Gammal nog för att gå på bolaget...
"Slide it in" har i år fyllt 20 år! Hjärtliga gratulationer
tillönskas! 20 år, då får man gå på bolaget
och räknas som vuxen. Det är också vid den åldern kroppen
börjar att utvecklas åt fel håll; hjärnan skrumpnar, musklerna
börjar förtvina och synen försämras. Nåja, så
fort går det inte för de allra flesta men processen börjar faktiskt
då.
Hur står det då till med hälsotillståndet för vår
jubilar? "Slide it in" är en av mina absoluta favoritskivor av
Whitesnake. Den är mellansteget från den klassiska sättningen
med Coverdale-Moody-Marsden-Murray-Lord-Paice till den kommande kommersiellare
stilen där medlemmarna byttes snabbare än de hann byta gitarrsträngar
och vätesuperoxidförsäljarnas gyllene tid inletts. På det
sättet finns det ett släktskap med Rainbows lyckade mellansteg mellan
Diotiden till den kommersiella Turnmertiden, dvs "Down to earth".
Den klassiska sättningen gjorde down to earth, pulserande och hjärtliga
konserter. Jag var själv på Göta Lejon våren 1981 och
hade glädjen att få uppleva vad verklig spelglädje är.
Coverdale och co gick rakt in i hjärtat under denna konsert som numera
räknas som klassisk. Bruce Springsteen spelade på Hovet i 2 kvällar
varav en av dess var under samma kväll som Whitesnake spelade. Jag vill
minnas att det inte skrevs en rad i kvällspressen om våra lila vänners
konsert men väl sida upp och sida ner om "The Boss". Tragiskt.
Det var under punkromatikens tidiga blomning. Ingen skugga faller på gode
Bruce dock.
Hursomhelst, denna sättning gjorde ypperligt ifrån sig live men kanske
inte fullt lika övertygande på skiva som ofta var ojämna. Och
skivor måste man sälja även om det kom hits som "Fool for
your loving", "Don´t break my heart again" och "Here
I go again". Whitesnake var tvungen att bli mer kommersiella.
Bernie Marsden, Ian Paice och Neil Murray slutade och ersattes av Mel Galley,
Cozy Powell och Colin Hutchkinson. Resultatet blev "Slide it in".
Låtarna skrevs i huvudsak av David och Mel förutom "Slow an´easy"
som skrevs av David och Mickey.
Anslaget "Gambler" visade att en ny riktning var på gång
även om jag personligen hellre skulle valt "Slow an´ easy"som
öppningslåt, ett mästerligt nummer som har antydningar av tidiga
Zeppelin och "äkta" blues om uttrycket tillåts. Denna sång
drivs av stidsvagnen Cozy Powell och måste passat honom som handen i handsken.
Den är tung och David sjunger övertygande och Mickey Moodys slidespel
ger låten riktig krydda. En klassiker.
"Give me more time" och "Slide it in" är rock n´roll
när den är som allra bäst. De är klara hitpotentialer med
medryckande riff. Yes! Men det var "Love ain´t no stranger",
hiten som gjorde albumet till en storsäljare. En video av låten började
gå på TV och Amerika började intressera sig för den brittiska
vita ormen.
En baksida som spelades in på singeln "Give me more time", bluescovern
"Need your love so bad" är ett underbart nummer som tyvärr
inte kom med på albumet. Den är endast "featuring" David
och Jon och i sin nakenhet kommer Davids röst till sin rätt och bara
Jon kan få det låta så bra och så rätt.
Efter att plattan släpptes i februari 1984 gjorde Mel Galley illa armen
så man fick göra sina gigs på 5 man. Vi det här laget
hade Mickey Moody ersatts av gitarrhjälten John Sykes och Neil Murray var
tillbaka igen. Whitesnake visade sig fungera så bra som kvintett så
att Mel blev utan jobb. Men säg den lycka som vara, efter en spelning på
Måndagsbörsen hoppade Jon av. Whitesnake blev från nu mer ett
artistnamn för David.
En annan version av plattan, mest för släpp i Amerika, gjordes med
Sykes och Murray men det är orginalversionen som gäller för mig.
"Slide it in" håller klart 2004 men soundet är för
mycket 80-tal för min smak. Jag föredrar det tidiga 70-talets spontanitet
och mer närvarande soundet (som på "Ready an´willing"
även om den kom 1980. Davids röst försvinner i mixen och det
låte platt. Kanske dax för en ommixning av plattan? Jon hörs
inte speciellt mycket på plattan. De solon han gör är tämligen
oengagerade och det vassa klösande soundet vi känner från "Machine
Head" är här ljusår bort. Jon verkade tappa lusten efter
PAL, en tappad lust som började avta i och med att hygglige Steve Morse
började i Deep Purple och en tappad lust som försvann helt när
"Concerto for group and orchestra" sattes upp och turnerades med igen
1999. Idag är Jon mer kreativ än någonsin men det är en
annan historia.
"Slide it in" var Whitesnakes genombrottsplatta worldwide och har
fortfarande har både klar hjärnsubstans pulserande hjärta, musklerna
känns fortfarande starka, framför allt pga salige Cozy Powell God
bless him. Och synen, ja den är tillräckligt skarp för att se
in i nästa århundrade!
Musiken är lysande och jag ger plattan 4 giftiga bett (5 om det inte vore
för mixen) och önskar lycka till bland botaniserandet på bolaget!
Staffan Eriksson
©Aug 2004