Krönika 17 - All I hear.....is BURN....

Denna månad är det 30 år sedan mästerverket Burn släpptes och spänningen var stor. Jag hade inför releasen läst på ordentligt i musiktidningarna och blivit ”bekant” med den nye okände glasögonprydde sångaren David Coverdale som stod inför den till synes omöjliga uppgiften att ersätta den karismatiske sångaren och scenpersonligheten Ian Gillan. Enligt förhandsbesked skulle det inte finnas någon anledning till oro för de inbitna fansen men nog tog herrar Lord-Blackmore-Paice en gigantisk risk genom att plocka in ett helt okänt namn i sitt megastora Deep Purple, något som dock skulle visa sig vara ett genialiskt drag!

Jag har ett klart minne av att jag såg plattan för första gången i skivstället på Domus i Östersund och jag tyckte omslaget var grymt häftigt! 5 ljus föreställande medlemmarna i lila rök och svart bakgrund med en superhäftig eldsflammeliknande ordbild av ordet ”Burn”.
Med stor nervositet men lika mycket förhoppning nådde plattan äntligen min skivspelare. Och från första sekunderna av riffet till ”Burn” till sista tonerna av ”A 200” var plattan allt annat än en besvikelse! Deep Purple visade att det gick gå vidare från ”In Rock, ”Fireball”, ”Machine Head” och ”Who Do We Think We Are”. Sedan dess har den snurrat måååånga varv på mina skivspelare genom åren

Själva låten ”Burn” är en riktig Purpleklassiker i samma anda som ”Highway Star”, alla ingredienser finns där utan för att för den skull efterapa HS ett smack. Riffet lånade Ritchie från Glenn Millers ”Fascinating Rythm” och han spelar det med en sådan attityd så att man får en smocka rakt i planeten från första sekunden. ”Rookien” David Coverdale sjunger med stor övertygelse och jag tycker än idag att det var det klokaste val man kunde göra vad val av sångare beträffar. Glenn sjunger tekniskt sett bättre men jag föredrar Mr Whitesnake.
De intrumentala partierna tog mig med storm med dess Bachaktiga skalor med bländande spel av både Ritchie och Jon men nästan mest imponerad blir man av Ian Paice trumspel här, det är ju faktiskt nästan ett trumsolo rakt av! ”Burn” är tillsammans med ”Highway Star” den ultimata Deep Purplelåten; tungt karaktäristisk riff, stark kraftfull sång, bländande instrumentala partier och båda tar ca 6 minuter i anspråk. Bättre än såhär blir det inte!

”Might just take your life” har ett tungt orgelriff och är överhuvudtaget bluesig i sin känsla. Det finns ett kommersiellt drag över låten, mycket genom den fina samstämmiga sången av David och Glenn och det är är märkligt att denna låt inte blev en hit men musikvärlden är konstig många gånger. Folk vill mest ha skit uppenbarligen , då som nu; ”Smurfhits vol 17”, diverse talanglös skrammelpop och Per Gessle. Per Gessle och Per Gessle (som i ock för sig är en duktig kompositör men blir inte du också trött på honom ibland?).
”Might just take your life” är tydligt embryot till Whitesnake, stilen och känslan finns där och det var nog ingen tillfällighet att denna sång ingick i det tidiga Whitesnakes repertoar och fungerade alldeles utmärkt även i deras tappning, då med slide av Mickey Moody. En underbar låt live också!

Mountains ”Blood of the sun” från 1970 måste ha varit förlagan och en inspirationskälla till ”Lay down, stay down” eftersom riffet är identiskt. Ritchie gillade ju Leslie West från nämnda grupp och det var nog så på den tiden att man inspirerade varandra, den musikaliska upptäckarlustan var stor liksom den flödande kreativiteten och kanske ville man också bräcka varandra med teknisk briljans och fyndiga kompositioner. Mellan 1967 till 1974 var det enligt mitt tycke den mest spännande musikaliska perioden då många skickliga musiker började uppmärksammas och mycket god musik gjordes.”Lay down...” är medryckande ”lycklig” i sin attityd och det finns en alldeles förträfflig version av den på ”Live in London”. Det är lite ”Smooth dancer” över den och det är synd den inte hängde med så länge i repertoaren.

Ritchie och David skrev bara 5 låtar ihop, på tok för lite för det är inga dåliga låtar de snickrade ihop. ”Sail away” har ett enkelt men genialiskt och medryckande riff och så småningom kommer David in med sin mörka röst och sjunger över det. I vers 2 kommer Glenn in med sin ljusare röst och ger låtenytterligare en dimension. Det finns en mörk känsla och en suggestiv stämmning i denna tunga Purplelåt. Det är bluesig funk när den är som bäst och jag skulle tro att Glenn gillande låten, han har ju på senare år skrivit en ”ny” ”Sail away” i form av ”Better man” för något år sedan. Mig veterligt spelades låten aldrig live. Synd, den skulle nog fungerat bra.

Ian Paice som under 70 talets mitt hade sin absoluta topp som trummis, var nog världens bästa under ”the making of Burn”. Paice öppnar ”You fool noone” med ett trumspel som är mycket av denna låts identitet. Kanske komponerades låten runt en idé som Ian hade, kanske på samma sätt som ”The mule”. Än en gång ett annorlunda riff från Ritchie och underbar stämsång av David och Glenn. ”You fool noone” blev ett paradnummer live och hade en given plats i låtsetet under samtliga gigs som Mk3 gjorde. Live sträcktes låten ut till ca 20 minuter och fungerade utmärkt som ett redskap för solon av såväl Ritchie och Jon som trumsolo av Ian.

”What´s going on here” är lite mer laid back shuffle och den mest anonyma låten på mästerverket ”Burn”. Ingen dålig låt men i konkurrens med de andra låtarna på skivan känns den mer som utfyllnad.

”Mistreated” är klassiker nr 2 levererad av Blackmore och Coverdale. David har sagt att det var han som kom upp med idén och det kan nog vara så eftersom det är en långsam blues. Men Ritchie har nog haft mer än ett finger med i spelet med sitt genialiska och omväxlande gitarrspel på låten. Det här är magi på högsta nivå och kombinationen av Ritchies färgstarka spel med Davids otroligt känslosamma sång gör att denna låt är en av de bästa rocklåtar som gjorts. Det är egentligen ingen riktig rocklåt och det är heller ingen ballad, den lever sitt eget liv och är en av de 10 bästa Deep Purplelåtarna genom tiderna. Solot är magnifikt och vackert och crescendot i avslutningen ända fram till Davids suck i slutet är ett genialiskt musikalist äventyr för lyssnaren. Både Rainbow och Whitesnake hade med denna låt i repertoaren och jag skulle kunna betala en slant för att få höra den framföras av David och Ritchie live igen. Mästerverk!!!

Sista låten på skivan, ”A200” är den först jag hörde från ”Burn”. Det var kvällstoppen som spelade den och jag älskade den direkt. Det är en orientalisk stämmning och Ritchie spelar ett helt suveränt solo. Annars var denna instrumentala låt en ursäkt för Jon att använda nya instrument, det är med andra ord en ren experimentlåt och den första instrumentala sedan Mk1. Ooh, I like it!

Jag har alltid tyckt att ”Burn” är embryot till Rainbow, Ritchie har ett nytt sound på skivan som skiljer sig markant från soundet på Who Do We Think We Are”. ”Burn” förebådar ”Rising” mer än vad Ritchie Blackmore´s Rainbow” gjorde men är samtidigt väldigt mycket Purple och luktar lite Whitesnake. ”Burn” har klarat de efterkommande 30 åren med den äran. Det där riktiga Deep Purple soundet är och eftersom låtarna inte är så uppenbart kommersiella har de ett evigt liv enligt min mening och det är det som karaktäriserar detta fantastiska band. Egentligen är ”Burn” mest besläktad med ”In Rock” av alla Purpleplattor men har den sofistikerad känslan från ”Who....”.

Det var nog ett gott år Deep Purple hade med ”Burn”. Bandet spelade mycket bra live med en enorm spelglädje vilket märks på nämnda ”Live in London” och ”California Jamming”. Lusten som fanns på detta album lyste med sin frånvaro på ”Stombringer” och det var synd att de slussades in i studion så snabbt för en uppföljare till ”Burn”....

Tidlösheten, skickliga musiker och karismatiska sångare är en kombination som aldrig dör även om konstellationerna upplöses då och då.Törs man hoppas på en Mk3 återförening för någon enstaka konsert åtminstone? Om inte Paice har tid kan nog Blackmore-Coverdale-Hughes-Lord fixa det ändå med en inhyrd trummis. För 17, det lär ju finns 3 uppsättningar av Slade numera så då borde det finnas utrymme för två Deep Purple!!!
Tja med detta absurda önsketänkande avslutas denna hylling till ett av de bästa albumen genom tiderna.

©Staffan Eriksson feb 2004.

HEM