Ian Gillan - Highway Star på DVD är en hit

Ian Gillan är en kreativ kille. Ligger han inte på turné så är han i skivstudion, eller så skriver han en bok, duttar på med sin officiella hemsida, etc etc. De senaste sju åren har han videofilmat sitt liv och ur detta har den här dokumentären, "Highway Star - A Journey In Rock", kommit. Den gode Ian fortsätter att summera sitt liv i rampljuset, först fick vi tillbakablicken "Gillan´s Inn" på CD, och nu landar det här.

Deep Purple har inte gjort sig kända för att leverera dokumentärer. Deras manager gjorde ett hafsigt försök med "Metal Pioneers" då Joe Lynn Turner var med i bandet men det var en skitproduktion från helvetet. En och annan konsert har filmats och getts ut, men i det stora hela så har det i första hand varit tv-dokumentären om albumet "Machine Head" som har stuckit ut och gjort folk glada. Tills nu.

Visst är det märkligt att den bästa Deep Purple dokumentären är en Ian Gillan dokumentär? Men så är det. "Highway Star" tar upp hans liv från tidig barndom och sedan genom alla hans band och hans utsvävande liv i rocksvängen. Tittaren får följa med genom alla triumfer, motgångar, felsteg och återföreningar och Gud vet vad, allt ihopklippt på ett bra sätt. Totalt så är detta över sex timmar långt, så det är ett grundligt jobb vi snackar om här. Roligt är också att så många ställt upp för att kommentera, allt från hans familj (hans mamma, fru och dotter), till fotbollslegenden George Best, operalegenden Pavarotti, rockkollegorna Tony Iommi, Ronnie James Dio, Ian Paice, Roger Glover, Don Airey, Steve Morse, Jon Lord, Joe Satriani, Colin Towns och Joe Elliot. Och kanske någon till som jag glömt bort just nu.

Då vi inledningsvis sett en god stund där Deep Purples tidiga glansdagar stått i fokus rycks man ur det faktum att detta ändå är en dokumentär om Ian Gillan och inte om endast Deep Purple då historien plötsligt följer med Gillan och inte Purple 1974. Men "Butterfly Ball" får plats, och hur viktig denna kväll på Royal Albert Hall 1975 ändå var för att locka tillbaka herr Gillan till musiken igen. Sen följde ett antal år med Ian Gillan Band och Gillan där man jobbade stenhårt för väldigt lite, och så här i efterhand så är det lätt att förstå att Ian Gillan fick problem med rösten. Har du ett berg med räkningar och ett band som samtidigt klagar på allting och tror att du gömmer undan pengar, då kommer du naturligtvis att bli olycklig och gå in i väggen. Det gjorde Gillan, både mannen och bandet, med besked 1982.

Sen kommer då hans år i Black Sabbath, sedan det första mötet med Deep Purple gått i stöpet (här får vi veta exakt hur illa det gick, ingen lek alltså!). Och de galna historierna läggs på hög. Folk får säga vad de vill om hans tid i Sabbath (jag gillade det alla gånger), men händelselös var den inte.

Sen kommer då återföreningen med Deep Purple och hela cirkusen som öppnade sig då, från goda vibbar till spagettiincidenten (då Ritchie Blackmore knölade in en tallrik med spageitti i ansiktet på Gillan). Och efter 1993, tiden med Joe Satriani och Steve Morse. Den lyckliga tiden.

DVD 2 tar oss igenom livet på turné med bandet från "Concerto" 1999-2000 och framåt och här får vi god inblick i hur det är att vara ute på vägarna om du är med i Deep Purple. Man kan se att det finns ett kamratskap, ett kitt, som håller ihop denna monstermaskin (Gillans ordval). Det är en befrielse att se dem på det sättet. Hans fru Bronze, som han träffade under Sabbath-tiden, säger något klokt då hon med ett varmt leende kommenterar att de är ett lyckligt gäng äldre gentlemen som har kul, och att det inte är så illa. Och visst har hon rätt, Deep Purple ångar på därför att de tycker att det är kul. De behöver inte vara nyskapande om de inte så önskar, men är det till viss del ändå. Men visst är de måna om att skydda arvet, att se till att folk får det de vill ha. Det är inte nödvändigtvis en dålig strategi. Deep Purple är ju ett varumärke. Men så länge de levererar nya plattor så tycker i alla fall jag att det är acceptabelt. Och vi måste också komma ihåg att de har jobbat upp ryktet ganska så rejält de senaste 15 åren. Den stora nedgången var 1988-1992. Sen vände det, och det är ingen dålig resa, särskilt då det inte har gjorts med en "klassisk sättning".

Deep Purple har blivit kult bland yngre människor också. De flesta som gillar hårdrock har en respekt för dem, och många vill gärna se dem då de dyker upp, även om man inte köpt deras skivor. Deep Purple kan alltså segla på till dödagar, när nu det kan tänkas bli. Ett par plattor till och 400 konserter till är ingen ömöjlighet. Låt dom hålla på, "Highway Star" är ett tydligt bevis, kanske det bästa på länge, att det fungerar.

HEM