973. "King of Dreams" tycker jag än idag är
en av de bättre låtarna från reuniontiden, alla uppsättningar
inkluderade, med de magiska och udda Blackmoresolot som extra krydda åt
anrättningen. "The Cut Runs Deep" är också definitivt
ett spännande musikstycke. Resten av plattan tycker jag har helt ok låtar
men den är lite för mycket lunk över den, en jämn smet efter
rykaren "Fire In The Basement". Precis på samma sätt som
"Abandon", bra låtar men för lika tempo. Jämför
då med "The Battle Rages On" och "Purpendicular" som
båda har betydligt större variation. Men den har soundet och
det är det som är det viktiga!
Faktum är att det var denna platta som väckte mitt intresse för
Purple igen! Trots Turner! Trots "trummaskinen" Paice! Jag har själv
stor separationsångest när någon medlem lämnat bandet,
1975 följde jag Ritchie hellre än Purple och jag gillande inte att
Gillan sparkades 1989 och jag var helt emot att han ersattes av Joe Lynn Turner.
Men Turner gjorde ett så starkt intryck på mig att jag välkomnade
honom i "familjen". Förmodligen var det inte lätt för
honom att försöka entusiasmera dessa då rätt trötta
gubbar (som är betydligt vitalare idag) och om det var Turners förtjänst
eller inte så spelade Ritchie nu bättre än på mycket länge,
en mycket viktig faktor i sammanhanget. En viktig orsak kan vara att Ritchie
verkar trivas mycket bättre med att skriva med Turner än med Gillan.
Förmodligen var magin mellan Blackmore och Gillan över efter "Who
Do We Think We Are", mk II hade inget mer att ge i studion, på scenen
fanns det ju fortfarande en plats för mk II vilket vi kunde bevittna under
den magiska konserten på hovet 1993.
"Slaves and Masters" är inte den bästa Deep
Purpleskivan men heller inte den sämsta och den är betydligt bättre
än sitt rykte! Jag känner sympati för Joe Lynn Turner som utsetts
till syndabock och spottkopp bland många som kallar sig fans (läs
Christer Bolins krönika 6).
Joe ÄR en ex-Purple medlem oavsett subjektiva åsikter av negativ
karaktär.
Med tanke på omständigheterna som rådde då
Joe Lynn Turner övertog Gillans plats bakom mickstativet vid tidpunkten
ifråga, är "Slave and Masters" briljant! Historien har
sin gång oavsett om man vill eller inte.
Gillan är en mästare på scenen, helt i egen klass utan en massa
utnötta standardfraser många sångare kör med (inklusive
Joe), och han skriver bra texter men det här var en period Purple helt
enkelt var tvungen att köra ett par varv utan vår "Big Ian".
(Jämför Ian då med idag! Vilken skillnad eller hur?)
Det är knappast några klassiska melodislingor Ian kom upp med på
"Huset" och det var nog det Ritchie saknade. Joe som kan skriva väldigt
bra melodiösa sångslingor bara han får rätt stimulans,
då helst i tillsammans med Ritchie, passade bättre in under denna
period helt enkelt. Mer radioanpassad och hitbetonad musik. Purple var i desperat
behov efter en hit för att överleva och Turners sätt att skriva
melodier med "hooks" var ingen dum tanke. Tyvärr blev denna line-up
kortlivad och hitsen uteblev.
Joe Lynn Turners Deep Purple är en lika viktig milstolpe som alla andra i den lila historien. Om den inte funnits hade vi troligen antingen varit utan Deep Purple idag och därmed inte fått chansen att lyssna till Steve Morse Deep Purple. En lustig sanning för alla som förnekar Turners tid i bandet.
Juni 2002
©Staffan Eriksson