KRÖNIKA 7 - SISTA SPIKEN I KISTAN FÖR DIO?

Jag hatar att säga det, men nu tror jag att Dio är färdig som hårdrockhjälte för 2000 talet. Den nya skivan "Killing The Dragon" är en skandalöst tafflig produkt och är man kring de 60 som Dio så har man inte så många tåg kvar. De gamla fansen kommer att bli besvikna och de yngre hårdrockarna, som egentligen är Dios hopp idag eftersom han ändå har skaffat sig en hel del cred hos yngre rockare under de senaste åren, kan knappast bli särskilt upphetsade de heller. Nu tror jag att alla säger "Tja, han sjunger ju bra, men...".

Ronnie James Dio är en Gudabegåvad sångare, en fantastisk liveartist och en hygglig kille med huvudet på skaft. Jag gillar honom och jag köper alltid hans skivor. Men jag har noterat att karln har samma svaghet som Glenn Hughes och Joe Lynn Turner, och det är att innan han kan sprida sin magi över materialet så måste någon som är begåvad nog att ge honom det här materialet finnas på plats. I Rainbow hade han förstås Ritchie Blackmore, den störste av dem alla, bakom sig. I Black Sabbath ett av hårdrockens genier, Tony Iommi. I tidiga Dio fungerade uppenbarligen Vivian Campbell som bollplank och senare Craig Goldy. Men sedan dess så har herr Dio vobblat farligt nära avgrunden med sina studioskivor. "Strange Highways" var, enligt min mening, den enda studioskivan på 90-talet som var genuint bra. Resten var skräp. Inte för att det kom så många under den här perioden heller. Fjolårets "Magica" var dock en fantastisk comeback, och det berodde tydligen på att Craig Goldie var tillbaka igen. Men efter en sådan helgjuten platta så skruvas ju förhoppningarna upp också, och innan den här plattan dök upp så hörde jag mycket hype från höger och vänster om hur bra den skulla vara, "en ny Holy Diver" hördes om och om igen. Jag vet inte vilka som startade det ryktet men det är ett jubelidiotiskt uttalande. Någon "Holy Diver" är nu inte "Killing The Dragon", möjligtvis är den en kusin till "Lock Up The Wolves". Här finns ett par hyfsat bra låtar, främst "Push" som i alla fall kan bli bra live, samt låten "Throw Away Children" där Dio tar upp något som han är genuint engagerad i.

Jag hatar standardhårdrock utan idéer och bra låtar. Det här låter ungefär som om någon matat in ett gäng gamla låtar i en dator och bett den komma upp med lite nya i samma stil. Datorn, som uppenbarligen behöver starkare processor, hafsar ut något pliktskyldigt. Vi har banne mig rätt att förvänta oss bra mycket mer än så från en kille som Dio. Den som gillar det här måste vara allvarligt miljöskadad och lyssna endast på halvdålig hårdrock. Den som har lite högre krav blir med all säkerhet besviken på att just ha blivit blåst på 200 spänn.

I hela Dios backkatalog, eller i alla fall om vi går tillbaka 27 år till den första Rainbow skivan, så är det här den näst sämsta skivan av dem allihopa. Bara "Angry Machines" är sämre. Det bygger man ingen ny karriär på. Dio har gått in i väggen och endast själva livesetet kommer att vara fortsatt starkt även då de tar ut det här på vägarna. Jag blir dessutom oroad över hur fortsättningen på mästerverket "Magica" ska arta sig nu? Den ska ju få två delar(eller skivor) till, enligt herr Dio själv. Och det råkar nu vara något som jag genuint ser fram emot. Men nu då? Vad händer om "Magica II" blir en "Killing The Dragon II" istället? Den risken är uppenbar och nyckeln verkar ligga hos Craig Goldy. Om inte han kommer tillbaka så är det nog rätt så kört. Den här killen, Doug Aldrich, är inte rätt man för Dio om de ska ha en framtid. Det är som om Dio just svängt in på en liten skogsväg som kommer att ta honom allt längre från huvudvägen. Doug kan visserligen spela gitarr, men jag kräver bra riff och melodier. Den som inte kan få fram sådana ska inte jobba med Dio.

Och skulle det vara så att den yngre publiken köper det här då blir då i alla fall jag besviken, för då kan inte den yngre generationen som kommer in nu skilja på bra och dålig hårdrock. Ja, det är hårdrock enligt Mall 1 A, men magin finns inte, bara hantverket. Bra trummor etc, men till vilken nytta då låtarna räcker halvvägs? Man förväntar sig att gruppen Dio ska leverera bra musik. De ska leda packet, inte jaga sin egen skugga.

Då jag talade med Dio ifjol för Codex så fick jag intrycket att han var ganska så less på det här, och om det är så det förhåller sig så kanske han borde börja att fundera på att dra sig tillbaka. Jag hatar att se folk göra skivor efter en vinnande mall trots att de egentligen inte vill göra det. Ta Glenn Hughes. Alla vet ju att han vill syssla med funk och soul och jag känner då i alla fall en viss ovilja mot alla dessa gitarrbaserade skivor som kommer under hans namn, oavsett om de är bra eller inte. För jag vet ju att han bara gör sitt jobb och att han kompromissat bort ett år till. Frågan som smyger sig på om man börjar att titta på det här är onekligen att det mycket väl kan förhålla sig som så att alla som kommer från Deep Purple-sfären är låsta i det här vare sig de vill det eller inte. Det är i hårdrocken pengarna finns och deras berömmelse tynger dem en hel del och inbjuder inte till drastiska förändringar. "Killing The Dragon" är pliktskyldig hårdrock snarare än vital och spännande hårdrock. Jag vet inte vad det betyder men jag måste säga att jag misstänker att det inte står helt rätt till. Man ska inte behöva leta efter bra låtar med förstoringsglas från så rutinerade artister som Dio. Jag brukar vara öppen men jag kan också vara fruktansvärt konservativ. Av Deep Purple kan jag acceptera nästan vad som helst. De har etablerat att en viss bredd finns och jag tycker att det är så det ska vara. Dio vill jag ska vara som AC/DC, jag vet vad jag vill ha och får jag det inte så har de inte gjort sitt jobb. Jag vill att Dio formulan fungerar. Då man slänger in ett hammondsolo i "Before The Fall" känns det så jävla fel. Nä, det känns inte som ett kul grepp, det känns som om någon vill säga hej till Deep Purple fansen. Men Dio är låååångt ifrån Deep Purple. De har varsin väl fungerande formula. Jag vill inte höra Deep Purple leka AC/DC heller. Kalla mig konservativ, men vissa saker får mig att skruva på mig av obehag. Hammondsolon i Dio får mig att desperat sträcka mig efter musen så att jag kan klicka mig in i datorn och ändra spår så fort det bara går.

Men men, jag kommer att köpa nästa Dio platta också. Och jag kommer att stå där i skivaffären med hoppets låga tänd som så många gånger förut. Och jag kommer att blåsa 200 spänn till väl medveten om att jag mycket väl kan komma att bli grymt besviken. Så ingen ska komma och säga att jag inte är ett fan. Men det finns mycket med bra musik därute och jag vill ju förstås att mina gamla hjältar kan stå sig i nutid mot det nya som kommer ut som är bra. Och gör det inte det så kan jag i alla fall erkänna att så är fallet. Nej, Hughes Turner Project är tio gånger vitalare än det här. Det är dom jag kan peka på just nu om jag vill försvara mitt dyrkande av den lila sfären. Och nämner jag Dio så blir det "Magica" som får nämnas - igen. "Killing The Dragon" blir ingen favorit i det här huset utan åker in i samlingen. Och fram åker Nightwish igen. Där har ingen röta satt in ännu.

Dio är kung, men han vilar på sina lagrar.

Michael Eriksson (maj 2002)

HOME