KRÖNIKA 9 - DEN LILA EGOISMEN

Nu då jag haft mage att såga både Dios senaste album "Killing The Dragon" samt gett "The House Of Blue Light" en bredsida av Guds nåde(han glömde ju trots allt bort det huset!), så tänkte jag vara jävlig nog att ägna mig åt vad som av vissa kan uppfattas som orättfärdig kritik även i den här krönikan. Jag tänker nämligen ta upp en riktigt otrevlig sida i Deep Purples historia, nämligen egoismen vi sett i bandet under alla dessa år.

Få band har visat prov på en sådan otrolig ego attityd som just Deep Purple. Och det har visat sig på alla möjliga och omöjliga sätt. Och trots att det är bättre idag än förr så visst finns det kvar en del av det även i nutid. Men låt oss först gå tillbaka i tiden till tiden för deras genombrott. Deep Purple var tidigt ett band med starka viljor och de lät sig snabbt präglas av många av våra värsta sidor. Där fanns missunsamhet, avundsjuka(Ritchie Blackmore hade t ex väldigt svårt att hantera att Jon Lord fick en sådan framträdande roll utåt i bandet efter "Concerto For Group And Orchestra" och detta delades säkert i mångt och mycket även av de andra). Men det är liten poäng i att kritisera dem för deras uppförande för det var enbart mänskligt. Det händer nästan alla artister som slår igenom och blir riktigt stora. Det rör sig ju om människor vars livsvillkor förändras totalt och i grunden. Deras värld går in i en ny fas, helt befriad från den vardag som vi andra upplever. Att plötsligt kunna få nästan allt man pekar på är nog mer än vad de flesta kan hantera utan att också det egna beteendet förändras. I rockband är det mycket vanligt att festandet och kändisskapet når legendariska höjder. Ni har alla läst om t ex Oasis i tidningarna de senaste åren. Det som sipprar ut får dem att se ut som idioter och det finns skäl att säga att det ser illa ut ibland. Men exakt samma dumheter drabbar alla unga band som plötsligt skjuts iväg i en trestegsraket ut i universum. Deep Purple var, på sin tid under det tidiga 70-talet, i precis samma sits. Att inte lika mycket av det som hände dem sipprat ut kan möjligtvis bero på att deras pressansvariga inte utnyttjade det på samma sätt som är vanligt idag. De ägnade sig säkert tvärt om åt att lägga locket på.

Att det sköt iväg ordentligt för killarna i Deep Purple är inget vi behöver hymla om. Hela Ritchie Blackmores karriär har kantats av ett ytterst excentriskt beteende, och grunden till det lades förstås då Deep Purple blev riktigt stora. Ritchie gillade dessutom att utnyttja sitt dåliga rykte och kunde han spä på det så nog fan kunde vi räkna med att han gjorde det. Men bakom den mörka humorn så fanns ett monster som kikade fram ibland också. Den infantile ungen som alltid skulle ha rätt, alltid bestämma allting. Sandlådan var inte långt borta ibland, det har väldigt många i hans närhet fått erfara genom åren. En del är känt, det mesta är det inte. Att karln är ett musikaliskt geni gör att många ursäktar hans beteende med just det i åtanke. Men så talar ju alla fans, det är naturligt att folk som beundrar någon(särskilt om det ibland handlar om ren dyrkan, vilket många av oss varit väldigt nära, det vet ni lika väl som jag), ser saker och ting på ett sätt som hellre friar än fäller. Men Ritchie Blackmore har även låtit sitt lynne gå ut över sina band så ofta att det varit rent destruktivt. Hans egoism har varit påtaglig och i den lila familjen är han väl den som lyckats ställa till med mest genom åren.

Men de andra har varit lika skyldiga och exemplen är otaliga. Då Ian Gillan lämnade Deep Purple 1973 så skedde det på ett sätt som gjorde att de andra i bandet kände till vad som skulle ske en god tid innan det skedde. Ian skrev ju ett brev där han sade upp sig så snart som alla ingångna åtaganden var gjorda. Att Blackmore då krävde att Roger Glover skulle ut ur bandet om han skulle stanna kvar är en sak, men att Jon Lord och Ian Paice gick med på att förminska Roger Glover och hans betydelse för vad bandet åstadkommit kan sägas vara ett lågvattenmärke i deras historia. Det var ett väldigt egoistiskt beslut. Bandet var i princip störst och pengarna som började rulla in väldigt snabbt gjorde Roger till en oviktig bricka i det stora hela. Om inte det är ett fall av egoism så vet jag inte vad som är det. Det säger sig självt att Glover blev oerhört besviken på deras agerande, och jag tror knappast att han kan ha glömt det till denna dag.

Då Ritchie Blackmore lämnade gruppen 1975 var de superstjärnor och inne i en period då man kan tala om att en ren skär dekadens tagit över. Att man fortsatte utan Ritchie kan väl på sitt sätt ses som egotrippat, men där fanns förstås många känslor representerade. Pengabegär, stjärnstatus(vem vill gå ifrån det?), hämndbegär, frihet att göra något nytt. Och bakom hela grejen ett management och skivbolagsfolk som ville pressa ut mer pengar ur legenden så länge som det bara kunde göras. Tommy Bolin var en ganska så otrygg människa, vilket hans drogintag skvallrade om, och det var inte den mest stabila situationen i världen han steg in i då han ersatte Ritchie Blackmore i Deep Purple. De som kände honom anser tvärtom att Deep Purple påskyndade hans fall betydligt. Det ligger säkert mycket i det. De lyckades göra en platta men sen var det över nästan lika snabbt som det började.

Låt oss konstatera något viktigt här. Man splittrar inte ett band som drar in så mycket pengar som vad Deep Purple gjorde då om det inte finns väldigt starka anledningar till att göra det. De flesta av er känner till att det var stora egoproblem i bandet och att detta försvårade den kreativa processen tills den i princip blev obefintlig. Ta bara det här med att David Coverdale fick stå vid sidan om scenen en halvtimme(minst) varje kväll. Hur kul kan det ha varit för honom? Men positionerna var låsta och istället för att lösa det på ett moget sätt så struntade alla involverade i att ta i det. Det är inte så konstigt att impulsen att lämna bandet först dök upp hos Coverdale. Mindre känt är dock det faktum att bandet(och deras crew) ofta betedde sig så dekadent att folk med lite sans och vett kvar i skallen som jobbade med dem faktiskt hoppade av. Jag vet att en kille som jobbat länge med dem drog efter besöket i Indonesien. Jag har hört grejer som jag inte kan upprepa, men det är trista grejer och ibland så önskar man att man inte fick reda på vissa saker. Det var skitstövlarnas paradis, så långt kan jag sträcka mig. Att vissa ville ut ur det så snabbt som bara möjligt blev resultatet. Och ännu idag så är mycket av det som hände inte känt. Men det kan jag förstå också. Deep Purples haveri kom också som ett brev på posten.

Ibland kan egon fungera negativt, men det kan förvisso också skapa karriärer. Att så många som varit med i Deep Purple lyckades så bra efter det att bandet försvunnit bottnade mycket i att de alla tänkte samma sak, nämligen att de ville banne mig ta sig ur skuggan av Deep Purple och bevisa sig på nytt i sina nya band. Där skulle de få sin bekräftelse. Och så skedde också, det ser vi ju på deras historia. Talang kopplat med uppblåsta egon, som absolut ville bevisa sig igen, hjälpte med stor sannolikhet till att få allting att lyfta igen och igen. Rainbow, Whitesnake och Gillan ångade på som om det brann i baken på dem. Alla nådde långt väldigt snabbt.

Men jag tror att de allihopa bar med sig en hel del av den gamla känslan av att de var utvalda. David Coverdale erkände en grej på 80-talet som var talande. Han berättade för en journalist att han inte varit medveten om vad Aerosmith gjort på 70-talet, för han var med i Deep Purple, och inget annat existerade! Vad kan man läsa ut av det? En hel del skulle jag vilja säga.

Då Deep Purple kom tillbaka 1984 med "Perfect Strangers" så var det nästan komiskt att läsa vissa intervjuer ibland. Ian Paice var särskilt duktig i att berätta för världen hur allt annat än Purple sög. Jon Lord hypade upp MK 2 genom att snacka skit om MK 3 och 4. Det var en del inte så vackra detaljer där, och det skulle upprepas snart nog igen och igen. Det gamla går sällan ur verkar det som. Att man sparkade Ian Gillan några år senare var inte vackert gjort, och ännu mindre snyggt var det som drabbade Joe Lynn Turner några år senare då det var hans tur att få en dolkstöt i ryggen.

Palatskuppen mot Ritchie Blackmore 1992, då man lyckades återinsätta Gillan i bandet igen mot Blackmores vilja, var en slags rening. Äntligen kunde man ta ner den som varit själva källan till en stor del av all skit som de hade tvingats utstå igenom hela karriären och det kunde bara ske om allt småtjafs mellan de övriga en gång för alla kunde läggas åt sidan. Med enad front kunde man peta ner Blackmore från tronen och vi vet ju vad som skedde så snart tiden tillät det. Bitter över denna skymf så stormade Ritchie ut så snart han kunde göra det utan att folk skulle stämma skiten ur honom, men tidigt nog för att det ändå skulle kunna ske om än endast för Japan. Joe Satriani togs in och bandet styrde upp situationen.

Med Steve Morse har bandet äntligen slappnat av och det har gjort dem gott, det ser ju vem som helst. Inte minst så kan vi se det med våra egna ögon då vi ser dem live. Nu står de där uppe och garvar och har kul, och allting låter mycket bättre än på länge just därför att de har lyckats acceptera den nuvarande situationen för vad den är. De är inte superstjärnor längre i medias ögon så den pressen har till stor del försvunnit, och det tror jag också varit dem till stor hjälp. Dels så har det säkert varit skönt att slippa den värsta pressen. Och hyllade och respekterade blir de ofta nog ändå, men de slipper hysterin kring det som fanns på 70-talet och under själva comebackens första period. Detta har kanske också fått dem att skärpa till sig en del. Men Steve Morse är naturligtvis katalysatorn. Den godmodige gitarristen har frigjort bandet.

Kvar på minuskontot har vi en del småsaker som är tydliga nog och som många av deras riktiga fans även retat sig på(har du läst så här långt så är du säkert ett av dem). Det största problemet är att bandet inte är särskilt lyhört över vad folk vill att de ska göra. Folk vill ha fler låtar från fler skivor. Folk vill kanske hellre höra "The Battle Rages On" än "Pictures Of Home" och så vidare, men det är helt klart att Deep Purple har valt att såga av några av trädets grenar om vi ser dem som ett sådant. Att de ignorerar allt som skapats med Coverdale/Hughes/Turner på sång är en sak(och det är nog så irriterande), men att man också väljer bort det mesta av det som skapats sedan 1984, det känns som ett generalfel. De kan ha sina anledningar till att inte vilja spela låtar från vissa skivor, men håll med om att det är ganska så introvert.

Jag tror att "raset" bandet upplevde på slutet av 80-talet chockade dem. Turner fick antagligen ta hundhuvudet för något som egentligen havererat redan med "The House Of Blue Light". Deras oförmåga att ta in producenter utifrån tyder också på en viss egoism som inte nödvändigtvis är alltför hälsosam. Jag respekterar Roger Glover, men ibland så misslyckas karln och även om hela bandet får ta på sig en stor del av den skulden så skulle man ju samtidigt kunna lära sig något på vägen också. Där har Purple en blind spot enligt min mening. Vi får se om de tar sig ur det tänkandet nu framöver.

Och har vi väl tagit oss så långt så finns det i alla fall en detalj kvar att ta upp. Ian Gillan är en trevlig prick men hans totala ovilja att bjuda på några sekunder av något som förut sjungits av Coverdale/Hughes/Turner kan upplevas som märkligt. Karln sjunger ju "Hush" som Rod Evans sjöng. Så varför inte något som någon av de andra sjungit? Bandet skulle ju kunna lösa det snyggt genom att lägga in några få sekunder av en klassiker på slutet av en annan låt eller något liknande. Man har gjort det förr om inte då Gillan varit med. Det enda som slunkit in som det ser ut idag är att Steve Morse lagt in en bit av riffet till "Burn" i något jam, och bandet har hakat på, minus Gillan. Man kan också säga att musikerna i sig skulle kunna bjuda på lite Purple rent instrumentellt, om Gillan står tillbaka i någon minut och låter dem göra det. Det vore ju en fin gest om man t ex körde något som sättningen med Tommy Bolin gjort någon gång, om inte annat som en gest åt en kille som dog endast 25 år gammal och som trots allt en gång var med i bandet. Men nejdå, det går tydligen inte. Så lite egon har vi kvar, allt är inte utrensat och det kommer aldrig att bli det. Det beror på att de är människor och ingen av oss är perfekt, vi har alla vårt bagage i ryggsäcken och de är inte bättrte än vi.

Men i det stora hela så har det landat på en lagom nivå trots allt. De värsta pinsamheterna försvann med Ritchie och de dåliga minnena uppvägs trots allt på något sätt av all den fantastiska musik som har skapats av de här människorna under alla dessa år. Såpan är nu det den är och det kan väl ingen ändra på. Men vi kan erkänna att det har funnits brister och det är heller inte mindre än rättvist sedan vi fans fått lida rätt så mycket av deras brokiga historia. Men vi är fortfarande här och det betyder väl något det också. Ingen kan säga att resan inte varit intressant, den saken är då klar. Men vacker har den inte varit.

Micke Eriksson (juni 2002)

HOME