KRÖNIKA 1- Hur jag upptäckte Deep Purple
Deep Purple kom på allvar in i mitt
liv i oktober 1973 när jag var på en bjudning hos min gamla faster.
Mitt i allt babbel hörde jag RIFFET på radion! Jag smög iväg
till radion men uppfattade inte vilka som spelade. Måndagen efter helgen
kom en klasskompis med "Machine Head" och ett färskt ex av "Zonk",
den gamla tidningen ni vet. Det visade sig att låten jag hört var
"Smoke on the water" från "Machine Head" och alla
låtarna på plattan var bra, fruktansvärt bra! "Zonk"
innehöll ett reportage om "nya Deep Purple" och handlade om David
Coverdale och Jon Lord, Purple hade bytt sångare vilket inte brydde mig
så mycket, både David och speciellt Glenn såg ju otroligt
coola ut, det kunde ju bara inte bli dåligt.
Mina föräldrar skulle in till sta´n (Östersund) och jag
spräckte min spargris, skickade med 29 spänn för att morsan skulle
köpa "Who do we think we are?".
Även den plattan var obeskrivligt bra och både "Made in Japan"
samt "In rock" förorsakade fler spargrismassakrar innan julen
1973 och familjen fick bli utan julklappar från mig det året. "Fireball"
fick spelas in på kassett, pengarna räckte inte till den.
I februari kom "Burn" och precis samma rus spreds i min kropp som
dom tidigare plattorna. Förväntan var oerhört stor inför
"Stormbringer". Jag förhandsbeställde den och när den
kom satte jag den på skivtallriken och.........vad var detta? Första
låten var kanon men se´n?? Jag blev otroligt besviken och arg på
främst Ritchie som lät rätt mesig emellanåt (tyckte jag
då, inte nu). Halva plattan, "Stormbringer", "Lady Double
Dealer", "Gypsy" och "Soldier of Fortune" älskade
jag men resten stod jag inte ut med och än idag har jag svårt för
Glenns stön i "Hold On" även om jag uppskattar plattan på
ett helt annat sätt nu. På nå´t sätt tappade jag
intresset för Purple då för en tid framöver.
När "Ritchie Blackmore´s Rainbow" kom hösten ´75
blev det uppenbart vem som varit huvudkraften i Purple och den som stod för
merparten av de riff jag älskade. Att Ronnie James Dio var med var ju inte
direkt en nackdel. Jag kände till Ronnie eftersom Elfs "Carolina County
Ball" fanns i min skivsamling sedan ett år tillbaka (jag köpte
den för att den hade "Purple"-etiketten).
"Come taste the band" överraskade mig,
den var rockigare än "Stormbringer" och bättre än väntat.
Ändå var den Ritchie som vann denna dragkamp i mitt hjärta.
Åren mellan 76 och 84 var otroligt spännande ur Purpleperspektiv! Många minnesvärda stunder blev det! Förutom alla plattor kommer jag speciellt ihåg Rainbow på Johanneshov 1980 med Bonnet, Whitesnake på Göta Lejon 1981 (ni vet den där konserten när tidningarna inte skrev en rad om WS men sida upp och sida ner om Springsteen som spelade på Hovet samtidigt, därmed inget ont sagt om honom), samt Gillan på Draken mars 1982 (bilder därifrån kommer på denna sida så småningom).
Vad som hände sedan kan du läsa i Christer Bolins krönika 1 eftersom den stämmer helt med mina egna åsikter.
Det är idag otroligt spännande att vara Purplefantast! "Fire´s at midnight" med Blackmore´s night är verkligen inte illa, "Buildning the machine" av Glenn är synnerligen njutbar och Davis "Into the light" är en välbesökt platta i min CD-spelare. För att inte tala om Joe Lynn Turner, Jons soloprojekt, Ian Paice´s med McCartney, Steve Morse och inte minst Deep Purple! Om framtiden blir hälften så bra hädanefter får vi vara nöjda!