Mitt liv som Deep Purple – fan
 
Musiken har på något sätt alltid funnits i mitt liv. Inte så att vi spelade några instrument eller sjöng tillsammans hemma i Huskvarna. Men radion skvalade alltid hemmavid eller så dundrade stereon på hög volym i brorsans rum. Min ett år äldre bror kom ofta hem med C 90 – band med intressant musik från sina kompisar när vi var i tonåren på 1980 - talet. Jag var mycket ensam under tonåren, så musiken som brodern tog med sig hem var på många sätt det enda roliga jag hade. Naturligtvis snappade jag upp det bästa av det min bror hade att erbjuda och sprang en del själv i skivaffärer för att själv undersöka musiklandskapet.

Deep Purple upptäckte jag bakvägen om man säger så. Visst hade jag hört 70-talsplattorna Machine Head, Made In Japan och Burn flyktigt. Men det var efter att jag hörde Rainbow´s On Stage och Whitesnakes Live In The Heart Of The City på fritidsgården i min hemstad som alla bitar föll på plats. Det var det bästa jag någonsin hört. Det var där jag upptäckte låtarna Mistreated och Might Just Take Your Life. Via informationen på de dubbelutvikta LP – omslagen upptäckte jag att en viss Herr Blackmore som referens till båda låtarna.
Det skulle dröja till 1984 innan jag på allvar började lyssna på Deep Purples skivor. Brorsan kom hem med rykande färsk Perfect Strangers. På den tiden var jag knappt medveten om att bandet legat i graven sedan 1976. Inte förrän Anders Tegner med flera via Okej – tidningen gjorde en storsatsning och berättade hela historien vid tiden för återföreningen. Då först började jag förstå storheten både musikaliskt och historiskt, och vilken sensation det faktiskt var att bandet lyckats enas för en skivinspelning. Tidigare under 1984 hade jag inhandlat både Whitesnakes Slide It In och Dio´s The Last In Line. Perfect Strangers blev då länken som enade släktträdet. Jag minns att jag imponerades av att Jon Lord gått ifrån den ena supergruppen till den andra under året och att David Coverdale var oerhört besviken över att ha förlorat sin maestro. ”Först förlorade jag Cozy Powell och det var inte roligt. Men sedan stack Jon Lord. Och hur ersätter man Jon Lord?
Har ofta funderat på om Whitesnake 1987 hade låtit som de gjorde om inte Jon Lord slutat i bandet. Förmodligen inte. Hammondorgeln var som bortblåst och det säger en del om hur besviken David var just då.
 
Till en början var jag inte speciellt imponerad av vad jag hörde på Perfect Strangers. Var fanns hårdheten och hungern? Och vad var det för tråkigt omslag de skickade ut? Det var väl bara Gypsys Kiss och Hungry Daze som fick mig att haja till efter de första lyssningarna. Naturligtvis kunde jag inte undgå det storslagna introt av Jon Lord till titellåten. Även balladen Waysted Sunset fastnade på näthinnan så småningom. Med tiden lärde jag mig ändå tycka om plattan någorlunda i sin helhet. Jag fortsatte följa bandets förehavanden så gott jag kunde via de små kanaler som fanns att tillgå på 1980 – talet. Detta var som bekant långt innan Internet gjort sitt intrång i stugorna. Framför allt hade jag ingen aning om då att det fanns en svensk fanclub som följde medlemmarnas förehavanden. Deep Purple Forever kom in sent i mitt liv. Det var någon gång 1996 - 1997 som en lokal skivbutik tagit in några exemplar i butiken för att föra kulturarvet vidare och naturligtvis var jag inte sen med att göra den första beställningen..
Jag hörde talas om att ett gäng hårdrockare i min barndomsstad planerade att åka till Stockholm för att bevittna Deep Purple vid en av spelningarna under återföreningssturnén 1985. Men att jag skulle få åka med fanns inte på kartan. Dels drack jag inte alkohol eller rökte cigaretter. Bara detta faktum är nog så provocerande för hormonstinna ungdomar. Sedan var jag väl inte så talför på den tiden. Ensamheten hade satt djupa spår i mitt leverne. Jag fick trösta mig med att spela mina LP – skivor hemma i pojkrummet och skåda de affischer jag klistrat upp på väggarna.
Det tog många år innan jag lärde mig att ta för mig och få min vilja fram. Men när skrivandet blev en del av min vardag i början av 1990 – talet lärde jag mig att få min vilja fram utan att behöva prata. Jag lät texterna tala för sig själva.
Ett uppror som legat latent under hela uppväxten bubblade mer än någonsin under den lugna ytan och väntade på att få utlopp. Orättvisor och giriga politiker fick till slut igång min skrivarlusta. Det är tydligen något jag delar med konstnärssjälar. Med skrivandet kunde jag tyda mina egna reaktioner på det som hänt under barndomsåren och tidiga tonåren.
Jag kom då fram till att min gamla hemstad inte var särskilt bra för mig som person om jag ville få ut något vettigt av mitt liv.
Så jag bestämde mig för att flytta till Göteborg våren 1999. Jag hade inget att förlora om jag ville komma vidare i livet.
Det skulle visa sig vara ett mycket bra val. Jag fick ett arbete och en dräglig inkomst vilket inte varit fallet i min gamla hemstad. Därför kunde jag nu unna mig att investera i mitt skivbibliotek. Dessutom kunde jag ge blanka tusan i om ingen annan ville gå på samma konsert som jag. Nu bodde jag ju i Göteborg dit stora artister kommer relativt ofta. Det är bara att sätta sig på spårvagnen så är man snart framme vid Scandinavium, Lisebergshallen eller Ullevi. Kan det bli bättre?
Jag lärde mig att använda Internet som nu slagit genom på allvar. Det tog sedan inte lång tid innan jag hittade till Deep Purple Forevers hemsida. Snart hade jag hela samlingen av fanzinet förutom nummer 1 som varit slutsåld sedan länge. Jag läste DPF:s krönikor och blev ömsom glad och ömsom irriterad på åsikterna som kom fram. Precis som det ska vara, antar jag.

Jag var lycklig som ett barn när jag fixat en biljett till Concerto – turnén 1999 – 2000. Inte blev jag heller besviken när Ronnie James Dio var med som special guest. Denna turné var återkomsten till de stora arenorna för mannen med den gudomliga rösten. Långt borta ifrån skramlet som Dios gitarrist begåvat publiken med alltför länge. Äntligen fick jag höra rättvisa versioner av Holy Diver och Rainbow In The Dark igen.
Jag hade köpt dubbel – CD:n med spelningen från Royal Albert Hall och den skivan blev min inkörsport till Jon Lords solokarriär. Pictured Within är en personlig favorit sedan dess, liksom Sittin´In A Dream och Love Is All från Butterfly Ball som de tog med i livesetet. Låten Via Miami kände jag till eftersom jag tidigt köpte Gillan/Glover – plattan Accidentaly On Purpose.
Jag lade märke till att folk i allmänhet inne i Scandinavium inte riktigt fattade grejen med den turnén. De flesta ville bara höra Smoke On The Water, Speed King och Perfect Strangers. Det fick de ju, plus en massa annat godis, som man alltså inte förmådde att ta in. Tråkigt att så kallade inbitna fans inte klarar av att ta in hela historien om fenomenet Deep Purple.
Man visste väl att denna turné främst kommit till på Jon Lords inrådan? Då borde man också veta att Jon Lord komponerat egen musik utanför Deep Purple och dessutom gjort Concerto – grejen en gång tidigare? Det verkade vara en stor överraskning för många i publiken att man inte körde ett best of - set. Intelligensnivån stod inte högt i kurs när någon smartskalle ropade efter Ritchie Blackmore mitt under Steve Morses gitarrsolo. Hur lågt kan man sjunka egentligen?

Andra höjdpunkter i mitt lila liv är Deep Purples spelning i Göteborg 2004 och en skivsignering i Göteborg med David Coverdale som vid tillfället var aktuell med ett uppvaknat Whitesnake och samlingen The Silver Anniversary Collection. Vilken karisma den mannen har. Han vet hur man fångar uppmärksamheten. David ställde villigt upp på att bli plåtad med sina fans. Han skrev personliga hälsningar till var och en. Den stund jag var på plats vid skivsigneringen imponerade betydligt mer än spelningen dagen efter.
Visst, de spelade Burn/Stormbringer och till och med Take Me With You. Men var fanns hammondorgeln? När David nu ansträngt sig att hitta en kompetent keyboardist så hördes han inte. Tråkigt. Mycket tråkigt eftersom till exempel Don´t Break My Heart Again blir intetsägande utan keyboards.
En annan höjdpunkt är att Ronnie James Dio tog sig till lilla Jönköping med sitt band i slutet av 1990 – talet. Synd bara att Dio inte hade vett att sparka ut Tracy G inför turnén. Nåja, de andra musikerna var desto bättre. Minns att Bob Daisley hade kallats in och han gjorde ingen besviken.
Jag får ofta frågan vilken av alla Deep Purple – plattor som är min favorit. Efter en stunds betänketid brukar jag alltid komma fram till samma svar: Purpendicular. Det var Steve Morses debutskiva som bandmedlem och det fullkomligt sprudlar av spelglädje på skivan från början till slut. Bandet mådde bra igen efter det turbulenta uppbrottet med Ritchie Blackmore några år innan. Jon Lord är sanslöst bra. Men bäst är ändå Steve Morse. Den insats han gör är något utöver det vanliga. Speciellt i låtarna Sometimes I Feel Like Screaming och Loosen My Strings. Även Cascades är en personlig favori. Att dessutom våga göra en låt som The Aviator visar på hur öppna bandet var för nya influenser tiden 1995 - 1996. Liveupptagningarna från den här tiden visar också på att bandet prövade mycket udda material i livesetet.
Skivan Purpendicular i sin helhet har jag tillägnat en egen krönika på min hemsida med titeln En Klassikers Snara Förbiseende. Den plattan förtjänar detta och att den upptäcks av likriktade så kallade fans som endast lyssnar på bandet om Ritchie Blackmore är med.  Speciellt med tanke på att bandet på senare år, kanske enbart Ian Gillan, totalt glömt bort alla plattor i sin historia förutom den senaste plus In Rock, Perfect Strangers och Machine Head.
Det skulle hedra Deep Purples anseende om man vidgade vyerna och överraskade publiken igen innan bandet lägger av för gott. Varför inte lyssna på farhågorna som Ian Gillan sjunger i den första versen av Before Time Began? ”The daylight fades and the stars come out. But there's never much to talk about. Another day goes rushing by. And here we are just wondering why. We have to belong with a sense of purpose. That's all we need, without them we're worthless.” Ett band av Deep Purples dignitet förtjänar en värdigare sorti än vad som nu håller på att ske.
 
Petri Rantavuori
© Januari 2008

HEM