KRÖNIKA 6 - PONDUS VET VAD HAN GILLAR

Har ni någonsin läst den roliga serien Pondus? Den finns sedan en tid tillbaka som egen serietidning och jag tycker att den är fullkomligt lysande. Pondus är nämligen en kille kring de 35-40, med barn, trist jobb och allt vad det nu är som är så typiskt för de allra flesta av oss därute. Men han vet i alla fall vad han gillar(fotboll, öl och hårdrock), och inget i världen kan rubba honom i den bemärkelsen. Pondus och hans polare låter all världens hype och modenycker passera - det är ändå Deep Purple, AC/DC, Thin Lizzy, Kiss och Van Halen som gäller(det kan dock förekomma häftiga diskussioner kring vilket band som är bäst). Serien skämtar ofta med denna passion men också kring Pondus attityd mot allt som han anser vara "skit" i musikväg, vilket kommer fram då han tvingas tillbringa tid med ohängda grannar som helt saknar musikalisk intelligens. Hans fru hinner oftast att med nöd och näppe kasta sig över honom och hindra honom från att fälla en dräpande kommentar. Eller vid hans utbrott på puben då han träffar på någon som anser att Rolling Stones är det bästa rockbandet någonsin. Pondus vet vad han gillar och det finns en del vi kan säga om det här så varför inte utnyttja Pondus och hans polare som utgångspunkt? Den här serien döljer ju rätt så många sanningar när allt kommer till kritan.

Den första är att, ja, folk som gillar hårdrock är ofta konservativa. Det stämmer och det är förstås både på gott och ont. Men folk som gillar hårdrock besitter ofta också en annan kvalité som är desto ovanligare i rocksvängen, och det är att man 1; Står för det man gillar, 2; Man ser igenom all mediahype och kan kosta på sig ett gott skratt då ett fånigt band som inte kan spela hypas igen, och 3; Man har insett att det bara är idioter utan egna viljor som desperat hänger på varenda trend(så ock inom rocken). Har man insikten om att det finns en musikalisk storhet hos band som Deep Purple så har man kanske inte så brottom att springa benen av sig för något som katten(i det här fallet media i hufvudstaden) släpat in. Och vill man ha öronen fulla med riff och hög volym så varför inte från några som kan skriva låtar och hantera sina instrument? Pondus, och alla vi i andra, ser igenom bullshit då vi ser det. Och det är även därför som vi blir konservativa. Okej då, för fan, ge oss bättre rockband än Purple, AC/DC, Judas Priest och de andra så erkänner vi också att nåt intressant kanske inträffat. Men kom för helvete inte släpandes med division två av tredje generationen punk. Det är så jävla patetiskt att man bara storknar av att de har mage att hypa det igen och igen.

Rocken är inte död, men den är sönderhypad av inkompetenta skribenter och folk på skivbolag som ständigt vänder kappan efter vinden. Musikindustrin, i alla fall de stora skivbolagen, vill helst hjärntvätta folk helt och hållet, styra in oss i fack och suga ut oss. Då det gäller folk som köper Absolute samlingar så har de lyckats. Men då det gäller rockpubliken så har de begått ett rätt så allvarligt misstag. 10 år efter det att de största bolagen lade ner sina avdelningar för promotion av hårdrock artister(enbart Atlantic sparkade 200 personer som enbart sysslat med detta) så lever och frodas den här kulturyttringen och även yngre människor hittar dit trots att det inte är hypat på något vis. Men det finns något odödligt i det här och det var väl de stora bolagens misstag det här med att de glömde bort att den här publiken består av folk som...ja, som Pondus...som vet vad de gillar och som inte tänker låta sig styras över till något annat.

Så varför hände det? Varför försvann bolagens stöd för hårdrocken? Jo, det berodde på lågkonjukturen som drabbade världen i början på 90-talet, och de trendkänsliga bolagen frågade sig själva om hårdrockens storhetstid månne var över(den hade ju regerat i 10 år och man var nervösa över om det var något annat som väntade runt hörnet istället). Man såg också att hårdrocksbanden kostade pengar. Så då antigrejen dök upp, med Nirvana i spetsen, så var det i princip en andra punkvåg vi såg, om ej musikaliskt så i alla fall rent politiskt. Och bolagen jublade. Här kom en grej som inte kostade dem så mycket. Samtidigt så lade man också om växlarna från att ha stött soulartister till att droppa även dem, men på den sidan så var det rapmusiken som man gick in bakom.

Det finns en enorm okunskap om vad som faktiskt skedde. Jovisst, rapmusiken och "alternativ" rocken var populär, men underskatta för fan inte det faktum att de stora elefanterna på bolagsfronten också drog gasen i botten och formligen vräkte pengar bakom "det nya" som kom fram då. Man ville ju styra in folk i fållorna så att man sedan kunde sälja formulan så länge som det bara kunde gå. Hårdrocken och soulmusiken förklarades som död, inte minst i media. Tack så mycket för det! Var fanns de inträngande reportagen om mekanismerna bakom det som skedde? Inte i media här i landet i alla fall, knappast heller någon annan stans.

Men visst, hårdrocken fick rejäl slagsida och de flesta av banden som funnits på 80-talet sprack. Det var en nedmontering utan dess like i musikhistorien. De stora banden överlevde tack vare sin trogna publik och kunde förbli fyrar i mörkret, men i övrigt så var det ett blodbad vi såg. Och det var orkestrerat från de stora bolagen, avsiktligt efter nya principbeslut. De tusentals med människor som enbart i Amerika fick sparken fanns där inte längre, en enorm kunskap och ett stöd för hela grejen sopades bara åt sidan. Men många av de här människorna startade egna bolag och signerade upp hårdrockband som de likt förbannat trodde på trots att musikformen enligt MTV och alla andra var "död". Och man såg till att dom här banden fick jobba, det vill säga göra konserter(om än klubbspelningar), så under ytan så fanns det kvar. Och det växte.

I USA kan ett band till synes komma från ingenstans och plötsligt synas till på Topp 50. Det brukar kunna bli så då ett band gjort hundratals konserter över hela landet. Då har bandet ifråga gjort hundåren och en bättre period är i sikte då man har det bakom sig. Detta var tillvaron för de som ville spela sin hårdrock under 90-talet. Och de blev också ett sant alternativ. Ett ärligt alternativ.

Sanningen om "alternativ vågen" på 90-talet var att det kom fram en handfull bra band, men sen pumpades kopiorna ut i en rasande takt och förstörde hela scenen. Och många av dessa kopior hade säkert lirat hårdrock några år tidigare. Big mistake. Vänd aldrig någonsin kappan efter vinden! Ian Gillan har sagt något bra om det här, och det går ut på att om man gör sin grej så blir man omtyckt för det då och då, vid de tillfällen då själva musikscenen närmar sig det man gör igen. Det är en styrka att göra det den vägen och man vinner en hel del med respekt för det. Det är också därför som folk aldrig släppt taget om Deep Purple, AC/DC, Dio, Black Sabbath och de andra klassiska banden. De har stått för något mitt i den här sörjan. Och det är en trygghet i att bra musik inte kan dö. Musiken var bra från början och är det fortfarande. Och dessa band blir också symboler för ett visst motstånd. Motstånd mot hype och hyckleri. Då AC/DC säljer ut en fotbollsarena i Sverige så är det tiotusentals människor som med en röst säger "Det här är bra, ni kan ta era punkfantasier och dra åt skogen". Och det är ett väldigt nederlag för media som inte på något vis har backat upp det. Istället så får de liksom haka på i bakvattnet och hylla det i ren självbevarelsedrift.

Jag kan dock hålla med om att hårdrocken förmodligen behövde rensas ut lite. Det som hände på 80-talet var ju att allt för många band kom fram genom videos, inte genom att slita hund i några år med klubbsvängen. Och då bygger man pappersslott. Det gjorde också den stora utrensningen kring 1992 desto mer brutal. Då inga videos gjordes längre dog många band. Allt tycktes försvinna. Och idag är det fortfarande rap artisterna som gör videos som ser ut som kopior av gamla hårdrockvideos. Men nu är det de som bygger luftslott, och hårdrocken som slagit underfrån i ett årtionde - och som växer år från år nu.

Det är sunt att hårdrocken slår underifrån därför att så länge som de nya banden når allt större framgångar genom hederligt arbete snarare än genom "veckans hype i nöjesbilagan" så är framgångarna äkta, befogade och grunden byggs för en sund och lång karriär. Nightwish är ett bra exempel. De arbetar sig uppåt just nu och folk snappar upp att de är bra ryktesvägen mer än nåt annat. Glöm MTV, glöm radion. De bygger upp en karriär ändå, på bra musik och ständigt hårt arbete. Den gamla vägen som band som Purple och AC/DC kom fram på. Och det kommer att gå bra.

Pondus är en sund drift med verkligheten och man kan dessutom gott kosta på sig att skratta åt hela grejen som sådan också, som då vi skrattade åt Spinal Tap. Irriterande blir det först då folk skrattar med hån i blicken. De har inte begripit någonting.

Michael Eriksson (Maj 2002)

HOME