Staffan10

Utveckling-stagnation-utveckling

Det är riktigt kul igen att följa Deep Purplefamiljens förehavanden inom den musikaliska världen och då menar jag inte bara den uppsättning som utgör Deep Purple idag. På 70-talet var Deep Purple var det absolut viktigaste och varje platta var en klassiker, en roll som Ritchie övertog under Rainbows 70-talsera. Soloprojekten var mer som lite kul bonus. För mig är Coverdale, Blackmore, Hughes, Lord och Turners nuvarande projekt lika intressanta som Deep Purple Mk 7, varken mer eller mindre. Varför? Jo, det pågår en ständig utveckling av alla dessa medlemmar, något som under 80-talet inte alls var lika påtagligt som under 90-talet och nutid.
Det är ju det som är så fantastiskt med denna musikaliska ”familj”, vi får en massa olika stilar, allt av hög kvalitét! Vi har nog blivit lite bortskämda kan jag tänka men det är väl hyggligt av våra lila gubbar och riktigt kul för oss ”gamlingar” som varit en trogen skara genom den dramatiska historien, , ”come hell or high water”. Och än verkar det inte vara slut på långa vägar.

Jon Lord var modig nog förra året att hoppa av Deep Purple när det förmodligen inte längre gav lika mycket. Jon behövde tid till egna projekt vilket han kanske skulle ha gjort redan på 80-talet. Det känns som om Jon slösat bort sin talang ända sedan PAL-tiden. Hans roll i Whitesnake var ju minst sagt laidback men han kanske ville det själv. Sedan kanske det var så tokigt att hans stil var lite ute ett tag då, det var synhtar istället för äkta hammond som gällde. Under reuniontiden med Deep Purple var det lugnt på hammondfronten också även om han hade em mer framskjuten position är i den vita ormen. Det var nog Steve Morses förtjänst att Jon fick ”liv” igen. Nu turnérerar Jon på egen hand och vi får säkerligen se mycket mer av Jon i framtiden i olika sammanhang.

Jag skulle tro att Ritchie Blackmore tappade intresset för rock redan i början av 80-talet men förmådde sig inte att bryta den banan då. Skivbolaget hade säkert också fingrar med i spelet som de alltid brukar ha. Ritchies gitarrspel var enligt min mening absolut på topp under slutet av 70-talet innan en 10 år lång svacka inträdde för att lösas av en ny storhetstid som är nu!
Han uppfann helt klart vad jag brukar definiera som ”expressiv rock” i och med ”Rising”, en stil som han höll fast vid på ”Long Live Rock n´Roll” och ”Down To Earth”. Jag skulle ha stått ut med några plattor till med den stilen men som alla nyskapare gick Ritchie vidare och lämnade sitt arv till nya talanger som Randy Rhoads och Yngwie Malmsteen som i sin tur tog detta vidare i nya marker. Ritchie har ofta anklagats för att vara reaktionär i sitt spel men då har man missat vad utveckling egentligen är. Om de som säger detta satte sig ner och lyssnade igenom allt Ritchie gjort så tror jag de som verkligen förstår något om musik skulle fatta vad det handlar om.
Jag har sett Ritchies nuvarande band ”Blackmore´s Nigtht” live och mannen är idag grymt bra!
Han ser pigg och fräsch ut och spelar bättre än någonsin och är inte heller begränsad tilll en klassisk rocksättning utan är fri att ha med allt från fiol och krumhorn till Fender Stratocaster vilket är vad Ritchie modell 2003 behöver för at inspireras!

David Coverdale har en fantastisk röst som jag personligen tycker funkar som bäst i sammanhang med nedtonad musik och i mer bluesig stil, typ ”Need Your Love So Bad”, b-sidan från ”Give Me More Time” från 1984, den där bara Jon kompar stilla på hammond. Det är magnifikt! Jag tycker också att ”Into The Light” från 2000 är en mycket bra platta, varierande, melodiös och ändå rockig, och jag ser gärna at det blir mera av det från David.Synd att den inte sålde så bra.
Jag är nog konservativ beträffande Whitesnake, jag tycker att ”Ready And Willing” är oslagbar tätt följd av ”Slide It In”. Mickey Moody och Bernie Masden är inte världens snabbaste gitarrister men de spelar melodiöst och är väldigt färgstarka personer och det var verkligen en upplevelse att se dem på Göta Lejon 1981, en konsert med värme och hjärta.
Jag hoppas på mera blues från David i framtiden, gärna i samarbe med färgstarka gitarrister. Högst på önsklistan står förstås ett samarbete mellan Coverdale och Blackmore! En utopi?

Glenn Hughes överlevde med nöd och näppe 80-talet men de saker han gjorde var bra. Hughes/Thrall-plattan och hans sång på Black Sabbaths ”Seventh Star”. Som tur var kom Glenn ut hel på den här sidan om döden och 90-talet blev otroligt produktivt! Hans ”Feel” är nog fortfarande min favorit bland hans plattor, den är sammanhållen och snygg.
Hughes Turner Project var ju en överraskning och en bonus! Det blev en hel del Deep Purple Mk3 och Mk5 med den och det tackar vi för. Jag ser fram emot nr 2.
Glenn är om möjligt ännu mer produktiv på 2000-talet och han ser ut må bra idag. Håll fast vid den duktige gitarristen Joakim Marsh och Keep On Glenn!

Joe Lynn Turner, den underskattade sångaren som fått bära hundhuvudet för Rainbows smörigare 80-tals sound och Deep Purple Mk 5 satsning på lite mer kommersiellt sound i början av 90-talet, är faktiskt en fantastisk sångare och hans roll i HTP fungerar alldeles utmärkt!
Joe behärskar de flesta stilar vilket man kan höra på hans ”Undercover”-plattor. Jag hoppas Joe märks mer i framtiden, varför inte med en bluesplatta med Joe också? Och så HTP 2 förstås!

Dagens Deep Purple då? Jo Gillan är den främste av alla frontmän. Han står i en klass för sig och behöver inte hålla på med en massa klichéer typ allsångs grejor som han ändå gör. Själv har jag svårt för ”Aaaahhh”-körerna i liveversioner av ”Black Night” eller ”Smoke On The Water”, något vi slipper på ”Made In Japan” vilket automatiskt gör den till en klass för sig bara av den anledningen. Hursomhelst, Gillan är Gillan och han ÄR oslagbar på scen (där han verkar trivas som bäst också).
Jag såg Gillan på Draken 1982 och det var verkligen bra! Bandet Gillan var ju en samling färgstarka och udda personligheter och skivorna spretade hej vilt åt olika håll, en del supernummer och en del mer av utfyllnadskaraktär. Men det var det som var charmen med det bandet, de var tämligen oförutsägbara. Och det är just det oförutsägbara som är en del av tjusningen med Ian Gillan. Ian Gillan och Ritchie Blackmore gick aldrig ihop och de hade svårt att möta varandra musikaliskt också under reuniontiden. Men det kunde blixtra till; ”Solitaire” är ett exempel på detta, ljuv musik bokstavligt talat av och med Richie och Ian! Med lite mindre av Ritchies perfektionism och lite mer självkritik av Ian skulle det ha blivit lysande resultat i form av många bra låtar!

Idag verkar Gillan vara bossen i Deep Purple och hans besättning är ju ingalunda dålig; gitarrgeniet Steve Morse på gitarr, trummornas trollkarl och mannen med svänget Ian Paice, Roger Glover som enligt min mening är en mästerlig kompositör och Don Airey som vi alla känner till som skicklig keybordspelare från bl a Rainbow.

Trots att jag är en övertygat Blackmore/Lordfantast ser jag fram emot det nya albumet och jag förväntar mig att det blir varierat, djärvt och rockigt, gärna en korsning mellan ”Fireball”, ”Machine Head” och ”Purpendicular”!
Som vi ser har det det senaste decenniet hänt mycket i den lila världen, spelglädjen kom tillbaka för samtliga och kreativiteten är misnt lika stor som på 70-talet. Dessutom har de utvecklats som musiker. Vågar vi hoppas på 10 goda år till?

HEM