KRÖNIKA 8 - HUSET SOM GUD GLÖMDE

I Classic Rock (May/2002) kikar skribenten Malcolm Dome på "The House Of Blue Light" och ger den skulden för att Deep Purples karriär störtdök. Det är intressant för det är det som jag har hävdat i åratal nu och det är skönt att se att historieskrivningen trots allt placerar skulden för det inträffade på rätt plats. Deep Purple befann sig nämligen i en gyllene sits efter all hype kring "Perfect Strangers" men ändå så föll man på eget grepp. Det är en sanning som är värd att pränta in - att det var "The House Of Blue Light" som ödelade bandets rykte och att det var en skandal att det fick ske.

Visst, i Europa sålda plattan bra, men i USA sålde den med nöd och näppe Guld och har man nyss haft ett Platina album där så är detta naturligtvis inte bra. Men Deep Purple tappade mycket på att de inte var bra nog i en tid då det släpptes väldigt många bra plattor inom hårdrocken. Och är man sämre än en massa andra band så är det heller inte mer än rätt att det märks. Och Deep Purple var sämre än många andra band på den tiden. Jag insåg det själv då jag fått distans till plattan och särskilt efter att ha sett bandet live igen, och bjudits på samma set som gången innan en gång till. Deep Purple tog inte in det hela in i 80-talet utan lutade sig tillbaka på "Made In Japan" legenden, och även om många trivdes med det så försvann naturligtvis deras cred som att vara ett viktigt nutida band samtidigt. Så låt oss analysera sammanbrottet.

Först och främst så är ansvaret för fiaskot i studion kollektivt, men den största skulden måste ändå läggas vid Ritchie Blackmores fötter. Han var tämligen ointresserad och sökte dessutom upp de andra, en och en, och skapade konflikter i bandet genom att kritisera deras prestationer. Istället för att låta t ex Ian Paice göra sitt jobb ifred så försökte han att tala om för honom hur han skulle spela. Allt detta hattande och Blackmores egen ovilja att vilja engagera sig resulterade i ett djupt oengagerat och olyckligt band i studion. Att de överhuvudtaget fick till en platta berodde enbart på att flitens lampa lyste i studion då Roger Glover ensam, möjligtvis med hjälp av någon tekniker, fick sitta och klippa ihop det bästa av de snuttar som fanns. Det finns också mycket riktigt väldigt många frågetecken kring hela den här skivan. Det mest uppenbara man kan fråga sig är "Var tusan är Jon Lord?". Inte fan märks han särskilt mycket på den här skivan. Och ännu värre blir det då man vet att en del av de keyboards som hörs inte spelas av Jon Lord utan av Roger Glover då han suttit och desperat försökt att lappa ihop ett hopplöst projekt. Sanningen var att Deep Purple inte var ett riktigt band då den här skivan gjordes och det säger jag rakt ut. Vill de själva hävda att de var det så får de göra det, men då definierar vi själva betydelsen av ordet band helt olika. "The House Of Blue Light" var en ansträngd platta och det kunde man höra. Jämfört med andra MK 2 skivor så saknar den liv och lust. Och värst av allt, den saknar tyngd. Det låter som om ett band utan självförtroende gjort plattan. Jämfört med större delen av deras övriga backkatalog så saknar den här skivan väldigt mycket.

En annan anledning till att bandet dök under den här perioden var att de inte var lika bra live som då det begav sig på 70-talet. Det var rent ut sagt pinsamma versioner av t ex "Space Truckin" och "Black Night" som levererades från scenen var och varannan kväll. Ritchie Blackmore spelade ofta uselt och med dåligt ljud dessutom och Ian Paice hade ett trumsound som lät som om någon lagt en våt filt över högtalarna. Lägg till en ansträngd Ian Gillan som hostade i och mellan låtarna under mellansnacket och bilden blir inte särskilt ljus. Jag vill nog gärna hävda att det kunde ha varit avgjort bättre om saker och ting stått rätt till i bandet. Men det gjorde det inte och där tror jag att grundproblemet låg. Kemin fungerade inte. Man trivdes inte med det man gjorde och sånt märker folk, eller många om inte alla, rätt så snart. Själv så såg jag bandet två gånger 1987 med någon dags mellanrum. I Malmö tyckte jag att det var kanonkul, senare i Stockholm så märkte jag hur jag stod och analyserade det jag såg och det jag kom fram till poänterades bara ytterligare av att Ritchie Blackmore inte iddes gå ut på scenen igen för extranumren. Det här var ett band med problem. Det här var rätt och slätt en pengamaskin där musikerna kapitulerat och underkuvat sig och där formulär 1 A gällde. Jag tror att de var rätt så tacksamma för att de klarade sig undan trots allt, för det gjorde de. Recensionerna de fick var ofta lyriska och ser man tillbaka på hafsandet idag med nyktra ögon så inser man ju att det fortfarande var lyckan över det faktum att Deep Purple existerade och spelade tillsammans igen som lyste igenom.

Hade album nummer två, i deras fall just "The House Of Blue Light", varit bra, så hade bandet knappast tappat så mycket mark så snabbt som fallet faktiskt var 1987-1988. USA marknaden var stendöd för Deep Purple 1988 och de relegerades till att spela före Aerosmith på en festival i New York. Det var extra pinsamt sedan de toppat affischerna inledningsvis, men Aerosmith sålde en jävla massa skivor och Deep Purples patetiska livealbum "Nobody´s Perfect" bombade så hårt att det var att jämföra med ett präktigt magplask i världsmästerskapen i simhopp. Om "The House Of Blue Light" krossat ryktet så var "Nobody´s Perfect" kvittot på att det var över. Att liveplattan var så löjligt dålig gjorde det inte bättre precis. Bandet själva tycktes urskuldra sig t o m med själva titeln på skivan... Den skulle lika gärna ha kunnat heta "Ursäkta att det sög".

Idag så har jag förstått att Ritchie Blackmore var tämligen olycklig under den här perioden. Det förklarar mycket och jag kan bara anta att det inte var särskilt roligt för de övriga i bandet att ha en olycklig Blackmore i närheten. Karln kan ju vara nog så svår att ha att göra med då han är lycklig. Det är väl ganska så troligt att Jon Lord, Ian Paice, Roger Glover och Ian Gillan mer eller mindre trodde att comebacken förmodligen snart nog skulle vara över, så jag tror att de undvek Blackmore så mycket de kunde. Roger Glover var förstås tvungen att jobba eftersom han var ansvarig för plattans produktion, men det är talande att han inte hade det så lätt att få in Blackmore och Lord i studion för pålägg. Istället så har det ju framkommit att han ofta fick jobba utifrån existerande tagningar av vilka somliga inte ens hade något att göra med låten som han jobbade på just då. Hur kul tror ni att den sitsen var?

Jag tror att Deep Purple var snubblande nära att dö 1988 och hade det skett så hade mycket varit annorlunda idag. Istället så fick bandet en oförskämt bra deal från BMG tack vare att några av de som jobbat på Polydor med Purple nu flyttat dit. Och turligt nog för Deep Purple så ville dessa individer även fortsättningsvis jobba med bandet. Hurvida Polydor hade velat ha dem längre då förtäljer icke historien. "The House Of Blue Light" hade bombat artistiskt men den hade sålt 2 500 000 exemplar på bandets rykte. Vad ingen visste då var förstås hur många som bara köpt plattan utan att lyssna därför att "Perfect Strangers" varit bra? Det får vi aldrig veta, men det var många fans som tyckte att Deep Purple kunde man klara sig utan nu efter den här skivan.

Rötan fanns i alla fall i bandet och det var Ritchie Blackmore som var herre på täppan. Och hans lösning på problemet var att göra sig av med Ian Gillan. Det var ett krav från hans sida och jag tror att de andra böjde sig till stor del därför att de var vana att göra det. Men det är även väl dokumenterat att Gillan supit rätt så friskt och det tyckte nog de flesta i omgivningen var rätt så trist att behöva leva med. Så även om Blackmore var den som tog upp "problemet" och såg till att frågan om att ta in en ny sångare i bandet blev aktuell, så var nog alla med på det också.

Då man under den här perioden sökte efter en ny sångare så tror jag att man hade en helt orealistisk syn på sin egen status. Då Joe Lynn Turner kom in i bilden så visste han att bandets rykte var allvarligt skadat och att de skulle vara tvungna att jobba så in i helvete för att få det att lyfta igen. Men den attityden fanns inte hos de andra i bandet. De trodde att namnet Deep Purple garanterade fortsatta framgångar. Denna egofixering var inte särskilt hälsosam men det var kanske rätt så bra att de levde i den bubblan trots allt, för hade man insett hur mycket man tappat på den senaste plattan så vet jag inte om de vågat byta sångare och gå vidare i just det här kritiska ögonblicket. Nu gjorde man det ändå och jag tror att de blev medvetna om fallet först när de insåg att "Slaves And Masters" sålde en miljon exemplar mindre än föregångaren. Det var då som allt ställdes på sin spets och det var då som palatskuppen kom, som en gång för alla petade ner Blackmore från tronen. Att man då lyckades göra en rätt så stark platta med "The Battle Rages On" - trots alla dessa pågående interna problem - kan sägas vara något av ett under i deras historia. "The Battle Rages On" innehåller visserligen en lång rad med stölder från tidigare låtar, men skivan har i alla fall en nerv och en attityd som fattades några år tidigare. Det är möjligt att "The Battle Rages On" hade kunnat hålla kvar Deep Purples rykte om den kommit ut 1987 istället för "The House Of Blue Light". Det får vi aldrig veta. Men det faktum att bandet dök och att man gick vidare in i en ny sättning 1989 gjorde också att omständigheterna lade upp sig för en helt ny period för bandet - utan Blackmore.

"Purpendicular" räddade bandets rykte 1996, rent artistiskt. Sedan dess så har bandet jobbat hårt på att återskapa det massiva ryktet som en gång gått förlorat och även om det är en snudd på hopplös uppgift så har man ändå till stor del lyckats. "Abandon" var tyvärr ett misslyckande, men de positiva signalerna har ändå varit fler än de negativa och bandet har överlevt och tagit sig vidare.

Att man tappade sin deal på BMG efter tre skivor i tre olika sättningar är inte särskilt konstigt. Den första halvan av 90-talet var mycket bättre än den tidigare återföreningstiden rent artistiskt, men man brände samtidigt så många broar att bolaget inte litade på dem längre. Det är nog tur för dem att EMI vid tillfället ifråga såg att de remastrade versionerna av "In Rock" och så vidare sålde så bra. Det var ett tydligt tecken för dem att det fortfarande fanns pengar att mjölka ur det här bandet. Så man såg till att signera dem till sig igen och för första gången på 20 år så låg Deep Purple på samma bolag igen. Raset 1987 hade varit rätt så markant och nedåttrenden höll i sig tills "Purpendicular" kom in i bilden. Det var då det vände, men Deep Purple kommer aldrig att kunna jobba utifrån det öppna målet som de hade framför sig då de spelade in "The House Of Blue Light" igen. Nu är varje release en kritisk period för dem och så kommer det att förbli. Att de varit så förbaskat bra live de senaste åren, kopplat med att de gärna jobbat hårt också, har bidragit till deras nuvarande kultstatus.

Det finns egentligen bara en kategori med fans som håller hårt på att "The House Of Blue Light" är en bra skiva, och det är de som aldrig någonsin lyssnar på något annat än just det som ges ut från Purple familjen. De som låter sig nöjas av att de får lite mer av samma sak. Men där saknas också insikten om hur bandets inre stridigheter är viktiga allt som oftast. Det är många nostalgiker som ser fem namn på ett papper och bara just de fem jobbar ihop så blir allt bra. Jo jo, om sagor ändå vore sanna... Ett band kan bara skapa bra musik om de är lyckliga nog att vilja göra det. Man kan fejka orgasm också men någon kommer att märka det.

"The House Of Blue Light" är en usel Deep Purple skiva. Jag kan lyssna på den ibland och tycka att det är okej, men i ljuset av vad det här bandet har producerat i övrigt så hoppar man ju inte högt direkt. Och värst av allt, skivan saknar en klassiker. "Slaves And Masters" hade i alla fall en halvklassiker i "King Of Dreams" och det fanns flera klassiker och halvklassiker på "The Battle Rages On". Men på den kritiska skivan som följde upp den stora hypen efter "Perfect Strangers" så lyser avgjort de klassiska tendenserna med sin frånvaro. Det är bara att beklaga. Det är mycket vi inte vet om allt det här också, men det kommer nog att sippra ut små sanningar lite i taget, som det gjort om annat tidigare. Att bandet undvikit att spela låtar från skivan sedan 1988 kan väl dock ses som ett bevis på vad de själva tycker om den. Det är isåfall mer förvånansvärt att man även kasserat "The Battle Rages On" lika lättvindigt. Den behövdes då den kom för att ge bandet en ny grund och den har sina ögonblick. Att man inte gärna går tillbaka till den beror säkert till stor del på att medlemmarna som var med i gruppen då får taskiga vibbar då de hör de här låtarna. Det är mörka minnen från en tid då det var trist att jobba i Deep Purple.

Deep Purple är inga gudar. De är människor och människor gör misstag. Det här var ett av deras och det kan ingenting i världen ändra på i efterhand. Däremot kan man, tack och lov, ha modet att gå vidare.

Micke Eriksson (Juni 2002)

HOME