KRÖNIKA 37 - INSIDE DEEP PURPLE 1974-1976

Det är många som gärna gör sig en hacka på namnet Deep Purple och bolaget bakom den här utgåvan, Classic Rock Productions Ltd, har haft fingrarna i kakburken förut. Det här är den andra Inside Deep Purple DVD´n från dem, den första kom ut för nåt år sedan och tog upp tidiga MK 2 (alltså 1969-1973). Det var en rätt hafsig produkt med korta liveklipp (vilket innebär att bolaget inte behöver betala royalty för filmmaterialet) och rätt tveksamma människor som uttalade sig om musiken och bandet. Dougie White och Neil Murray var de två roligaste, och de har i alla fall klar lila anknytning. Av dem vet jag via mina intervjuer med Dougie White (som var Rainbows sångare på nittiotalet) att han är en genuin fantast av all musik som Deep Purple med familj prånglat ut, och att han kan sin sak. Neil Murray å andra sidan, var ingen större Purplefantast på sjuttiotalet (det framgick alla gånger då jag intervjuade honom 1981 då han var i Stockholm med Whitesnake) och Ritchie Blackmore gillade han inte alls som jag uppfattade det då. Dougie hade gärna fått breda ut sina resonemang längre på den utgåvan, det hade varit ett lyft. Det värsta med den första utgåvan var att liveklipp användes från åttiotalet för att illustrera sånt som gavs ut på sjuttiotalet, det blev både billigt och lätt obehagligt. Det var ju lite skillnad på "Child In Time" live 1972 mot samma låt live 1985 om man uttrycker det försiktigt.

Nu läser vi maj 2005 och här kommer så uppföljaren. En sökning på nätet visar att "Inside Deep Purple 1974-1976" finns att köpa i USA, Kanada, Europa och Japan redan nu, så räkna med att den här DVD´n går ut över hela världen. Det betyder kosing för Classic Rock Productions Ltd om inte nödvändigtvis för någon medlem i Deep Purple. Det var med stor misstänksamhet jag tog hem DVD´n via Ginza för 199 kronor men oavsett om den här utgåvan är bra eller dålig så måste jag se den, och äga den. Min kärlek för den här perioden av Deep Purple formligen kräver det. Så låt oss kika på den här utgåvan lite mer i detalj, här kommer mina åsikter om den.

------------------------------------------------------

INSIDE DEEP PURPLE 1974-1976 - AN INDEPENDENT CRITICAL REVIEW (Classic Rock Productions Ltd, CRP1731PAL)

Efter att ha tittat igenom den här utgåvan två gånger så kan jag konstatera att den inte är så dålig som man skulle kunna befara. Dels är den klart bättre än den första utgåvan, både vad det gäller redigering och källmaterial, men den känns också som ett hyfsat ärligt försök att debattera Deep Purple och deras tre sista år på sjuttiotalet innan det sprack. För en gammal videosamlare som undertecknad så är inte livebilderna (och intervjusnuttarna) från England 1974 nåt nytt, och detsamma kan sägas om scenerna från Japan 1975 med Bolin-sättningen, men det känns ändå som om de medverkandes kommentarer om bandet och deras musik vävs ihop på ett bättre sätt än det vi kunde se på den första utgåvan. Om 1969-1973 DVD´n kändes som en total ripoff, så är det här betydligt roligare, snudd på fullt godkänt.

Classic Rock Productions kommer att göra sig en rejäl hacka på den här DVD´n och det är också där motiveringen från dem ligger, men det är i alla fall en ganska bra produkt. Det är ingen kalkon. De är noggranna med att nämna på omslaget att utgåvan inte är sanktionerad av vare sig management eller musiker och det är ett måste för att de inte ska bli stämda över öronen. Faktum är att det står att den här utgåvan sattes ihop 2003 på omslaget (original-layouten hade även åren "1973-1976" i titeln, se toppbilden). På DVD´n ser man året 2004 nämnas och nu, i mitten av 2005 når den affärerna. Så varför denna väntan? Kan någon ha försökt att stoppa det? Det är ingen omöjlig tanke. Den perfekta tidpunkten att få ut det hade naturligtvis varit då remastrade "Burn" kom ut ifjol. Radio och tv-legenden Tommy Vance är med och uttalar sig på den här utgåvan och han avled för några månader sedan, så känner man till det så märks tidsförskjutningen. Men jag är glad att Tommy är med för det var en bra kille som alltid backade upp Deep Purple familjen.

För undertecknad så var 1974-1976 perioden av Deep Purple deras bästa. Jag upptäckte bandet 1971 och följde dem med stor iver då historien spelades upp. För mig var "Burn" en kick, "Stormbringer" helt OK och "Come Taste The Band" en bra skiva. Den senare tog dock lite tid att komma in i minns jag, då hela grejen var ny. Med tiden, och särskilt då bandet väl gått ur tiden 1976, så blev hela den här sista perioden en riktig favorit för mig. Det var en så intressant period, med intriger, musikaliskt nytänkande och grova chanstagningar. De utgick från att de hade rätt att tala om för sin publik vad det var som gällde och inte tvärtom. De hade en enorm pondus och en inre styrka som tog sig uttryck som ibland krävde på tok för mycket av den väldigt konservativa rockpubliken. Om folk ville se Deep Purple rocka och inget annat så mötte bandet dem halvvägs, sen lade man in det man själva ville ha in i det. Deep Purple kunde lätt ha blivit ett heavy metal-band med hammondorgel, men man lät det aldrig gå den vägen fullt ut även om det förmodligen funnits pengar att hämta i det. Det fanns för mycket genuin musikalisk talang för att det skulle urarta och bli ren metal. Men då bandet körde "Burn" och "Stormbringer" live så var det naturligtvis nästan monstruöst. Hårdrock har aldrig varit bättre.

Den här dokumentären lyckas visa upp publikens fascination i Deep Purple och det de sysslade med under de sista åren då det begav sig (bästa intervjuobjekt är återigen Dougie White). Alla som intervjuas har starka band och stor kärlek till bandet, sen går många åsikter isär. Alla hypar "Burn" ohämmat, men då "Stormbringer" och "Come Taste The Band" diskuteras så kommer de mer polariserade åsikterna. Och det var ju precis så det var då det begav sig. Men alla har en grundkärlek för bandet som man snudd på kan ta på. En genuin kärlek för ett band som för många som var med på den tiden betydde oerhört mycket. Då man talar om "Last Concert In Japan" så är åsikterna eniga, men den skivan förknippas så mycket med drogernas inverkan och bandets inre förfall att man accepterar plattan som en parentes. Den kom naturligtvis ut mer än ett år efter splittringen (två i Europa) så egentligen borde den knappt ha nämnts alls ("Made In Europe" nämns inte), men det är antagligen det faktum att man har rörliga bilder att visa upp som gör att den får vara med. Jag vet inte vad som lämnades på klippbordet men någon kunde väl ha nämnt att det kommit ut bra MK 4 material de senaste åren (inkl en uppiffad "Last Concert In Japan" med bra mycket bättre ljud), det hade inte skadat. Bilden tittaren får till sist är att Deep Purple gick ner sig i kaos samtidigt som den starke influensen som de tappat, Ritchie Blackmore, styrde upp sitt Rainbow mot nya mål med stor fokusering och stark målmedvetenhet. Så var det förvisso också, men det kunde ha varit annorlunda. Utan droger kunde Deep Purple med Tommy Bolin ha fortsatt i några år till. Om David Coverdale kunde styra upp Whitesnake och kränga 50.000.000 plattor på egen hand så behöver vi i alla fall inte tveka på hurvida talangen fanns där eller ej. Men Deep Purple hade extrema problem redan då Ritchie hoppade av och det ville sig inte riktigt. Men "Come Taste The Band" var en jävligt bra avslutning på resan.

Bildkvalitén från Japan är inte den bästa, det är antagligen kopierat från den japanska utgåvan som kom ut på VHS för åratal sedan (bandet stoppade release annorstädes 1985 då den var på väg ut även här i Europa). Som vi alla vet så har svensk tv sänt scener från den här filmen med perfekt kvalité, så det känns lite trist att ingen hittat igen en bättre källa.

De flesta har inte sett MK 3 scenerna från England (och backstagescenerna från samma tillfälle, jag tycks minnas att någon sa att filmen var ett studentprojekt från en skola i Leeds) så tusentals fans kommer att få glädjefnatt då de ser det här. Det är inte varje dag klassiskt Deep Purple material hittar ut till den stora massan. Tänker man på de 99% som inte har sett livematerialet på den här utgåvan så har de en rejäl höjdpunkt framför sig med den här utgåvan. Med kommentarer gjorda i nutid från medlemmarna själva hade det kunnat vara bättre, men för att vara en grej som i första hand existerar för att någon vill göra sig en hacka på namnet Deep Purple, så är det i alla fall godkänt. Det finns ett visst underhållningsvärde i det här och det faktum att den här utgåvan nu finns behöver inte heller betyda att fler som är ännu bättre inte kan komma vår väg i framtiden.

Det lär kunna bli svårare för bolaget att ge sig på bandets comeback-period då alla kontrakt som skrevs då skyddade upphovsrätten på ett mer fokuserat sätt. Men nog tror jag att det snart kan komma en "Inside the Deep Purple Reunion" DVD om bolaget som prånglat ut det här tar sig förbi de hinder som kan finnas rent legalt (den här DVD´n avslutas finurligt nog med en cliffhanger och en liten bit av "Perfect Strangers" live!). Man kan anta att folk tittar på möjligheten, för här finns det stålar att hämta. Samma bolag har även gett ut DVD´s i samma anda med artister som Led Zeppelin, Black Sabbath, Rainbow, Thin Lizzy, Free, Pink Floyd och andra, men Deep Purple är hittills det första bandet man producerat två utgåvor med. Antingen så finns det mer att säga om Deep Purple eller så finns det kanske någon på bolaget som gillar dem lite extra? Eller så kommer fler utgåvor med alla de här banden.

Hade den här utgåvan varit genuint dålig så hade jag varnat er. Hur bra ni kommer att tycka att den är beror möjligtvis på hur mycket av bildmaterialet ni sett förut. Ni som inte sett så mycket har en bra timme att se fram emot. Ungefär så ligger landet, resten är upp till var och en. Själv fick jag en liten kick, om det gör mig till en tragisk figur vet jag inte. Men bra rock har den där förmågan... Bra rock kan få vuxna män att börja dreggla.

 

Michael Eriksson (maj 2005).

 

HEM