Krönika 16: A slice of this, a slice of that...

Vi har nu avverkat en månad av nådens år 2004. Det är alltså 40 år sedan The Beatles erövrade världen, 30 år sedan ”Burn” släpptes, 20 år sedan Deep Purple återförenades och släppte ”Perfect Strangers” och 10 år sedan (nåja, 10 år och 3 månader) sedan Ritchie Blackmore lämnade Purple. Tiden går och bakom oss läggs ständigt händelser av olika slag till historien. Den lila historien inte minst. Vi är med dagens uppsättning av Deep Purple inne på Mk VII, och att de klarar att leverera en så pass stark platta som ”Bananas”, en platta utan båda grundarna, legenderna, virtuoserna och de musikaliska genierna Ritchie Blackmore och Jon Lord, det skulle inte jag ha trott om man frågat mig för 10, 20 eller 30 år sedan. Att sedan Ritchie spelar så otroligt bra numera hade jag heller inte trott, kanske speciellt om man frågat mig sommaren 1988, strax efter att ”Nobody´s perfect” släppts! Det är en god lila tid, verkligen.

En kul bok för er som gillar Beatles kan jag rekommendera i ”Yeah, yeah, yeah” som handlar om deras besök i Sverige, främst 1963 och 1964. Det var helt andra tider då. Utrustningen de spelade på i isstadion 1964 skulle inte platsa ens i det fattigaste punkbands replokal idag!
Men attityden och musiken var det inget fel på och sedan var ju grabbarna rena rama komikerna, typ Bröderna Marx, i sina sätt att möta journalister. Som bekant skrek ju flickorna så att de själva inte kunde höra hur de spelade. Någon journalist frågade om dom verkligen kunde höra vad de spelade, då svarade någon av dom (oftast Ringo eller John): ”Äh, det spelar ingen roll, jag har skivan hemma”.

Ett halvår efter ”Bananas” kan man konstatera att det är en mycket bra platta. Jag tycker den är ungefär lika bra som ”Purpendicular”. För mig är det 3 låtar som inte håller måttet riktigt, ”House of pain”, ”Razzle dazzle” och ”Haunted”. Den första är det lite för mycket standardrock över, den andra är lite trist och ballader typ ”Haunted” berör mig inte så mycket längre. Resten är mycket bra, man blir inte less på dom. Favoriten just nu är ”Picture of innocence” där Steves solo är ett enda långt livsbejakande, det är levnadsglatt gapskratt helt enkelt! ”

Jag spelade ”Perfect Strangers” första gången på ett par år nyligen och jag slogs av vilken attityd den har. Den känns väldigt vital fortfarande, det luktar ”In rock” om den trots att ingen av herrarna spelade riktigt på topp 1984. Låtarna är underbara och trots ”Bananas” vitalitet är ”Perfect Strangers” min favorit bland de senare Purpleplattorna. Lyssna bara på ”Wasted sunsets”. Ritchies solo, är det inte ren magi?

Jag ska erkänna att jag ibland kan känna en viss mättnad på supersnabba gitarrsolon, Steve Morse är inget undantag. Ett gitarrsolo måste berätta något för mig, gärna långsamt. Gamle gode Mountaingitarristen Leslie West sade någon gång med anledning av snabba gitarrsolon: ”Det är inte hur mycket man ser på vägen, det är vad man ser”. Jag tycker det sammanfattar det hela på ett träffande sätt. Ritchies spel berättar mycket om andra världar för mig och går rakt in i min själ. Jag har varit på två Blackmore´s Night konserter de senaste två åren och båda har varit ”awesome”! Karl´n är ett geni med sitt ytterst unika sound. Jag unnar verkligen att Ian Gillan och Roger Glover lyckats med att skapa ett starkt Deep Purple utan vare sig Jon Lord eller Ritchie Blackmore, det är dom värda efter den behandling åtminstone Roger oskyldigt utsattes för, men ”det där soundet” är skapat av Jon och Ritchie och det är faktum, en universell sanning!

Det är alltid intressant att spekulera i vad som händer i framtiden. Gissa kan man ju men vissa saker vet man ju också. Något som är bra att veta är att det står en hel del om Deep Purple, Ritchie Blackmore och David Coverdale i fanzinet för älskare av god musik och alternativ kultur, SLICE2. En intressant intervju med Michael Bradford, Deep Purples ”Bananas”-producent , en artikel om David Coverdale och en färgsida med bl a en recension av Blackmore´s Night konsert i Hell i Norge den 7 juni 2003. Läse mer detaljerat i Mickes krönika 28.

Vi som skriver våra krönikor på dessa sidor, Micke, Christer och jag, tar stundtals ut svängarna rejält och ibland kan vi bli nästan irriterande i vårt sätt att framhålla våra tankar som rent faktum (se ovan). Men det är ju så att var och en får tänka och tycka som man vill och jag tror att det blir intressantare för en läsare om det finns en åsikt man kan antingen hålla med om eller totalt förkasta, huvudsaken är att man inte lämnas likgiltig. I SLICE2 finns det åsikter av olika slag och det sparkas emellanåt både åt det ena och det andra hållet. Vad beträffar Deep Purple-familjen har vi ibland lika åsikter och andra gånger helt olika uppfattningar vilket vi tycker håller denna sida och SLICE vitala. Om ”Bananas” var vi väldigt eniga men när Blackmore´s Night kommer på tal glider åsikterna isär. Micke, Christer och jag har som hängt med Deep Purple med ”dotterband” i vått och torrt ända sedan de hade sin absoluta storhetstid under 70-talets första hälft och sitter, måste väl ödmjukt tilläggas, inne med lång erfarenhet och mycket kunnande vad våra lila favoritmusiker beträffar. Det innebär dock inte att det våra åsikter är någon universell sanning (utom den angående Jon och Ritchie förstås). Åsikterna om ett band som Blackmore´s Night, antingen på denna websida, i Deep Purple Forverer eller i SLICE kan ses som tvetydiga eftersom i den ena artikeln kan Blackmore´s Night hyllas och i den andra lämnas författaren oberörd av samma musik. Men det är just denna mångfald Deep Purplemedlemmarnas musik bjuder på som är tjusingen. Mycket god kvalitét vare sig det är hårdrock, klassisk, soul eller medeltida musik. Det är något för alla! Och det är det som är den gemensamma nämnaren för Micke, Christer, dig och mig!

©Staffan Eriksson feb 2004

HEM