I höst är det 20 år sedan "Perfect Strangers", det efterlängtade comebackalbumet med Deep Purple släpptes. Förväntningarna var skyhöga och Deep Purple var plötsligt i fokus igen, till och med media hypade comebacken. Jag vill minnas att det var ett reportage på radion inför releasepartyt där hängivna reportrar meddelade att till och med servetterna var lila och det var lila drinkar i glasen. Jag minns även att det spelades en hel del Purple musik på radion den hösten, till och med "You can´t do it right" en av de mer okända numren från 70-talet spelades.
Jag kommer ihåg att jag snackade med en kompis om comebacken under sommaren `84 och vi var båda nervösa för hur det skulle gå, det var som ett gäng kompisar som skulle prova spela ihop igen. Och 80-talet hade ju sin karaktäristiska stil med refränger och band som tillbringade månader och åter månader i studion för att det skulle låta perfekt och hur skulle det då gå för Purple med deras sätt att komponera och spela in? "Machine Head" spelades in på 2 veckor och "Burn" tog inte längre tid att klämma ner på band. Och fanns det plats för långa instrumentala partier typ "Space Trucking" från MIJ och låtar som "Lazy", sådant som var ett av DP:s storhet under 70-talet, att få låtar som inte alls egentligen var kommersiella att bli hits och populära bland pöbeln?

Facit har vi ju idag när man ser tillbaka i backspegeln."Perfekt Strangers" var verkligen Deep Purple i högsta grad och trots att alla, utom möjligen Roger Glover vars i toppform, inte alls låg på topp var resultatet riktigt riktigt bra. Ritchies spel var tämligen slarvigt och soundet var surt men på PF spelar han ändå rätt bra. Jon Lord spelade mer på rutin och Ian Paice hade nog sin sämsta tid och var, får man säga, mest utbytbar under denna tid, jämför med hans fenomenala sätt att spela idag. Ian Gillan sjöng bra på skivan bra men var ändå inte lika bra som jag tycker han sjunger på exempelvis "Bananas". Roger gjorde enligt min mening det bästa jobbet och då i egenskap av producent, han lyckades behålla 70-talssoundet till stor del men fick det att fungera utmärkt i det på många sätt soundsterila 80-talet. Det enda dåliga var Polydoretiketten istf den bekanta Purpleloggan på skivan, men det fick man stå ut med.

Live fungerade det sämre och även om "Knebworth" skivan från ´85 hade rätt attityd så var det inte på långa vägar samma skärpa som på 70-talet. Det var nog enbart de sämsta Mk4 konserterna med en neddrogad Tommy Bolin som var sämre.
Vad denna slarv kom ifrån är det inte lätt att veta, under turnen 1993 var de ju lika bra som under 70-talet, så vad berodde denna likgiltighet på i under 80-talet?
Live sjöng Gillan "out of tune" och glömde texterna och vad höll Ritchie på med? Paice lät som en trummaskin och Lord stod enligt Ritchie inte sällan med händerna nedstoppade i fickorna under konserterna. Men vi var blinda och jag kan än idag komma ihåg den totala lyckan av att se Purple på Hovet sommaren 1985. Blackmore, Gillan, Glover, Lord, Paice tillsammans igen, det kunde ju inte vara fel.

"Perfect Strangers":

"Knocking at your back door" öppnar plattan med den äran. dramatiskt och magiskt byggs den upp tills Ritchie brakar loss med ett av sina finaste riff någonsin, melodiöst och fläskigt. Låter mycket Purple men har ändå en egen karaktär. Ian Gillans sång; "Sweet Lucy was a dancer..." sitter perfekt och är även det purplesound i kubik. Stämsångsrefrängen tillför låten en ny dimension och tar i soundet i 80-talet utan att för den skull göra avkall på egenheten. Det verkar som om både "Burn" och "Highway Star" influerat denna sång på många sätt och konstigt vore det ju annars. Det enda jag saknar är ett Bachaktigt parti som i just "Burn", Highway Star" eller "Rat Bat Blue" istället för det släpiga solot av Ritchie, det tenderar att bli lite långtråkigt. Det är i allafall en utmärkt öppningslåt.

"Under the gun" är en av mina favorier. Aggressiv och med en attityd där herrarna visar vad de menar, den känns väldigt äkta. Riffet där Ritchie gör ett "statement" som "svaras" av Jons hammond ger denna låt ett eget liv. Soundet är skönt och Gillan sjunger med övertygelse men det är ändå Ritchie som övertygar mest med stor aggressivitet och gitarrsolot har samma fräschör som vilket spår som helst på "In rock", det påminner om den plattans sound. En klassiker som, vad jag vet, endast spelades under PF turnen.

"Nobody´s home" är en av plattans mer ointressanta låtar. Det är inget fel på den men förutom Jons solo, som f ö inte är ett av hans bättre utan spelas pliktskyldigast, är den mer av utfyllnadskaraktär.

"Mean streak" kan jga tänka mig inte var räknat som något av huvudnumret från plattan. Ändå anser jag att den är utmärkt och passar väl som avslutning på sida 1 på LP-versionen av PF. Ett lite ovanligt riff av Ritchie öppnar låten som går i shuffletempo. Roger har ju sagt att en shuffle är aldrig fel och det har han nog rätt i. Visst, "Mean streak" lär inte bli ihågkommen som någon klassiker, men den passar bra på plattan. Även här luktar det "In rock" i slutet av låten under Ritchies solo.

"Perfect strangers", titlespåret som enligt vad jag läst skrevs för en Rainbowplatta vilket får sägas inte borde ha varit helt osannolikt. I "Machine Head" dokumentären berättar Ritchie att Pete Townsend en gång sagt "keep it simple" ang att skriva sånger, något som Ritchioe tagit fasta på, "Smoke on the water" är ju ett utmärkt exempel på enkelhetens mästerskap. "Perfect strangers" är en sådan låt; ett enkelt riff, det enklast tänkbara, bygger grunden till hela låten. Vacker refräng har den också och det underbara instrumentala partiet i mitten, dramatik som bara Ritchie Blackmore kan skriva och som är ett av hans "trademarks", ger låten dess totalkänsla. Inget riktigt solo i denna låt gör att den tar ett nytt grepp och tillför något nytt i begreppet "Deep Purpleklassiker". En tidlös klassiker. Plattans höjdpunkt.

"Gypsy´s kiss" är en snabb låt med ett starkt riff spelat av Jon. Det här är en rätt enkel låt och låter mycket Purple. Jag gillar speciellt de fina instrumentala insatserna och framför allt de klassiskinspirerade parierna som avgränsar Ritchies och Jons resp solon. Spelas inte live vilket är synd. Mycket bra låt, väldigt lila.

"Wasted sunsets", en vacker, otroligt vacker lugn sak med massor av stämning. Det är en av de vackraste Purplelåtarna jag vet. Bra sång av Gillan men det är Ritchies slidespel som går in i min själ med omedelbar verkan. Bara, BARA Ritchie kan få ut sådant sound ur gitarren. Det är så färgstarkt och känslofyllt att tårarna inte är långt borta. Den här låten vill jag nog skall spelas på min begravning. Hoppfull, ödesmättad, vacker och stämningsfull. Tack Ritchie!

"Hungry Daze" är ett fint nummer med en hyllning till glansdagarna på 70-talaet. Dramatiskt och spännande riff med ett ovanligt instrumentalt parti i mitten. En låt som stått sig bra genom tiden. Ingen klassiker kanske emen den är helt ok och växer med varje genomlyssning.

Jag hade inte lyssnat på Perfect stranger på åratal, kanske 5-6 år, innan i somras men jag kan sammanfattningvis konstatera att den står sig mycket bra och har klarat sig med den äran under årens lopp. Det är min absoluta favoritplatta från 1984 och framåt och jag tror det är, förutom mcyket bra låtar, attityden som spelar stor roll. DP sket i att försöka att låta 80-tal, de gjorde sin grej och det gör att plattan håller för all framtid precis som klassikerna från 70-talet. Det är det som avgör skillnaden mellan Turnerupplagan av Rainbow och Perfect Strangers, låtarna på t ex "Bent out of shape" är lika bra som på PF men soundet är fast i 80-talet, därför har de sena Rainbowplattorna ett kortare liv, det problemet har inte PF.
Perfect strangers är helt klart influerade av de aggressiva albumen "In rock" och "Burn" men den har även den sofistikerade känslan från "Who do we think we are" i sig. Den håller som klassiker även i jämförelse med 70-talet. Har du inte den måste du lägga en slant på denna utmärkta klassiker som på CD-versionen (tja nå´n LP version finns det väl inte längre) även innehåller de två bonusspåren "Not responsible" och jammet "Son of Alerik".

© okt 2004
Staffan Eriksson