staffan18

DPF uppmärksammar 3 jubilarer!

Alltid finns det något att fira. Burn fyller 30 år och Perfect Strangers 20. Dessutom fyller "Lovehunter", "Down to Earth" och "Mr Uninverse" 25 år. Ofattbart! Grattis förresten. 1979 var året vi hade lyckan att ta emot dessa tre åtminstone för mig så viktiga album. En ny aggressiv Gillan gjorde entré, Whitesnake började hitta sin karaktäristiska stil och Ritchie släppte sin magnifika "Down to Earth" med 3/5-delar nya medlemmar och utan den då oersättlige Ronnie James Dio. Det var ett bra lila år. Låt oss titta lite närmare på dessa jubilarer.

Ian Gillan Band gjorde 3 studioalbum med Colin Towns, Ray Fenwick, Mark Naussef och John Gustafsson som instrumentalister. Den jazzaktiga musiken denna konstallation levererade var skickligt framförd men föga framgångsrik och någon hit blev det aldrig även om bandet var populärt i Japan.
1978 bytte Ian stil och bildade tillsammans med Colin Towns gruppen Gillan. Kalrakade John McCoy spelade bas och tillsammans med Steve Byrd (gitarr) och Liam Genocky (trummor) spelades första albument "Gillan" in och stilen var en helt annan än i Ian Gillan Band, rakare och hårdare. Den här plattan släpptes bara i Japan och innehåller fina nummer som "Fighting man" och "Abbey of Thelema". Men något saknades och först när Bernie Tormé (gitarr) och Mick Underwood (trummor) kom med i gruppen började det fungera riktigt bra. Ett nytt album spelades in, "Mr Universe" (1979) men skäpptes inte i Europa direkt. Istället gjordes en ny version av detta album med det bästa från första och andra plattan och det är den här som vi känner som det första Gillanalbumet fast att det egentligen är det tredje.

"Mr Universe" är hård och kompromisslös rakt igenom och personligen välkomnade jag plattan när den kom. Titellåten, "Secret of the dance", "She tears me down" och "Fighting Man" är några av plattans nummer som visade vägen tillbaka till hårdrocken för vår lila sångare. Ian Gillan är en riktig rockare och man förstår att han troligen saknade raka rör efter sin tid i Ian Gillan band. Plattan är tämligen stark rakt igenom med kraftfull sång av Ian, innovativa basgångar av John, vacker keyboard från Colin, brutalt gitarrspel av färgstarke Bernie Tormé och rakt trumspel av Mick. Det var ett utmärkt debutalbum för detta band och kanske den bästa av bandets alla plattor. Plattan har attityd och håller rätt skapligt fortfarande.

"Lovehunter" var Whitesnakes andra album och har klassiker som titellåten, "Walking in the shadow of the blues" och "Medicine man". Bernie Marsden och Mickey Moody sätter en stor prägel på plattan. Dessa två herrar är inga gitarrhjältar men det är just det som karaktäriserar denna Whitesnakestil som av många betraktas som den klassiska perioden med melodiös bluesbaserad rock där David Coverdales röst ofta kommer till sin rätt. Jon Lord märker man dock inte så mycket av på denna platta och under denna period tyvärr.
"Lovehunter" är ojämn men hälften av låtarna håller hög kvalitét och är sköna att lyssna på än i dag.
Att Whitesnake denna tid var ett band och inte artisten David Coverdale märker man inte minst genom att David inte sjunger allt själv utan överlåter Bernie att sjunga en låt vilket knappast skulle ske idag.

När Ronnie James Dio lämnade Rainbow undrade många hur det skulle gå för detta stenhårda rockmonster med mäster Ritchie i spetsen. Facit kom under sommaren 1979 med "Down to Earth" och visade att det inte fanns något att oroa sig för. Kul var att Roger Glover anslutit sig, detta innebar att alla i åtminstone Mk 2 fanns med på banan igen. Rutinerade Don Airey rekryterades på keyboards och den för många okände australiensaren Graham Bonnet justerade upp mickstativet en halvmeter och ersatte den lille mannen med den så stora rösten, Ronni James Dio. Den ende som fanns kvar sedan tidigare förutom Ritchie själv var Cozy Powell.

Ritchie skrev låtarna tillsammans med Roger och det visade sig att dessa två herrar hade mycket att ge efter splittringen från Deep Purple 1973. Faktum är att det svagaste spåret är covern "Since you´ve been gone" (Russ Ballard) vilket säger mycket om de övriga spåren. Mästerverket "Eyes of the world" är en av Rainbows bästa låtar någonsin och borde ha varit öppningsnumret på plattan istället för relativt tunna "All night long". Låten har en enorm dramatik, är lika kraftfull som "Stargazer" och är svår att tröttna på. Det var denna låt som öppnade konserterna unde DTE-turnén och jag har tydliga minnen av hur spännande det var den där kvällen på Hovet i januari 1980 när låten startade. "Love´s no friend" är en annan klar favorit som fungerade alldeles ypperligt live och Graham sjunger som en gud. Avslutningslåten "Lost in Hollywood" öppnas på ett karaktäristiskt Cozy Powellsätt och bättre avslutningslåt får man leta efter, tja det ska vara "Hard loving man" då. Som helhet är det de två komersiellare spåren som är de svagare länkarna på albumen även om de inte alls är dåliga.
"Down to earth" är mer hitinriktad än de tidigare Rainbowplattorna men blir inte smörig för den skull. Den klarar alldeles utmärkt att balansera mellan kompromisslöshet och radioflirtar.

Av dessa tre band var Rainbow utan tvekan det bästa och jag tyckte det var otroligt tråkigt att denna fina Rainbowuppsättning upplöstes. Cozy betydde nog väldigt mycket för Ritchies attityd och jag kan tänka mig att Ritchie och Cozy sporrade varandra i sina sätt att uttrycka sig på resp instrument.
Gillan och Whitesnakes karriärer pekade uppåt efter resp album även om Gillan upplöstes 1982 och Whitesnakes klassiska sättning med bl a Ian Paice och Bernie Marsden tynade bort samma år.

1979 var ett bra lila år!

HEM