KRÖNIKA 38 - Vrålet från avgrunden

Steve Morse har nu varit medlem i Deep Purple i 11 år och "Rapture Of The Deep" är hans fjärde studioskiva med bandet. Det faktum att Steve stannat kvar har gjort att Purple åter fått en stark identitet, men det positiva är också att deras produktion hittills varit varierad och rik på nytänkande. Ingen skiva är den andra lik även om det, liksom på de gamla Blackmore skivorna finns gemensamma nämnare.

På "Rapture Of The Deep" är Deep Purple tuffare, mer lekfulla och nydanande än man har rätt att kunna förvänta sig. Steve Morse har ett fetare sound som passar Purple bra, Ian Paice har ett fett och drivande beat (ljusår bättre spelat och producerat än på de första fyra fem studioskivorna under comebackperioden), Ian Gillan är i sitt esse (han har själv skrivit alla texter på skivan, vilket gör den personliga prägeln stark och ger oss vibbar från hans år som soloartist), Roger Glover visar vilken suverän basist han är och Don Airey tar steget ut som lila hjälte hela vägen. För diggare av feta hammondmattor och roliga inlägg så är den här plattan en av Purples bästa, punkt slut.

Det Purple tappat med Ritchie är själva riffen, det de vunnit med Morse är en ny nyfikenhet och en vilja att ta ut svängarna. Steve och Don bjussar på så många solon på den här skivan att kritikerna garanterat kommer att såga den vid fotknölarna. Så här musikaliska får man ju inte vara. Däremot så kommer bandet samtidigt att stärka sin ställning som ett av de populäraste banden bland musiker med den här skivan.

Lyssnaren måste förmodligen ge skivan 10-15 lyssningar för att kunna greppa helhetsbilden. Bandet bryter ny mark och kräver en del av fansen, men samtidigt så lever sjuttiotalet på den här skivan på ett unikt sätt. Purple är ett lekfullt monster och det är en svårslagen kombination.

Titellåten är bäst, det är en klassiker i samma nivå som "Perfect Strangers" och "The Battle Rages On" och förmodligen den bästa låten bandet presterat de senaste 11 åren. Att Don Airey sticker ut hakan så här är underbart för det blåser bort alla tvivel om hurvida han är god nog för Purple eller inte för evigt. Det var precis en sådan här skiva de var tvungna att göra för att etablera den här sättningen fullt ut och nu har de gjort den. De har dessutom prånglat ut två bra plattor på två år, vilket är bra jobbat. De är definitivt i en guldperiod just nu.

"Wrong Man" har ett av de fetaste grooven i deras historia och det vill inte säga lite. Steve Morse har haft en förmåga att överdriva sitt finlir med en alltför mjäkig mix (på tok för lätt) på vissa låtar på tidigare skivor. På "Bananas" började karln att hitta ett tyngre sound och på "Rapture Of The Deep" har han äntligen utvecklat grejen till perfektion. Det skedde på hans fjärde skiva med Purple, det gjorde det förvisso för Blackmore också en gång i tiden (då det inte går att komma ifrån att "In Rock" var hans genombrott på den tiden). Månne har Dons feta hammondspel en del att göra med Steves utveckling åt rätt håll - för att kunna möta upp så har han helt enkelt varit tvungen att gå åt det tuffare hållet. Det finns skäl att tro att Don Airey är det bästa som hänt Deep Purple på årtionden, det är ett erkännande vi bör ge honom kollektivt.

"Kiss Tomorrow Goodbye" visar upp bandets förkärlek att komma upp med låtar som borde kunna vara varje coverbands värsta mardröm. Ian Paice öppnar med "Not Fade Away" liknande trummor men sedan tar låten konstant nya vändningar och det är intressant lyssning. Deras finlir är så bra att man häpnar, Deep Purple är fortfarande det smarta bandet inom hårdrocken.

"Before Time Began" avslutar med en episk känsla och Gillan sjunger ut sin avsky mot folk som dödar och visar dåliga sidor i sin Guds namn. Londonattentaten i juli kan mycket väl ha fått honom att ta upp ämnet, det hände ändå på hemmaplan den här gången. Men det är inte första gången Ian tar upp krig och elände, det finns tidigare exempel som "Child In Time" (om det kalla krigets galenskap) och "Under The Gun". För att inte tala om "Mutually Assured Destruction" från Gillan-tiden. Ian har en vass penna och den kritiker som försöker såga Purple för texterna lär stöta på patrull. "Before Time Began" är också en lila klassiker, jag hoppas att de tar upp den live. Så här ödesmättade har de aldrig låtit förut, det är en stark avslutning på en lika stark som bred skiva.

Jag vill inte rangordna skivorna från Morse-eran, men jag tycker att det lutar åt att de två senaste (de med Don Airey) är de bästa. De har varit mer spontana och tack vare producenten Michael Bradford även de som haft bäst ljudbild. Den här skivan gjordes på fem veckor, det kan förklara varför det låter så avslappnat. Ian Paice har berättat att rubbet sattes på första eller andra tagningen, vilket är helt ofattbart. Men deras konstanta turnérande har gjort dem till en vass rockmaskin och än är Deep Purple snäppet bättre än alla andra.

Det är nu över 30 år sedan deras första storhetstid och vi har ingen anledning att sörja. Tvärtom finns det gott om anledning att jubla. På sjuttiotalet var de unga och hungriga, idag är de högmotiverade fullblodsproffs. Det duger gott det också, det här med livserfarenhet ska inte underskattas.

 

Michael Eriksson (7 oktober 2005)

 

HEM