staffan13

KRÖNIKA 13 - BLACKMORE´S NIGHT FÖRFINAR SIN STIL

Det är nu 10 år sedan Ritchie Blackmore lämnade Deep Purple. Under dessa 10 år har han hunnit med 5 studioalbum, ett med ett tillfälligt återbildat Rainbow med endast honom själv som orginalmedlem, och fyra album med Blackmore´s Night, det projekt Ritchie brinner för nu mera.
Ritchie var nog grundligt trött på Deep Purple och att åka omkring och spela gamla klassiker. Denna leda speglades helt klart i hans gitarrspel som var allra mest oengagerat strax innan Joe Lynn Turner ersatte Ian Gillan i slutet av 80-talet. Med Joe i bandet vaknade Ritchies intresse sakta men säkert och han börjad återfå en del av sin fornstora form som musiker och plattorna och konserterna blev allt bättre. Men det var inte förrän han drog igång Blackmore´s Night tillsammans med livskamraten och sångerskan Candice Night 1997 som han verkligen började få fart på musikintresset igen. Debutplattan ”Shadow of the Moon” baserades i huvudsak på akustiskt gitarrspel och visade att en av världens absolut bästa gitarrister var tillbaka i toppskiktet igen. Genomgående starkt gitarrspel och starka melodier ofta inspirerade av gamla medeltida sånger genomsyrade skivan.

Nu år 2003 har vi hunnit fram till den fjärde Blackmore´s Nightplatten ”Ghost of a Rose” (SPV 089-74990) och man kan lungt konstatera att Ritchie Blackmores form håller i sig. Den här plattan går lite i samma anda som ”Fire´s at Midnight” från 2001 som skapar mer stämning och en helhet . Jag tycker idag när man har lite perspektiv på de tidigare albumen att de två första studioplattorna är lite för poppiga och jag föredrar det mer genuina som de två senaste albumen drar emot.

”Ghost of a Rose” är inte lika omedelbar som t ex ””Under a Violet Moon” (1997) utan kräver några fler genomlyssningar vilket ofta brukar vara ett bra tecken. Till stora delar drar musiken mer åt den genuina medeltida hållet och instrumenteringen känns väldigt befogad i sammanhanget. Det är en del krumhorn, en hel del cello och fiol samt en rejäl dos gitarr av Ritchie förstås.

Låten ”Cartouche” har en urstark typisk oefterhärmlig Blackmoreaktig slinga, orientalisk i sin karaktär. Fina instrumentala partier och bra sånginsatser förhöjer ytterligare denna låts förtjänster. Den skulle mycket väl kunna bli en hit. ”Queen for a Day part 1” är mycket genuin i sitt folkmusikuttryck. Mycket vacker och avskalad med stark medeltida prägel. Del 2 av denna låt är ett fantastiska instrumentalt parti, så snabbt och uppfiinningsrikt som bara Ritchie kan få till det och man undrar än en gång vad han hade i tankarna under 80-talets senare hälft när gitarrspelet inte ville fungera. Det här är Ritchie som allra bäst! ”Way to Mandalay” är en mer traditionell Blackmore´s Nightlåt med ett underbart gitarrparti i slutet där stratocastern får tala. Snyggt ljud och mycket Blackmoresound. ”Ghost of a Rose” är en annan urstark sång med ett riff lika starkt som vilken Rainbowklassiker som helst, fast i Blackmore´s Night stil istället. Denna låt är dramatisk och vacker och har genomgående starka instrumental och sångmässiga insatser. En självklar titellåt.”Nur Eine Minuten” är ett instrumentalt stycke där Ritchie visar sin klass som klassisk gitarrist om någon skulle tvivla. Något att spela upp för dom som fått för sig att Mick Jones från Clash och Keith Ritchards från Stones kan spela gitarr kanske?!”Black Crows”, ”Ivory Tower”, ”Mr Peagram´s Morris and Sword”, "All For One" och ”Lorelei” drar mot mycket medeltidskänsla med fina melodier.

Flera av dessa låtar, ”Cartouche”, ”Queen for a Day”, ”Mr Peagram´s Morris and Sword” och ”Ghost of a Rose” spelades live i Hell i våras och jag tyckte att de fungerade utmärkt live vilket visar dess kvalitét.Det är överlag en platta med starka melodier och mycket dramatik. Dessutom är den väldigt välspelad och det är inte bara Ritchie som briljerar, det är fint cellospel och många imponerande insatser på fiol. Dessutom utvecklas Candice ständigt som vokalist.

Ritchie är modig som sysslar med detta projekt som säkerligen ger åskilligt färre dollar i gage än att åka runt och spela gamla Purple och Rainbowklassiker. Det är det som är karaktäristiskt och typiskt för Richie, när han gör något som är äkta och som han känner för är han bättre än alla andra. Han komponerar bra, spelar briljant och gör ännu bättre konserter. Lika illa är det när han tvingas göra motsatsen vilket avspeglas även då i musiken. Heder åt Ritchie för att han gör den här grejen och levererar ett nytt studioalbum var annat år. Det är mer än vad många av gamla musiker från 60-70-talen orkar med.

Om du gillar Ritchies gitarrspel när det är som bäst, KÖP, KÖP, KÖP ”Ghost of a Rose”. Är du allergisk mot kvinnliga sångröster, akustiska gitarrer, fiol, krumhorn, cello och renässansmelodier hänvisar jag till Deep Purples och Rainbows backkatalog.

HEM