Krönika 36 - Lila & blågult tunggung från EMI

Det finns mycket att säga om den nya samlingsskivan "Deep Purple Forever - The Very Best Of" som EMI har gett ut här i Sverige i mars 2005, men jag tar det viktigaste först, nämligen musiken. Den som tar sig tid att verkligen lyssna igenom den här samlingen, som visar upp Deep Purples spännvidd från starten 1968 till "Bananas" 2003, kommer att inse vilken fantastisk musikskatt vi talar om då vi använder namnet "Deep Purple" som varumärke. Jag skulle till och med vilja mynta ett litet uttryck då det gäller just det här bandet, och det är "Smart hårdrock". Bredden i deras musik och kunskapen som läggs in i framförandet har alltid legat i en egen sfär, ett alldeles eget lila universum. Kring denna sfär har resten av musikvärlden harvat på och trender har kommit och gått, och det ger Deep Purple stor heder att man som lyssnare inte hört av yttre influenser i deras katalog särskilt mycket. Men så har de också alltid gjort sin grej och gått mot strömmen allt som oftast. Som Jörgen Holmstedt så riktigt påpekar i den här samlingsskivans booklet så var Deep Purple också mycket riktigt hatade av etablisemanget, det har ju en tendens att bli så då man går sin egen väg. Så här i efterhand så tror jag säkert att en del av de där skribenterna skäms en aning för att de lät politik och tillfälliga trender styra deras attityd mot det här bandet, för i dagsläget tycks det lika korkat att ha sågat Deep Purple som att ha sågat Beatles eller Mozart. Vi kan gott kosta på oss att le lite i mjugg, för vi var ju också utsatta, vi som utgjorde bandets publik. Vi som utmålades som en korkad skock med får som inte visste bättre (det vill säga att Blå Tåget och Sex Pistols var "bättre"). Gonatt. Smakpolisens dom har, liksom dåtidens korkade standardåsiker, förpassats till sophögen (liksom kommunismen, punken, proggen och Gud vet vad). Det goda hantverket består dock och är tidlöst.

Men då vi talar om Deep Purple så talar vi också om ett band som var med om att spika in sista spiken i kistan på det som varit inne på sextiotalet, och man sådde även fröet till en hel genre (hårdrocken) tillsammans med Led Zeppelin och Black Sabbath. Just det där med att Purple tillhörde de som tuffade till musiken tror jag var en av huvudanledningarna till att så många journalister avskydde dem på sjuttiotalet. Andra hatade dem för att de kunde hantera sina instrument, vilket i dessa kritikers ögon gjorde bandet "elitistiskt" och därmed okej att hata. Det säger väl mer om de här människornas taskiga självförtroende och snedvridna människosyn än nåt annat. Men att vara duktig har ju alltid varit lite fult i det här landet, så länge vi inte talar om sport förstås, då är det OK att hylla ohämmat. Men helst kollektivets insats före individens. Läs Christer Bolins krönika om den här utgåvan för mer djupgående analys av det tragiska i allt detta så lämnar jag den här vinkeln och går in på skivan igen.

Jag vet inte om EMI tog namnet till den här utgåvan från min gamla svenska klubb DEEP PURPLE FOREVER (1990-2003) och de 32 tidningar som vi gav ut, men den har alla gånger samma titel. Det är ingen dålig titel heller, faktum är att Ian Gillan ville att en av återföreningsskivorna (minns ej vilken) skulle heta "Deep Purple Forever" då det begav sig, men han blev nedröstad den gången. Där fick jag dock i förlängningen idén till det som senare blev tidningen Deep Purple Forever.

EMI har länge kikat på möjligheten att kunna pytsa ut en helsvensk samling (den senaste samlingsskivan, den från 1998, har passerat Guld i Sverige), och det första utkastet presenterades för bandet mot slutet av 2003 då de var i Sverige och gav konserter. De hade åsikter men inget som skulle ha stoppat plattan i ett och ett halvt år, det gjorde däremot deras notoriskt excentriske manager Bruce Payne som länge inte gav tummen upp för grejen trots att allting i princip bara låg klart att skeppas ut. I ljuset av att andra EMI kontor i andra länder samtigt lyckades prångla ut sina samlingsskivor för sina hemmamarknader förefaller detta förfarande från Bruce som ytterst märkligt. Månne frågade man inte Bruce om lov utomlands, eller så var det nåt annat som endast de högre makterna kan begripa som skedde bakom fasaderna. Heder åt EMI i Sverige som inte gav upp, så mycket ska jag säga. Omslaget fick sin sista touch så sent som i februari och det var undertecknad som fick dem att komma i kontakt med den danske fotografen Jörgen Angel.

Nu ligger "Deep Purple Forever" på topplistan (plats 38 vecka ett och plats 22 den här veckan) och jag betvivlar inte en sekund att den här samlingen kommer att sälja Guld en vacker dag. Med tv-reklam i ryggen (som den här skivan haft), samt helsidesannons i Sweden Rock Magazine, så har bolaget gjort en fin ansats för skivan att lyckas. Resten kommer att ske på det goda ryktet, på snacket på gatan. Deep Purples huvudpublik är inte purung längre, den har barn, villor, bilar, sommarstugor, utlandsresor, restskatt, älskarinnor och annat som tar upp sin tid. De flesta hör talas om att en ny produkt är ute på avvägar, och köper skivan vid första bästa tillfälle snarare än Dag Ett. Därför är tv-reklam av yttersta vikt och tillgängligheten av vital karaktär. Detta har EMI sett till att det finns på plats, så de närmaste veckorna/månaderna kommer tusentals med gamla fans att greppa den här skivan. Och förhoppningsvis även några hundra (eller tusen) yngre förmågor som vill kolla in vad allt väsen om Deep Purple handlar om egentligen. Ingen lär bli besviken.

På den musikaliska sidan så talar vi om 29 låtar allt som allt och bara fyra skivor ur backkatalogen har förbisetts (skiva två och tre med MK 1 samt "Slaves And Masters" och "Abandon"). I övrigt så har man plockat fritt från hela katalogen och blandat upp materialet och sättningarna så att musiken blandas upp mellan olika eror och medlemmar helt fritt. Det positiva är att det blir intressant att få känna hur till exempel "Bad Attitude" från "The House of Blue Light" ter sig i sällskap med diverse råklassiker. Och den funkar bra, det gör den. Liksom det andra av senare årgångar. Deep Purple har nämligen stadigt levererat bra material och det senare behöver inte skämmas för sig. Det kommer aldrig att kunna mäta sig med det som kom ut mellan 1970 och 1975, men den som vill påstå att låtar som "Perfect Strangers", "The Battle Rages On" och "Sometimes I Feel Like Screaming" inte platsar på en sådan här utgåva (med namnet "The Very Best Of" i titeln) kan dra nåt gammalt över sig. Jag skulle dessutom kunna nämna ett helt gäng låtar med Steve Morse på gitarr som också utan vidare skulle ha platsat i sammanhanget, och flera av dem ligger på deras allra senaste platta. Det är ju inte alls så att Deep Purple behöver skämmas för sig på något vis numera.

Ska det klagas lite också (och det ska det) så hade jag naturligtvis gärna sett en låt med Joe Lynn Turner på sång också, alla gånger före en gammal b-sida som "I´m Alone". Men börjar vi tala om låtval så har alla fans i hela världen sin perfekta idé av hur det skulle vara i sitt huvud, så det blir menlöst. Kikar vi på hur det här ser ut i det stora hela så representerar skivan deras musikaliska resa på ett bra sätt. Den visar upp bredden, vilket är viktigt, och låtarna hänger absolut ihop på ett bra sätt (vilket betyder att någon har bemömat sig med att tänka till lite). Och själva bredden visar också varför tesen "smart hårdrock" passar som handsken för just Deep Purple. Det finns ju inget annat band i den här svängen med samma bredd och klipska idéer framfört på ett så perfekt vis och med hjärtat på rätta stället. Det låter lättare än vad det är, det är nyckeln bakom grejen. Coverband får svettas åtskilligt om de ger sig på en del av dom här låtarna. Men det blir aldrig tråkigt tekniklir, det finns en botten och en förankring i materialet. Och att trummisen Ian Paice varit med genom hela resan, vilket gör honom till den ende medlemmen som är med på alla låtarna som presenteras här, gör sitt till. Deep Purple har ju haft världens bäste rocktrummis genom sin historia och även om han förblivit hyfsat anonym bakom de mer synliga storheterna (som Blackmore, Gillan, Coverdale, Morse etc) så vet alla fans hur viktig karln varit för hela grejen. För min del så finns det idag bara en medlem i Deep Purple som absolut inte kan/får bytas ut, och det är Ian Paice.

"Deep Purple Forever" släpps på en bra tidpunkt som jag ser det. I väntans tider på nästa skiva (som välan dyker upp inom ett år ungefär) så känns det bra att EMI belyser bandet och namnet hålls också vid liv på ett bra sätt. Yngre hårdrockare kan kolla in bandet för en billig peng, få lite historia på köpet via bookleten (på svenska) och upptäcka grejen i sin egen takt. Många äldre, mer avdankade fans, lär inse att de senare låtarna som de inte hört inte är så dåligt trots allt. Båda dessa läger kommer att gå ut och köpa upp sig på originalskivor, och så tuffar det vidare. Deep Purple tillhör, vilket ni kan läsa i bookleten på den här skivan, de bäst säljande banden i EMI´s hela katalog. Även samlingsskivor som den här har en vital roll i det stora hela även om de förblir mer flyktiga affärer.

Deep Purple är inte bara ett "klassiskt" band, de är också det smarta bandet. Och den som gärna vill vara med och sprida det budskapet kan gärna ge bort ett exemplar eller två av den här samlingsskivan till släkt och vänner - det kan bli väl så uppskattat.

 

Michael Eriksson (april 2005)

 

HEM