Någonting har hänt på affärssidan, för nu börjar det sippra ut grejer med Rainbow på marknaden som länge varit förlorat i skymningslandet eftersom Ritchie Blackmore själv inte varit så pigg på att det ska komma ut. Exakt varför det har varit så vet vi inte, men någon form av schism med sin gamle Rainbow/Deep Purple manager Bruce Payne ligger förmodligen bakom det som varit. Exakt vad som har hänt nu vet vi inte, men nu kommer i alla fall en hel del material ut på marknaden från den gamla goda tiden.
Vad det gäller DVD-sidan så har två titlar kommit ut officiellt med Rainbow den senaste tiden, "Live In Munich" från 1977 (med Dio) och "Live Between The Eyes" från 1982 (med Turner). "Live At Budokan" från 1984 (också med Turner) är dock med stor sannolikhet en illegal release från folk som vill tjäna pengar på andras arbete. Samma bolag har även gett ut "Live In China" med Deep Purple. Så köp inte dom utgåvorna.
"Live Between The Eyes" är det bästa filmdokumentet där Ritchie Blackmore står i fokus. Visst, man kan orda mycket om "California Jam" med Purple och "Live In Munich" med Rainbow, men det är den här filmen där vi får se en utåtriktad, spelsugen och glad Blackmore. En Blackmore som vill något och som verkar trivas genuint med det han gör.
Rainbow var vid den här tidpunkten på starkt uppgående i Amerika och de hade en rad hits bakom sig som radion spelat till döds de senaste tre åren - "All Night Long", "Since You Been Gone", "I Surrender", "Can´t Happen Here" (b-sidan "Jealous Lover" spelades förvisso ännu mer än a-sidan!) och "Power". Bandet drog en ung publik, high school ungar som ville ut och partaja skallen av sig. Och det såg Rainbow till att de de fick göra. Det är en väloljad rockmaskin som är ute med en enda uppgift i sikte - att leverera en tight show och skicka hem publiken med ett leende. Att kolla in "Live Between The Eyes" idag, 24 år senare, är som att få en lektion i hur ett band kan bli ett med sin publik och där alla har 90 roliga minutrar tillsammans. De mest introverta ögonblicken från bandets gamla historia var här för länge sedan ersatta av viljan att nå ut till folket. Ritchie gillade ABBA och han ville att "Folk ska vissla mina låtar på jobbet". Däri ligger också skillnaden mellan att vara ett geni i ett band som gör storverk (Dio-Rainbow) men som inte når den riktiga toppen, och det här. Jag vet att folk hatar att det förs på tal, men Rainbow barjade sin klättring mot den riktiga toppen med låten "Long Live Rock´n´Roll", som var deras första partylåt. Men det var också den sista plattan med Dio, så den utveckling som sedan skedde kom med andra vokalister. Killar med betydligt mindre street-cred, men som ändå hjälpte till att göra Rainbow till en kommersiell framgång.
Så här minns jag att Rainbow var även i Stockholm på den här världsturnén, de klev på scenen och levererade. Blackmore var i sitt absoluta esse som showperson. Gladare, mer livlig och på gång. Han trivdes förmodligen med sitt band och musikens utveckling. Han njöt antagligen av att Rainbow nu var ett band som folket hade tagit till sig. Han hade ju faktiskt lyckats på egna ben utanför Deep Purple. Det är klart att det låg en hel del stolthet i det. Och all denna uppståndelse gjorde ju dessutom att publiken breddades och att unga damer nu också hade ett intresse i Rainbow. Det betydde i klartext fler snygga brudar att knulla. Jodå, Blackmore knullade på rätt friskt i många år trots fruar och flickvänner. Där fanns till och med rutiner, läs mer om allt det där i Jerry Blooms nya Blackmorebiografi "Black Knight".
Jag får en kick då jag ser den här DVD´n, Rainbow var ett fantastiskt band och hade man inte återförenat Deep Purple 1984 så hade bandet bara kunnat bli större än vad det redan var. Idag vet vi dessutom att Blackmore ångrar beslutet att återförena Purple på Rainbows bekostnad. De gjorde det för pengarna, och dom tyckte han var bra att håva in, men han förlorade samtidigt all den där glädjen som fortfarande fanns kvar i hela hans varelse under den sista tiden i Rainbow. Med Deep Purple gick han snabbt ned sig och de var långt ifrån lika underhållande som vad Rainbow varit. Purple var en koloss från en ennan era som betydde pengar, Rainbow hade kanske nått samma status om han bara fortsatt ett tag till. Fast vi vet ju förstås inte om det fanns faktorer utanför det faktum att han inte nödvändigtvis älskade att stå på samma scen som Ian Gillan igen, som också bidrog till att hans entusiasm hamnade i en sådan svacka. Det hade kanske nåt med fruntimmer att göra, sånt är ju alltid med i bilden men inte den som vi i publiken får ta del av.
Rainbow var ett suveränt band, köp den här DVD´n och avnjut den då och då du också. Herre Gud vad bra det var.
Michael Eriksson (oktober 2006)
PS. Jag har uppdaterat Deep Purple kiosken en hel del. Ni kan nu skriva ut information på er skrivare och ni kan även kolla in ett galleri med alla Deep Purple Forever tidningarna och även ett som visar upp den gamla Deep Purple Magazine tidningen som gavs ut mellan 1978 och 1982.
Jerry Blooms Blackmorebok skriver vi om i SLICE 2007. Undertecknad känner Jerry och vi har snackat en del kring det. Jerry använde några gamla citat ur mina intervjuer från då det begav sig, och mer svensk anknytning finns då fotograferna Ola Bergman och Michael Johansson har bilder i boken. Ola har omslaget.