KRÖNIKA 15 - KOMMER MK 3 TILLBAKA?

Den nya Deep Purple boxen på EMI, "Listen, Learn, Read On", har visat sig vara en god investering. Boken på 120 sidor känns som en bra sammanfattning över 1968-1976 och i det stora hela så representerar boxen deras första Guldperiod på ett mer rättvist sätt än någon annan samlingsplatta. Men å andra sidan så är det väl få som köper en box för 700 spänn som inte redan är fanatiker, så boxen lär inte dra in nya fans till bandet. Däremot så kanske den kan få en del äldre fans att förstå att hela resan, inklusive MK 4, var suverän. Och inte bara det som skedde till 1973, 1974 eller 1975(då många gamla fans valde att kliva av). Det kommer däremot hela tiden fram nya pikanta detaljer om det sista året i deras turbulenta historia under 70-talet. I den här boken avslöjas det att Led Zeppelins trummis John Bonham hotade Glenn Hughes med pistol i New York 1976, då Glenn enligt hans åsikt suktat efter hans flickvän. De vilda historierna från MK 4 tiden tycks aldrig ha ett slut.

I övrigt så kan man inte annat än slås av hur kaotisk deras tidiga karriär faktiskt var. Och allting skedde under en så kort period som ynka åtta år. Den där epoken kommer aldrig att upphöra att framstå som fantastisk, men också lite skrämmande. Deep Purple var ett väldigt destruktivt band. Illojalt. Pengahungrigt. Kompromisslöst. Men också spännande, inovativt, introvert och fullt av otyglad talang med egos som knappt rymdes på en och samma scen. Därav splittringarna, katastroferna, allt det där som fick dem på fall. För en utomstående iaktagare är det rent ut sagt makalös underhållning. Jag vet inte hur kul det var alla gånger för dem själva däremot. Man undrar hur mycket av det gamla bagaget som man samlade på sig som fortfarande ligger där och pyr?

I det nya numret av Classic Rock framstår ännu fler avslöjanden om det sista året. Vi får nu reda på att perioden då de jobbade med Tommy Bolin i Tyskland på "Come Taste The Band" då Glenn enligt tidigare versioner skulle ha varit sjuk och inlagd på sjukhus visserligen stämmer, men nu kommer det fram att det var drogerna som gjort honom galen och att han de facto låstes in på en psykklinik för att komma ifrån drogerna ett tag. På den tiden fanns det tydligen inga professionella vårdinrättningar för folk med drogproblem och problemen fanns förstås kvar då han kom tillbaka till bandet igen. Hela grejen var som en tickande bomb. Tommy Bolin var ju ingen trygg norrlänning precis. Det är uppenbart att MK 4 dog redan efter konserterna i Australien och att de sista fyra månaderna bara var en uttdragen fruktansvärd dödskamp. Man såg till att göra de konserter som var bokade, men redan inom loppet av några minuter efter den sista spelningen i Liverpool så hade David Coverdale, Jon Lord och Ian Paice lämnat bandet. Idag tycks alla ångra det faktum att man fortsatte med Tommy Bolin 1975 och Glenn Hughes erkänner idag att han var knäckt av drogerna redan då Ritchie Blackmore slutade. Han vill också göra en MK 3 turné idag för att kanske reparera en del av skadan som de åsamkade sig själva och hela grejen då det begav sig. Tanken är intressant, men knappast genomförbar så länge som dagens Deep Purple lever sitt liv i fortsatt harmoni.

Jag gjorde en kort intervju med Steve Morse för det sista numret av DEEP PURPLE FOREVER nyligen och han avslöjade då att det faktiskt är Ian Gillan som bestämmer vilka låtar som Deep Purple ska köra live idag. Det är alltså inte ett demokratiskt val, vilket jag kanske trott har varit fallet, utan herr Gillans val allena. Det är ett rätt så stort avslöjande och det kastar ett helt nytt ljus på maktstrukturen i dagens Deep Purple. Jag tror att det är Ian Gillan och Roger Glover som styr den här skutan nu, och att de andra mer eller mindre går med på det. Steve säger att han skulle vilja köra "Any Fule Kno´ That" från "Abandon" på alla konserter de gör, men Gillan tycks inte gilla den låten.

Jon Lord har ju lagt fram den här idén om en stor Deep Purple gala där samtliga idag levande medlemmar som varit en del av bandet skulle få vara med. Han hann knappt lämna bandet innan han planterade tanken. Man undrar vad Ian Gillan och Roger Glover tycker om det? David Coverdale har däremot redan sagt att han gör det om Ritchie Blackmore också ställer upp. Och Glenn Hughes vet vi är öppen för en MK 3 turné, så han skulle knappast säga nej han heller. Konceptet är hisnande men jag undrar om det inte framstår som ett hot för dagens Deep Purple att gamla medlemmar börjar att tala vitt och brett om en sån här gala? För innerst inne så begriper ju alla att det är MK 3 som skulle vinna en sådan kväll. Det är de som de allra flesta skulle vilja se tillsammans igen och applåderna för den konstellationen skulle antagligen vara lite högre än då dagens band, oavsett hur duktiga och bra de är, gör sin grej. Tanken är spännande och jag hoppas att de fortsätter att ha den i åtanke, men jag tror nog att det kommer att dröja innan vi ser det hända. Och sker det så måste undergången vara nära!

Nostalgi är trevligt men just nu så vill jag se att dagens Deep Purple tar sig samman och levererar ett album värt deras långa historia. Steve Morse har blivit accepterad som en fullgod del av Deep Purple legenden, men det vilar fortfarande på "Purpendicular" som spelades in för sex sju år sedan nu. Den plattan framstår allt mer som en av deras starkaste, men tiden går och Jon Lord har lämnat dem. Nu är det åter igen upp till bevis som gäller. Och funkar det inte så har vi kanske en MK 3 återförening, i alla fall för en lukrativ turné, om en tre fyra år. Och hur det än blir så rinner tiden iväg nu, de har inte så mycket tid kvar att spela med. Däremot så kan dagens Deep Purple fortsätta i ett tiotal år till om de bara vill. Och om de tycker att det är mödan värt. Men går det utför så tror jag att de reagerar på det, och det är inte otroligt att det blir Steve Morse som lämnar bandet isåfall.

Man undrar förresten vad som skulle ske om Steve Morse tar sin gitarr och drar? Förstår Ian Gillan och de andra att det är Steve som har räddat deras goda namn och rykte? Inser de att de inte kan ersätta honom hur som helst? Man undrar var de har sina egon? Om Steve drar och Deep Purple fortsätter, då tror jag att det faller som en sten. Jag tror också att deras manager plötsligt skulle bli intresserad i en återförening av MK 3 om vi hamnade där. Pengarna har aldrig varit oviktiga i Deep Purple, det är ju så det är då man rör sig på deras nivå. Och vi får inte glömma att organisationen ständigt måste tampas med förväntningar från fans, skivbolag och branschfolk i övrigt. I ljuset av det så har bandet gjort ett jävligt bra jobb de senaste åren.

En annan pusselbit är Ritchie Blackmore. Han vill ju inte rocka längre men samtidigt så kan man ju inte undgå att fundera över vad han egentligen tänker då han sett Steve Morse hantera hans gamla jobb med stor pondus och att fansen dessutom accepterat honom. Han har ju i princip kastats på sophögen. Förutom pengarna en MK 3 sväng skulle dra in så undrar jag ändå om han inte också innerst inne skulle kunna tacka ja till det för att återta sin gamla plats i solen igen. Dessutom i ett band utan Ian Gillan och Roger Glover, två personer som han inte tycker om längre. MK 3 skulle alltså kunna fungera som en slags hämnd för tidigare skymfer för hans del.

Ni tycker kanske att jag svamlar, men det här är intrigernas band och jag tror inte att det nödvändigtvis är över ännu. Frågan är bara om förutsättningarna för att något ska kunna hända faller på sin plats. Då kommer allting även att ställas på sin spets igen. Vi får se hur dessa ärrade gentlemen väljer att hantera det då den dagen kommer.

Jag såg Nightwish på Arenan i Stockholm den 16 november och det var magnifikt. Jag är nu mer övertygad än någonsin tidigare att Nightwish är det stora hoppet för hårdrocken i framtiden. Det är underbart att upptäcka att det fortfarande kan komma fram band med seriös talang. Jag och Micke Johansson umgicks med dem i några timmar och det var väldigt roligt. Jag har ju hypat dem några gånger i tidigare krönikor på den här hemsidan och det är roligt att notera att många av er därute faktiskt gått ut och köpt deras plattor för att sedan skicka in mail hit för att tacka för tipset om deras existens. Det bevisar att Deep Purples fans har något gemensamt när det gäller att ta till sig musik. Nämligen det att endast det bästa duger, men att glädjen är desto större då man upptäcker någonting nytt som verkligen är bra. Hur ofta händer det? Snudd på aldrig skulle jag vilja påstå, i alla fall då inom hårdrocken. Ribban är ju hög då man följt den lila familjen i många år. Nightwish är regala i sin storhet, det är pampigt, vackert och överlägset. Och jag misstänker att det var så här då Deep Purple erövrade världen en gång i tiden. Det är folkets intresse och inte media, som nu fått Nightwish att slå igenom i Sverige. Starkt jobbat.

Och glöm inte att kolla in den här sidan den 1 januari 2003 - då avslöjas vad framtiden har i sitt sköte efter DEEP PURPLE FOREVER.

Michael Eriksson (november 2002)

HOME